Staden sover

Bokens titel: Staden sover
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: P.A. Norstedt & Söner, 1973
Antal sidor: 237

Detta är Maria Langs tjugotredje bok, och jag hade redan i förväg bestämt att jag inte tänker investera i några böcker hon skrivit efter 1970 (just denna gavs första gången ut då) eftersom jag fått uppfattningen att böckerna blir drastiskt mycket sämre efter det.

Nu undrar jag om kanske även 1970 var lite sent i hennes författarliv, för det här är inte alls en bra bok. Varken som deckare eller som roman. Faktum är att det är så stor skillnad mellan denna bok och "Mörkögda augustinatt" från 1959 att jag undrar om det är samma människa som skrivit dem.

Det mest påtagliga - och som i viss mån förstör boken för mig - är att texten är helt överlastad med adjektiv. "Show, don´t tell" har Maria Lang uppenbart inte hört talas om. Exakt varenda människa som kommer in i handlingen beskrivs först och främst, innan vi ens får veta vad som händer. Utseendet, håret, kroppsformen, kläderna, färgerna - allt!

Det märks ganska tydligt att Dagmar Lange var närmare 60 år när "Staden sover" kom ut. Hon presenterar den tidens musik som ny och lite obegriplig, nämner Lill Lindfors, Tommy Körberg och Streaplers. Det känns lite som "name dropping", som om hon vill slänga in tidsmarkörer för att visa att hennes fiktiva huvudpersoner är moderna.

Raggarbilar. Hylands hörna på teve. Kortkorta kjolar och lårhöga stövlar. Polisonger. Så långt är allt väl, men ungdomarnas språk är så kryddat med den tidens slangord att det blir löjligt.

Kort om handlingen: den lilla tråkiga staden Skoga stannar upp på lördagskvällarna då Hylands Hörna visas på teve. I en av de gamla villorna är det någon som dukat för besök, och som morgonen därpå hittas död... Kriminalkommissarie Christer Wijk försöker lösa mordgåtan genom att systematiskt gå runt bland de misstänkta.

Omdöme: Dålig bok, kort och gott. Inte värd att lägga tid på. Kvinnorna framställs som oföretagsamma mesar, utagerande slampor, sura kärringar eller kvittrande klämkäcka. Och deras kroppar beskrivs onödigt tydligt, samtidigt som författarinnan konstaterar att en av de fula tjejerna åtminstone är kvicktänkt så hennes föräldrar behöver inte vara alldeles ledsna över att de fick en så oattraktiv dotter...