måndag 31 oktober 2016

Vissa böcker ändrar ens syn på tillvaron

Väldigt många av de böcker jag läser kan väl sägas addera någon slags kunskap, åtminstone lite - kanske om ett land eller en region, kanske om en kultur eller religion, kanske om familjekonstellationer eller vänskapsband, kanske om livet förr eller om liv som levs totalt annorlunda än mitt eget. Men i stort sett är det som om det jag läser läggs ovanpå den kunskap jag har innan och bara gör den liten mer fullmatad. (Kanske beror det också på att jag inte väljer böcker som utmanar så mycket, utan mer bekräftar min världsbild och mina intressen.)

Sedan finns det böcker som ändrar en. Som får en att ända åsikt eller ändra livsstil eller som tillför kunskap man verkligen inte hade och därmed gör att man tänker på ett annat sätt än tidigare. "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen är en sån bok. Jag tror min man anföll varenda människa som besökte oss i stugan den sommaren han läste om fideikommissen och adeln.


Nu läser jag "Fattigfällan" av Charlotta von Zweigbergk men trots att den är lättläst är den inte lätt att läsa... Jag har sett fram emot den boken och föreställt mig att jag skulle gilla den - och det gör jag med, men jag måste ta pauser ibland för det blir bara för mycket. Jag hade helt enkelt inte föreställt mig att den skulle ÄNDRA hur jag ser på saker utan mer bekräfta och lägga till litegrann.

I (den sanna) berättelsen om hur Beata rasar ner från en helt okej tillvaro till djupaste botten - där hon bokstavligt talat inte äger någonting, svälter, är sjuk, inte får någon hjälp och inte vill leva - inser jag plågsamt väl hur lik hennes väninnor jag antagligen är. Jag skulle absolut hjälpa, precis som flera av dem också gör, men frågan är om jag skulle förstå riktigt hur illa Beata har det.

De där sakerna hennes välmenande väninnor gör, dem skulle jag antagligen också kunnat göra: sagt att det ordnar sig - du kan alltid få bidrag, sagt att hon väl får köpa storpack och laga hela laddningar med billiga grytor för att frysa in, sagt att det finns många gratisnöjen på stan, sagt att hon får väl fokusera på att jobba som tusan och dra in lite pengar, sagt att "hör av dig om det krisar" utan att begripa att det redan är total kris.


Det är plågsamt att läsa om hur Beata har så knapert efter en sjukhusvistelse och obefintlig hjälp från socialen att hon inte har schampo eller toapapper, inte kryddor till sin äckliga middag bestående av krossade tomater, inte har råd till en bussbiljett som hon verkligen behöver och hur hon blir glad över att hitta en guldtia på gatan.

För en tiokrona kan man få den billigaste, minsta McD-burgaren.
Mat man ska stå sig på i flera dagar.

Usch. Den här boken är riktigt, riktigt jobbig att läsa dels för att jag misstänker att jag skulle kunna vara den där gulliga men totalt naiva vännen och dels för att jag själv skulle kunna vara Beata.

Vi delar en hel del, hon och jag.
Varsin enskild firma (inte aktiebolag) med den livsviktiga F-skattsedeln och med verksamhet i en tuff och konstnärlig bransch.
Vetskapen om att man efter tjugo år som egenföretagare aldrig en endaste gång tagit ut en sjukdag, för man har två veckors karens och så länge har man ju inte råd att vara sjuk.
Paniken över att ändå bli sjuk - man är ju inte mer än människa! - och inse att man måste sitta framför datorn och göra klart uppdragen fast man har feberfrossa, för annars tar kunden en annan.
Skräcken för Skatteverket och ångesten över om man inte kan betala in skatt och alla avgifter exakt i tid.
Okunskapen hos omgivningen - de som själva är fast anställda - som tror att om man fakturerar tjugotusen så får man behålla det också, fast man bara får ha kvar hälften... Som säger "sätt det på firman" så fort man ska betala något eller "det kan du väl dra av på företaget?". Alla som har eget företag är verkligen inte storkapitalister, skattesmitare och deklarationstrixare! Jag inser nu att som enmansföretagare utan några undanstoppade pengar lever man farligt.

6 kommentarer:

  1. Oj oj vad spännande, skrämmande och jätteintressant. Jag får hjärtklappning bara av din recension, jag skulle nog också vara den där välvilliga helidioten med noll koll. Kanske redan är det mot någon?!? Man har det så bra i sin lilla bubbla, och så klagar man över fjantiga små i-landsbekymmer när människor lever med riktiga verkliga problem runt om en. Även i Sverige. Det är bra med böcker som tar och skakar om en ibland... Även om det är väldigt tungt att ta till sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt att till fullo förstå. Bokens Beata är arg på att svenskar har så svårt att ta till sig att det faktiskt är många som lever i fattigdom i vårt land - men är det så konstigt att man inte begriper det, när ingen vill visa upp det? Att vara fattig är bland det mest skamfyllda som finns, det påpekar hon själv. Jag har alltid trott att vårt rika land ser till att de som inte kan försörja sig själva åtminstone har mat, kläder och husrum.

      Radera
  2. Jag minns att jag lyssnade på en intervju om den här boken och situationen, och det gör en verkligen rädd och man frågar sig hur det ens är möjligt att det ska behöva vara såhär. Skrämmande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag hade inte begripit det. Nog för att jag många gånger hjälpt människor som har det dåligt ställt, men jag har alltid trott att socialen snart kommer att rycka in och se till att allt löser sig.

      Radera
  3. Tror jag behöver läsa den här. Misstänker att jag också är en av de välvilliga oförstående typerna...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag nog de flesta är, i någon mån. Att man inte kan begripa hur svagt det berömda skyddsnätet är, att man verkligen tror att det betalas ut socialbidrag så att ingen någonsin ska behöva gå hungrig eller sakna hygienprodukter eller få elen avstängd.

      Radera