måndag 8 januari 2018

Återstoden av dagen


Bokens titel: Återstoden av dagen
Författare: Kazuo Ishiguro
Originalets titel: The Remains of the Day
Översättare: Annika Preis
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1994
Antal sidor: 258

Min man köpte den här boken 1994, men när han hade läst klart den blev det liksom aldrig läge för mig att ta över: jag var nyförlöst förstagångsmamma och hade inte många minuter för mig själv resten av det året. Vänta, vad sa jag nu? Resten av det närmast följande decenniet, menar jag ju! För hur mycket jag än älskar att läsa, så var det en hopplös kombination att ha ett, två och senare tre små barn som satt fastnaglade som iglar på mig, konstant ammande eller gnälliga eller kramsjuka eller på annat vis behövande.

Så "Återstoden av dagen" stod kvar i bokhyllan och gulnade till förra veckan, då bokklubbsväninnan sa att vi skulle läsa något av nobelpristagaren Ishiguro. Eftersom jag redan har läst "Begravd jätte" valde jag att plocka fram den här lilla pocketboken och ge den en chans.

Vilken alldeles underbar berättelse! Jag borde ha läst den för länge sedan. Den är ju fantastisk! Så sorglig och vacker, så stillsamt berättad, på sina ställen lite komisk men mest av allt just sorglig.

Romanen är genialiskt komponerad så att vi läsare ser vad huvudpersonen, butlern Stevens, inte ser. Vi hör honom berätta om vad han varit med om - och vi förstår långt före honom vart det kommer att leda. Det är han som är berättarjaget, men han förstår inte riktigt själv hur han uppfattas av andra, det gör dock vi.

Det vackra engelska slottet - eller om det är en gigantisk herrgård? - Darlington Hall står tomt och öde efter andra världskriget. Endast mästerbutlern Stevens är kvar, tillsammans med någon enstaka hustjänarinna. Den nye ägaren är amerikan och han lovar Stevens lite semester och lånar ut sin bil. Stevens är gammal nu, men har tjänat Lord Darlington hela sitt vuxna liv och i stort sett aldrig varit ledig.

Under den korta resan genom det vackra engelska landskapet tänker han tillbaka på hur han förfinat sin yrkesutövning närmast till perfektion. Alla situationer han redde ut trots att de ställde orimliga krav på honom. Vi läsare hör honom berätta och lider i tysthet, när vi förstår hur tokigt och fel Stevens har handlat i så många avgörande lägen i sitt liv - i strävan efter att bli så bra en butler bara kan bli. Hur många människor han sårat, och hur hans eget liv bara runnit bort.

Mitt foto: Det är en fullständigt katastrof att husets nye ägare, mr Farraday, får en silvergaffel med lite smuts på. Stevens blir alldeles till sig över hur han ska agera - bort med gaffeln förstås, men ska han försiktigt lägga dit en ny eller demonstrativt slänga dit ett rent bestick istället?!

Mitt omdöme: En fantastisk bok, så är det bara. Om man någonsin ska använda det slitna uttrycket "en liten pärla" så är det nu.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN och ENGELSK HÄFTAD


9 kommentarer:

  1. Måste ta tag i den här snart! Har den väntandes i hyllan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, gör det! Fattar inte varför jag själv lät det gå 23 år!!!

      Radera
  2. Svar
    1. Ja, det är flera som har sagt det till mig - själv har jag inte sett den! Tydligen är det Anthony Hopkins i huvudrollen och jag kan tänka mig att han är PERFEKT i rollen som känslomässigt hämmad och extremt kontrollerad butler.

      Radera
  3. Jag tyckte att filmen var bättre än boken, för en gångs skull. Men, kanske skulle jag uppskatta boken mer nu om jag läste om den. Det har ju trots allt gått tjugo år eller så. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får väl kolla på den där filmen om nu alla säger att den är så bra! :-) Men boken var ju otroligt fin den med.

      Radera
  4. Ja, det är så genialiskt hopsatt! Och smärtsamt och sorgligt och roligt och sorgligt. Jag var jätteimponerad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De här minimala små detaljerna, där VI ser butlerns beteende men han själv inte förstår hur udda han verkar - de var så skickligt skrivna. Hur han rycker åt sig en gaffel med lite smuts på, så mr Farraday inte ska behöva äta med den, men rycker lite för plötsligt och brutalt. Och sedan ersätter gaffeln men tvekar mellan att smyyyyga dit den (vilket skulle uppfattas som att han försökte låtsas som att han skämdes) så istället väljer att smälla den rena gaffeln hårt i bordet. Hur han än gjorde blev det fel - och hela saken var så vansinnigt uppförstorad.

      Radera
    2. Ja! Precis så! Genialt! Och jättehemskt

      Radera