Jag har engagerat mig i ett språkcafé här i förorten, där vi ses i vårt lokala bibliotek en kväll i veckan för att konversera med nyanlända och hjälpa dem att snabbare komma in i svenska språket - och därmed svenska samhället.
Tänkte att ett inlägg om det kan passa även på en bokblogg, eftersom vi faktiskt träffas på ett bibliotek, tittar i (pek-)böcker och utvecklar språkkunskap.
Vi hade väl idén att vem som helst som känner att den inte klarar av att uttrycka sig särskilt bra på svenska skulle kunna komma. Jag såg framför mig att det gällde de familjer från Syrien som bor i baracker i vårt område. Men nej, det visade sig att de flesta av dem hade flyttat till mer anständiga bostäder och därmed är svåra att nå (tydligen hemliga adresser - eller åtminstone okända).
Istället är det unga afghanska, ensamkommande killar som behöver vår hjälp. Många av dem verkar vara mycket ambitiösa och går i gymnasieskola på dagarna och tar alla chanser att gå på frivillig undervisning eller språkträffar på fritiden.
Det är lite svårt att veta vad man kan prata om. Vi har blivit ombedda att inte rota för mycket i "hur var det i ditt hemland" eller "vad har du flytt ifrån" och annat som kan vara jobbigt att prata om.
Förra gången försökte vi prata om skridskor, hockey, bandy, is, snö och pulkaåkning men det var inte lätt...
Det känns lite som minerad mark: kan jag fråga "har du några vänner" eller "har du några syskon"? Allt kan ju vara sorgligt, ledsamt, göra ont. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, faktiskt.
Vi ska inte heller prata barnsligt med dem, men samtidigt är deras kunskaper i svenska så oerhört basala att det är svårt att låta bli. Jag kommer på mig själv med att prata tydligare, långsammare och barnsligare hela tiden. Det är svårt att inte göra det!
De böcker vi har fått låna är tecknade och fulla av situationer som att gå och handla, att laga mat, att åka buss. Det förstärker ju känslan av att man ska prata enkelt.
Har ni tips på bra litteratur, fina böcker, vettiga samtalsämnen? Tas tacksamt emot isåfall!
Kanske fråga om deras intressen? Annars kanske ett tema per träff. God mat & matlagning/Musik & Spelande/Djur eller växter i naturen/ Vad är rolig eller fin konst?
SvaraRaderaDet går inte att ha ett tema, eftersom det är drop-in och varken volontärerna eller de nyanlända är samma eller ens föranmälda. Vi vet absolut ingenting om kvällen innan vi kommer dit. Nu har jag varit med två gånger och kan bara konstatera att det är betydligt styltigare (och svårare!) än jag hade trott. Det är fruktansvärt knepigt att ha något som liknar en konversation med en person som nästan inte förstår en enda mening, där man hela tiden ska omformulera sig och förenkla, förenkla, förenkla för att överhuvudtaget få ett svar - och det svaret är (nej, jag vet inte eller ja - sällan mer än så...) Jag hade helt enkelt inte begripit vidden av hur svårt det är att göra något annat än att sitta och le tillsammans, när två människor inte delar språk.
Raderagillar myror
SvaraRaderaOj vad svårt men vilket jättebra initiativ!
SvaraRaderaMat kanske, alla är väl intresserade av mat? (hmm, kan det vara så att klockan strax är middagsdags?)
Framtidsdrömmar och saker som "vad vill du bli när du blir stor" är kanske också farligt, typ "vill helst inte bli utvisad imorgon" är kanske ett samtalsdödande svar.
Eller hur det går i skolan? Vilka ämnen som går bra? Vad de gillar att läsa om?
Enklast är det kanske egentligen om man inte bara sitter rakt upp och ner och pratar utan gör ngt handfast ihop, typ bakar eller snickrar en fågelholk eller nåt men det är ju inget som finns på biblioteken... haha.
Håller med om att det hade varit mycket enklare om vi GJORT något tillsammans. Tänt en lägereld, gått till en hästhage, bakat matbröd. Igår kom inga afghanska ungdomar, istället kom vuxna män från Syrien. Vi lyckades prata lite om frukt (i Sverige finns bara äpplen...) och om fiske (man har inte lax i Medelhavet!) och bilar. När vi pratade om barn kom det upp så hemska saker så jag orkar knappt tänka på det.
RaderaBra o dåliga böcker man har läst. :-)
SvaraRaderaYlva, dina förslag till samtalsämnen är egentligen jättebra - MEN våra gäster pratar så pyttelite svenska att ALLT blir svårt att diskutera. Jag tror jag fick omformulera frågan "Vad lagar ni för mat?" sex-sju gånger och rita diverse morötter och lamm osv innan jag fick ett kort svar. Det är helt enkelt jättesvårt! Den mannen jag satt bredvid hade knappt gått i skolan, så han var väldigt imponerad över att mina barn fortsatt att plugga istället för att jobba (även 17-åringen...) så jag tror det är svårt att prata litteratur utan att låta snobbig. Men bilar gick bra! :-)
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Radera
RaderaYlva6 februari 2018 19:55
Then bilar it is! :-) Tror på att plocka upp något som de är intresserade av, om man råkar på något. Eller berätta gärna lite om Sverige. Låter som att Zlatan eller fotboll ligger på tur ... :-) Damfotboll!! Allemansrätten!
Det får bli lite hur som helst, känner jag efter gårdagens möte. En kvinna försökte styra upp genom en sorts frågekort, men det föll ganska platt. Istället spann vi vidare på att prata om att det varit så väldigt kallt ute de senaste dagarna - och våra gäster berättade att det är 40 grader i Damaskus på somrarna. Då är det lätt att gå vidare till "var finns skugga?, vad gör man när det är så varmt?, badar ni?, finns det hajar i vattnet? har ni simmat i sjön här?" osv. Det blev en rolig diskussion. Jag ritar när vi inte kommer på gemensamma ord. Bra när man också kan reda ut saker: som att de hört att Sverige har massor av farliga huggormar i skogen...
RaderaOj, vad svårt! Men får ni inga tips och riktlinjer alls? Det måste ju finnas lärare och psykologer som kan ge förslag på samtalsämnen, och vilka ämnen ni bör undvika för att inte utlösa något ni inte kan hantera sedan. Egentligen hjälper det inte att göra något tillsammans heller, eftersom det väl är språket de vill lära sig? Det bästa kanske vore att bjuda hem ett par stycken och visa hur man bor, vilken mat man äter och jämföra med hur de själva är vana att ha det. Svårt, som sagt.
SvaraRaderaDet här är ett privat initiativ, det finns ingen organisation bakom. Vi är ett gäng svenskar (företrädesvis kvinnor i 40-50-årsåldern...) som gör det här helt själva. Hellre det än inte alls, tänkte vi nog. På något sätt måste vi visa att vi vill hjälpa till att välkomna och slussa in flyktingfamiljer - inte bara lämna dem vind för våg. Det var jättesvårt igår, många jobbiga händelser som kom upp. Tack och lov hade jag med mig papper och penna och kan rita en del :-) Då har man något att fokusera på när allt annat blir för jobbigt, kan prata om mina teckningar (frukter, djur osv). Jag hoppas att det skiner igenom att vi vill hjälpa men inte är utbildade utan bara helt vanliga medmänniskor. När vi avslutade efter en timme var det många handskakningar och glada leenden och "vi ses nästa vecka" så jag känner ändå att det blev bra.
Radera