Tio små negerpojkar

Bokens titel: Tio små negerpojkar
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: Ten Little Niggers 
Översättare: Einar Thermaenius
Förlag: Bonniers, 1984
Antal sidor: 198

Den lilla ön utanför Englands kust kallas Negerön (!) eftersom den har en form som påminner om ett negerhuvud. Ja, ni får ursäkta, men i det här fallet har jag inte ens lust att göra en omskrivning eftersom jag tycker att det skulle vara groteskt att påstå att ett svart huvud skiljer sig från ett av annan kulör. Det är i mitten av 1930-talet, det här... Nåväl, den här påhittade ön har nyss köpts av en extremt hemlig person som måste vara mycket förmögen, det pratas en hel del om vem det kan vara och tidningarna spekulerar vilt.

Det finns ett enda hus på ön, ett stort och ultramodernt hus. Dit anländer en båtlast med åtta människor som sinsemellan är främlingar. De är alla skriftligen inbjudna av den mystiske ö-ägaren - som ingen av dem känner eller har träffat. Väl framme möts de av en kokerska och en betjänt. Allt som allt befinner sig nu tio personer på den lilla ön.

Man installerar sig i de trevliga gästrummen, där det för övrigt finns en barnkammarramsa som tavla i varje rum: den handlar om tio små negerpojkar som en efter en dör. Nere i den stora salongen står tio små porslinsfigurer på en skänk. De föreställer "negrer" och de försvinner en efter en precis som i ramsan. Men inte helt slumpmässigt, utan endast då någon av de tio gästerna dött...

Snart inser man att det är en katt-och-råtta-lek där mördaren ämnar ta död på alla tio gästerna och de ska dessutom dö på samma vis som de arma svarta pojkarna i den gamla ramsan.

Omdöme: Det är minsann inte bara svarta man har fördomar mot här - även om det där med "neger" är det klart grövsta i boken. Kvinnorna skildras som våp som får hysteriska anfall och måste få en örfil för att skärpa till sig. Betjänten beskrivs som ointelligent, bara på grund av sin samhällsklass. Männen är handlingsförlamade i köket och kan till nöds öppna en burk konserverad frukt. Den ogifta ungmön beskrivs som smått galen, vilket man självfallet blir om man lever ensam. Ja, hela boken är rätt förskräcklig men det mest chockerande är väl den fullständigt ogenerade synen på svarta människor som lägre stående.

Boken har sålts i 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest köpta böcker. Så bra är den verkligen inte, så att den förtjänar det!

Det är dock mycket skickligt uppbyggt av Christie att visa på spänningarna mellan gästerna, allt eftersom tiden går och morden blir fler. Man misstänker varann och litar på ingen. Att placera dem i en isolerad miljö är naturligtvis en förutsättning för hela historien (annars hade de ju kunnat fly därifrån efter några mord och larma polisen).

-

Om bokens kontroversiella namn:
Jag hade hört att boken ursprungligen hette "Ten Little Indians" och att man översatte till negrer i Sverige trots att Agatha Christie skrivit om indianer, samt att man nu i nytryck valt att ta fasta på de avslutande orden i ramsan istället "Och så var de bara en". Men historien var lite mer komplex än så, insåg jag när jag började googla.

I min bok står att boken hette "Ten Little Niggers" från början och det gjorde den också - i England. När den lanserades i USA 1940 valde man däremot att kalla den "And then there were none". Som film har den kallats alla varianterna och den har även getts ut i romanform under flera olika namn.

HÄR finns en intressant bakgrundstext på Wikipedia om "Ten Little Injuns" och "Ten Little Niggers" som åtminstone jag tyckte var bra att ha läst.

Det svenska förlaget Bookmark skriver i sin reklamtext: "Tio små tennsoldater åt supé i Rio. En satte i halsen, och så var de bara nio. Så inleds den klassiska barnramsan som gett namn till Agatha Christies stilbildande mästerverk från 1939". Det tycker jag är lite löjligt, om det nu inte står "Ten Little Soldiers" i originalet. Varför frisera att det var så här man pratade på 30-talet?! Säg rent ut att den vita befolkningen i västvärlden kallade svarta människor för negrer och var ofattbart nedlåtande mot dem.

Jag uppskattar dock att det gjorts en nyöversättning. Det sägs att den är bättre än den första översättningen till svenska och att man fått fram Christies engelska humor och underfundigheter. Att man plockat bort såväl "negrer" som "indianer" är bara bra. Det tillför inte historien något alls.

Mitt foto: Det kanske inte riktigt syns, men jag har "mördat" en av personerna med hjälp av en liten skalkniv. Nej, jag kallar inte chokladbollar för negerbollar men precis som boktiteln har kaloribomberna bytt namn så de fick stå modell för bokbloggsbilden. Jag har nämligen, tack och lov, inga små porslinsfigurer av vare sig vita eller svarta människor...

Länk till den nyöversatta utgåvan på Adlibris: INBUNDEN

Läser man inte bokbloggar på sommaren?

Slutar man surfa runt på bokbloggar när man är på semester? Kanske måste hushålla med megabyten man har på telefonen, när man inte längre kan surfa från en dator hemma? Eller tappar man intresset för att vara uppkopplad när man är ledig?

Jag är lite nyfiken hur det är för er andra som har små bloggar. Från skolavslutningarna och midsommar har det konstant kommit allt färre in på Boktanken och jag undrar om det är lika för er.

Själv kommer jag nog att ha svårt att hoppa runt bland alla mina favoritbloggare i sommar, för det finns begränsningar när man har en taskig uppkoppling. Men jag VILL ju! Och jag tänker själv fortsätta recensera böcker och lägga ut inlägg under sommaren, så gott det går.
//Joelinda

Färjan

Bokens titel: Färjan
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 477

Jag håller mig långt ifrån allt som andas tonårsvarulvar som blir kära i vampyrer och har sex med människor som visar sig vara monster. Jag fullkomligt älskar sagor och bearbetningar av klassiska folksagor, men har svårt för de där ungdomsserierna som sköljer över bokmarknaden och handlar om människor som förvandlas till något djuriskt, monstruöst och skrämmande.

Några enstaka vampyrberättelser slinker ner, om de är skrivna av John Ajvide Lindqvist, som jag anser vara helt briljant. Annars får det vara. Någon skräckroman eller thriller läser jag väl varje år, men kan räkna dem på ena handens fingrar. "Färjan" får sägas vara det där undantaget som bekräftar regeln: här är socialrealism blandat med övernaturligheter och skrämmande skräckfilmsattribut.

Att jag plockade upp boken och köpte den, beror enbart på författaren: av Mats Strandberg har jag tidigare läst "Halva liv" och dessutom Cirkeln-serien. Alla fyra böckerna har varit riktigt, riktigt bra!

På en del vis påminner boken om John Ajvide Lindqvists "Lilla stjärna", med tonåringars hormonnivåer, allsång som urartar, människor som uppfylls av hat och hämndbegär, blod som sprutar och skallar som bankas sönder tills hjärnan rinner ut - och så lite kärleksbekymmer och någon dysfunktionell familj ovanpå det. Det är upplagt för splatterfilm med högst realistiska och komplexa människor.

Jag blir inte rädd en enda gång, men det är spännande och äckligt. De många huvudrollerna i boken utvecklas och förändras, är inte så stereotypa som man först kan tro och dessutom är författaren modig nog att låta även vissa av de givna älsklingarna falla i vampyrernas klor (nja, tänder!). Annars brukar det ju ofta vara så att den godhjärtade svarte mannen är den förste som blir uppäten av hajen eller måste offras åt terroristerna eller blir sprängd i bitar när han skyddar den vita kvinnan. I "Färjan" är det inte så givet vilka som klarar sig till slutet - om ens någon. Vampyrernas blodtörst är minst sagt stor och slaskig rakt igenom boken.

Omdöme: Strandberg är ruggigt bra på att utnyttja finlandsfärjornas klaustrofobiska korridorer och fyllepackade dansgolv som inramning till sin skräckhistoria. Personporträtten känns träffsäkra och trovärdiga. Det är en hel del som är sorgligt och vemodigt snarare än skrämmande. Men har man svårt för att läsa om hur det är att sticka in fingrarna i ögonen på någon eller mår illa av berättelser där blodet sprutar ända upp i taket så ska man inte läsa den här texten...

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller STORPOCKET - finns även inbunden samt som e-bok, ljudbok, CD-bok och mp3-bok. (Jag inser att jag inte kan ett dyft om det jag just refererade till...)

Andra som skrivit om boken är
Bokhora HÄR
Johannas Deckarhörna HÄR
Hyllan HÄR
Kulturloggen HÄR
Lotta Olsson på DN:s kultursidor HÄR

Lite fler recensionsbilder, för den hågade

Hittade ytterligare några bilder till recensioner, som varit lite extra kluriga och roliga att göra:

En handbok i att skriva, tillsammans med en ny anteckningsbok och en favoritpenna. Jag har fått höra att jag är gammaldags som gillar att skriva för hand, men jag har upptäckt att jag tänker bättre och friare om jag skriver med penna än knappar på ett tangentbord. (En fantastisk bok, för övrigt!)

Extra roligt att jag hade hittat denna burk med barnpuder eller om det är talk, som mormor hade när hon var ung mamma ungefär samtidigt som bokens handling utspelar sig!

Kort och intensiv bok om att dra lott om livet - nio överlever, den tionde måste dö...

Hur illustrerar man en god människa? Jag tänkte så det knakade och kom fram till att man blir ju snäll av pepparkakor.

Första förband har jag alltid med mig i handväskan efter att ha gått en förstahjälpenkurs och insett idiotin i att ha mängder av blodstoppare och förband - hemma! De ska förstås alltid finnas till hands. Vilket i och för sig inte hade hjälpt huvudpersonen i boken...

Sparade kuponger och ransoneringskort från krigsåren kom väl till pass när jag skulle hitta något illustrativt till Astrid Lindgrens spännande krigsdagböcker.

//Joelinda

Foton som passar till recensionen

Jag blev tillfrågad om SVT kunde få använda en av mina bilder i ett teveprogram. Har inte hunnit kolla än om de faktiskt gjorde slag i saken, men jag måste ta mig tid att kolla på SVT Play den närmaste tiden. Bilden de var ute efter var denna:

Vilket fick mig att tänka på att jag har en hel del foton på bokbloggen som jag lagt ner tid och engagemang på. Min ambition var ju att använda bloggen till rena bokrecensioner - förhoppningsvis ärliga och välformulerade! - och med kluriga, genomtänkta fotografier. Det är inte alltid jag lyckas, men jag försöker åtminstone.

 
I "Presidents hatt" är en skaldjursplatå viktig för handlingen.

"Att rosta bröd" var ju en rätt tacksam titel...

...likaså "Bakom stängda dörrar".

Löshuggtänder från Butterick´s passade utmärkt ihop med "De fördömdas drottning".

Min gamla studentmössa var framplockad för en studentmottagning och fick illustrera den inledande scenen i "Än klappar hjärtan" där släkten står på skolgården och väntar på sin student.

Den här illustrationen är klurig och bör inte förklaras, om man inte vill sabba nöjet för nya läsare...

Vet folk ens vad en moviebox är, nuförtiden? Ett videoband var ju givet som dekoration till Filips och Fredriks "Två nötcreme och en moviebox".

Barnen var inte direkt ledsna över att jag köpte grillmarshmallows för att ha till denna bok...

...men maken tyckte jag var lite märklig som öppnade en pava rödvin för att ha något snyggt till ovanstående Roald Dahl-noveller!

Den här bilden betyder lite extra för mig, eftersom jag är barnsligt förtjust i vackra plåtburkar.

Nå, hur var det nu med att jorden skapades för sjutusen år sedan, herr Darwin? Och var passade dinosaurierna in i skapelsen? Ungarnas plastdjur var ypperliga ihop med denna självbiografi.

Knappast en slump att jag köpte en svampbok på hösten, men extra kul att kunna garnera med svampkorg och kantareller på bilden i bokbloggen!

Det senaste fotot hade jag trott skulle få lite kommentarer av er läsare, men det var blicktyst om det. Är det INGEN som hajar till? Det hade jag trott. Tog sin lilla tid att rigga bilden, kan jag säga!

//Joelinda

Knåpa ihop ett eget bokmärke!

Bokmärken är min grej, men det vet ni väl redan. Alltså, inte bokmärken med änglar och glitter som man prydligt klistrar in i album - utan riktiga bokmärken som används för att hålla reda på hur långt man hunnit läsa.

Det är kul att göra egna! Här har jag samlat en hög bilder med bokmärken som fick det att klia i pysselfingrarna. Tyvärr var jag klantig nog att inte notera exakt VAR jag hittade dem, så ni får väl bara kolla på bilderna, bli imponerade och inspirerade. Jag ber om ursäkt på förhand för att jag inte minns vems blogg eller Pinterest jag norpade dessa ifrån - i vanliga fall är jag MYCKET noga med att ange fotografens namn eller bloggens adress.

Rädda boken från sand på stranden

Kanske ett tips för en regnig sommardag: att göra ett eget bokomslag? Jag ser framför mig ett snyggt gjort av möbeltyg. Andra människor är lite mer kreativa och gör sina bokomslag av miniatyrpåsar för apelsinskal och bikarbonat...

Här är 365 saker du kan slöjdas tips om hur man syr ett knöggligt, småfult och supercharmigt bokfodral i återanvändningens anda. Sofia Andersson heter kvinnan bakom denna kreativa skapelse. Extra kul att hon måttade åt en Sekwa-bok, tycker jag, för de är både fina och läsvärda.

Ett väldans snyggt bokomslag - lite mer så som jag nog hade tänkt mig när jag började googla på detta - är beskrivet av Karin på bloggen karinottilia. Där finns steg-för-steg-anvisningar att följa.

Satan, missade djävulstalet!

Och jag som hade tänkt göra någon plojgrej av att det varit 66.666 besök på bloggen! Men så missade jag det, hann inte ens ta en skärmdump - än mindre göra något roligt jippo av det.

Hej klimakteriet

Bokens titel: Hej klimakteriet - Lite vallningar har väl ingen dött av... Texter om livet kring 50
Författare: Åsa Albinsson och Maria Fröjdh (red.) samt Sissela Kyle, Emma Hamberg, Mian Lodalen, Nedjma Chaouche Liljedahl, Nina Lekander, Karin Björkegren Jones, Camilla Thulin och Pia Sundhage.
Förlag: Bonnier Fakta, 2014
Antal sidor: 224 + lite till

Mina bokklubbsväninnor ville läsa den här redan då den kom ut förrförra året, men jag satte mig på tvären. Sedan försökte de igen, lirkade lite men jag var lika motsträvig då. Till slut räckte det med att de sa "Vad tycker ni, ska vi läsa klimakterieboken till nästa gång?!" för att alla skulle skratta åt min motvilja.

Jag vill inte bli gammal, förtorkad, skrumpen. Jag vill inte få läskiga vallningar och vakna dyngsur av svett! Jag vill inte ses som en tant. Jag vill inte känna mig förbrukad, passé, infertil. För mig är klimakteriet något som jag helst inte vill tänka på, för då kommer jag i ett slag att bli gråhårig(-are), skrynklig, torr i hyn, få en manligare kropp med stabbig putmage, bli lite allmänt bitchig när östrogenet fasas ut. Lite manhaftig, antar jag. Och det vore skräcken på något vis.

Men det här är en bokblogg och inte en privat terapisession, så jag hoppar över anledningarna till varför jag känner så här. Jag ville tänka att det händer inte mig - eller det kommer att hända, men än är det lång tid kvar. Jag noterar alltför ofta hur man ser ner på äldre kvinnor, hur man förminskar dem, gör sig lite lustig över dem. Tanterna. De som är medelålders med erfarenhet, kompetens och pondus men samtidigt några man inte riktigt räknar med längre.

Underbara Berglins!

Så valde en bokklubbssyster trots allt "Hej klimakteriet" till läsning - och jag tyckte det var en underbar bok! Vilken härlig inställning skribenterna har till att komma i klimakteriet: "ta ingen skit!", nu börjar vårt nya fria liv utan mens.

Halva mänskligheten består av kvinnor. Alla som får mens kommer någon gång att hamna i klimakteriet (förutsatt att de har lyckan att leva så länge, vill säga). Det är ingen bagatell! Varför skrivs det så få böcker om menopausen och de besvär men även den glädje det innebär att slippa mensen, slippa fertiliteten, slippa de lynniga hormonerna?

Faktaavsnitt varvas med välskrivna, personliga inlägg av svenska kvinnor som hunnit ta sig igenom klimakteriet (Emma Hamberg, Sissela Kyle, Mian Lodalen och många fler). De flesta var uppfriskande glada och kände att nu öppnade sig en ny värld, nu stundade en ny vår.

För mig var boken och det efterföljande bokklubbssnacket stärkande och jag kan inte annat än rekommendera detta som läsning för alla kvinnor i 35-55-årsåldern.

Mitt foto: Oroa er inte! Det är visserligen inte ljusblå vätska som i tevereklamen, men inte heller något blodigare än Brämhults färskpressade hallondryck...

Citat: "Varför är det så viktigt att avköna den vuxna kvinnan? Man känner sig mer bekväm med henne om hon inkläder sig en traditionell manlig look. Då blir hon ofarlig, helt enkelt."
Camilla Thulin har många intressanta tankar om vad som händer med kvinnor efter klimakteriet: man får inte sminka sig synbart, man bör klippa håret i en kort och praktisk frisyr, man bär byxdress istället för klänning. Man blir kort sagt manligare! Och i boken beskrivs hur man förr såg på äldre kvinnor som könlösa, som en motsvarighet till kastrater...

Omdöme: Lättläst och uppmuntrande bok i ett viktigt ämne.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN