Parmiddagen

Bokens titel: Parmiddagen
Författare: Martin Österdahl
Förlag: Bookmark förlag, 2022
Antal sidor:

Ett suveränt upplägg för en spänningsroman: tonårsdotter med föräldrar ska fira nyår tillsammans med pojkvän och hans föräldrar, i en tjusig villa i fina kvarter i Stockholm. När det plingar på dörren och de båda föräldraparen ska träffas för allra första gången, får flickans mamma en chock - gästerna är ungefär de sista människorna hon vill träffa på jordklotet. En katastrofal kväll väntar, med trerättersmiddag och dramatik ända fram till tolvslaget.

Gillar idén och tycker författaren lyckas över förväntan med genomförandet. De vuxna är komplexa varelser, de unga är trovärdiga skildrade, dialogen är helt naturlig och hur skruvad historien än blir så är allt runt omkring så vardagligt att det är helt verkligt.

Förutom en riktigt bra story är det mängder av små luriga stickspår på vägen, sånt som gör att spänningen håller i sig till sista sidan. En del gissade jag i förväg men ännu fler saker trodde jag mig ha listat ut och fick sedan inse sedan att jag hade fel. 

Precis som i Mattias Edwardssons otroligt bra böcker om skuld, moral och svåra brott så kretsar den här täta historien kring några få personer som verkar vettiga och välanpassade, men som är tämligen dysfunktionella eller åtminstone har en massa svårigheter i sina liv. Sånt som inte syns eller märks till en början. Sedan är det en gnutta "Rosemarys baby" och lite av den där holländska (?) Herman Kochs "Middagen" också. Underbart att slippa övernaturligheter och trams. Det här är ingen kriminalroman, vi slipper helt polisarbetet trots att det redan på första sidan konstateras att några har dött...

"Parmiddagen" är en riktigt bra bok att bli helt uppslukad av!

Mina längsta böcker

"De längsta böcker jag har läst" är utmaningen i Tisdagstrion hos Ugglan denna vecka. Jag misstänker att vi kommer att få se en hel del av samma böcker bland bloggarna idag, för det är ju ändå inte så vanligt att man läser väldigt tjocka böcker.

Mina tjockaste böcker står nog på landstället, för det är där jag orkar ta itu med tegelstenar. En snabb blick i bokhyllan här hemma - den med skönlitteratur, jag inkluderar inte fackböcker nu - visar att de tjockaste är:

Harry Potter och Fenixorden av J. K. Rowling: 1.001 sidor 
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: 813 sidor
Trägudars land (inkl. Gryningsfolket och Offerrök) av Jan Fridegård: 789 sidor

Sedan kommer "Det straff hon förtjänar" av Elizabeth George: 675 sidor och "Wolf Hall" av Hilary Mantel: 648 sidor. Den bok jag dock allra helst skulle vilja läsa just nu men inte orkar ägna mig åt, är en riktigt tjock roman som jag längtat efter i ett helt år eller två (tappar räkningen nu med pandemin...). Det är den avslutande delen om Wolf Hall, "Spegeln och ljuset". 877 sidor.

Sex år

Bokens titel: Sex år

Författare: Harlan Coben
Uppläsare: Reine Brynolfsson
Originalets titel: Six Years
Översättare: Jan Malmsjö
Förlag: StorySide, 2014
Antal minuter: 9 tim 35 min

Jag har läst en eller två böcker av Harlan Coben förut, varav den första var "Berätta inte för någon" - en så usel actionthriller-deckare så jag såg mig tvungen att läsa en till av författarens böcker för att vara säker på att jag verkligen tyckte så illa om dem som jag gör.

Nu har det gått tio år sedan dess och jag ville ge Coben en chans igen. Reine Brynolfsson är en överraskande bra uppläsare, så ingen skugga ska falla över honom. Det är helt enkelt genren jag ogillar. 

Sånt här gör människorna i "Sex år":

Hoppar ut från bil när den kör.

Får händerna avsågade.

Slår med knytnävarna i ansiktet på annan person.

Sparkar i magen på annan person.

Ljuger och luras hela tiden.

Är inte civil utan agent.

Är inte polis utan anhängare till skummis.

Blir relegerad, suspenderad, sparkad.

Får kryptiska mejl.

Hackar sig in i dator utan att kunna lösenordet i förväg.

Är inte polare utan visar sig vara en sorts spion.

Är inte akademiker utan har det bara som täckmantel (gäller flertalet!).

Gifter sig men det är bara teater.

Är gift med flera på samma gång.

Är inte kär, bara låtsas vara det.

Är jättekär, men låtsas som ingenting.

Blir uppsprättad.

Sväljer cyanidkapsel.

Blir pepprad av maskingevär.

Smyger i mörk skog.

Är hårdkokt tuffing dygnet runt och blir givetvis aldrig trodd av någon utan måste kämpa på egen hand.

Positivt: Coben skriver rappt och med oväntat mycket humor samt har roliga liknelser. Det är aldrig segt, men huvudpersonen blir alltså jagad - och jagar själv - från första sidan till sista.

Speciella omständigheter

Bokens titel: Speciella omständigheter
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Novellix, 2019
Antal minuter: 59 min.

Ett innerstadspar väntar barn och behöver en större bostad, men det är dyrt med stora lägenheter i Stockholm så de sneglar mot radhus och villor i norrförorterna istället. En trevlig villa, lantligt belägen i Vallentuna, fångar deras intresse eftersom den är så mycket billigare än alla andra - och eftersom det tydligt framgår redan i annonsen att den säljs "på grund av speciella omständigheter".

På den välbesökta visningen samlar mäklaren ihop alla spekulanter i vardagsrummet och berättar vad de där omständigheterna är och varför ägaren har insisterat på att friskriva sig från allt ansvar. Något lever i källaren...

Det här var en mysryslig novell, som jag uppskattade. Lite snällare än Lindqvists vanliga. Den påminde mig mycket om barndomens skräckhistorier som vi kompisar viskade när vi sov över hos varandra, och halvt skrämde vettet ur oss. Noveller är finfin underhållning, tycker jag!

(Jag lyssnade på John Ajvide Lindqvists egen uppläsning. Hade hellre läst boken själv, men nu funkade inte det så det här var det näst bästa.)

Kaffe med mjölk

Bokens titel: Kaffe med mjölk
Författare: Ella-Maria Nutti
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal minuter: 3 tim 49 min

"Kaffe med mjölk" är en kort, koncentrerad berättelse om en mor-dotter-relation som sätts på hårda prov. Det är en oerhört tät text, som helt fokuserar på två personer: den unga kvinnan Tilda som studerar juridik i Stockholm och bor med sin hund i en minimal lägenhet, och hennes mamma Agneta som längtat ut men blivit kvar i uppväxthemmet i Gällivare, där hon sliter i äldrevården och bor med en karl som hon mest har som sällskap. 

Trots att Agneta inte ens fyllt femtio, räknar hon med att dö snart. Frågan är bara: hur ska hon kunna berätta det för Tilda? Den älskade dottern som är så långt ifrån henne, på så många vis. 

De hörs ibland på telefon, men har inte mycket att säga varann. Agneta berättar aldrig något väsentligt för Tilda: som att hon ska dö, som att Jörgen har flyttat in hos henne, som att hon älskar sin dotter mer än allt annat. Även dottern håller sig för sig själv och bjuder inte in sin mamma till närhet och samtal, utan sätter upp en hård fasad och demonstrerar sitt oberoende. 

Flera gånger tar Agneta sats och tänker berätta att tiden rinner ut, att hon kommer att dö ung, att det inte är långt kvar. Men det är så förtvivlat svårt att säga! Så mycket lättare att smussla med medicinerna, klä sig så att venporten inte syns, hoppas att Tilda inte begriper varför Agneta blivit så mager...

Mamman åker till huvudstaden för att träffa sin dotter, men det blir inte mycket lättare av det. I tunnelbanan hörs högtalarrösten ropa ut sitt "Se upp för avståndet mellan vagn och plattform", och det blir så tydligt att det är just ett sånt avstånd som finns mellan mor och dotter. Dagarna hos Tilda visar i alla fall att det finns starka band mellan dem, precis som de vävda samiska band som figurerar i berättelsen och som gått i arv - bokstavligt och bildligt! - från mormorn till mamman till dottern.

Allt annat än Agneta och Tilda är suddig bakgrund; det verkliga dramat utspelas helt i orden som inte sägs. En vacker, vemodig och plågsamt äkta berättelse med fin känsla för detaljer. Skickligt läst av Marie Richardsons lugna stämma. Den här boken är en av få som jag ger etiketten "favorit".

Sågning av "Efter regn"

 

När världen ser ut som den gör och man kanske behöver lite bomullsludd i magen, då kan en Lucy Dillon-feelgood sitta bra. Jag har gillat hennes böcker förr. Men "Efter regn" är så dålig att jag undrar om Dillon hamnat i ekonomisk knipa, låst in sig på sitt rum under ett dygn och i rasande tempo skrivit denna oinspirerade, platta roman utan att ens ha en grundtanke eller manusidé. 

Omdömena på Storytel är ovanligt många och ovanligt kritiska. Några hängivna fans ger boken fem stjärnor och förstör därmed det korrekta betyget (överkryssad dödskalle), men majoriteten skriver så här:

"Långtråkig och irriterande med en vuxen kvinna som beter sig som en bortskämd sexåring." Gun W.
"Huvudkaraktären är osympatisk, gnällig och neurotisk. Handlingen mycket seg, blir bara värre." Lena S.

"Jag gillar Lucy Dillon normalt men den här kan jag inte alls rekommendera." Britt Å.

"Har läst alla hennes böcker, men denna var en besvikelse. Långtråkig och seg." Ulla R.

"Denna blev jag besviken på. Huvudpersonen (---) uppför sig som en tjurig tonåring." Eva G.

"Brukar gilla Dillons böcker men ger upp den här efter 5 timmar då fortfarande inget intressant har hänt." Nicolina L.

"Lucy Dillons hittills sämsta bok tyvärr." Kalle T.

"Den sämsta boken författaren skrivit." Malena A.

"Så fruktansvärt seg och tråkig. Efter fyra timmar har faktiskt inget hänt! Samtliga karaktärer platta och ointressanta." Anna-Lisa S.

Jag storstädade mitt kontor och sträcklyssnade på "Efter regn" i 6,5 timmar. Sedan gav jag upp. 

Det är så förskräckligt dåligt! På drygt sex timmar hände absolut ingenting. Halva boken, och huvudpersonen har inte gjort något alls. Hon - Tara, heter hon, vilket uppläsaren uttalar som Täärä - jobbar som terapeut ihop med ett gäng knäppskallar som håller med den ena konstiga alternativa hälsometoden efter den andra. Författaren beskriver under omotiverat lång tid alla dessa kristall- och auraterapeuter - och därefter ytterligare ett evighetslångt kapitel då Täärä dricker terapeuternas hemkokta shots bestående av aubergin-gin och muskotsnaps tills hon är redlöst berusad.

Den inbundna boken är på 350 sidor och jag lyssnade på motsvarande 200 av dem. Då hade Tara ännu inte blivit kär, inte skaffat sig en hund, inte fått någon livsvisdom och inte heller drabbats av en svår personlig kris - alla de där ingredienserna som Dillon brukar ha. Jag vet inte vad hon hade gjort alls, mer än gnällt och varit som en trulig trettonåring. Fullt begripligt att hennes pojkvän gör slut och att hon inte har några tjejkompisar, jag skulle inte heller vilja vara tillsammans med henne.

Usel ersättning för ljudböcker

 

Min kompis - här i bloggen ofta kallad bokklubbsväninnan, eftersom hon är det också - valde till en av våra träffar att vi skulle lyssna på en ljudbok. Jag har konsekvent valt bort alla ljudböcker, kan nämligen inte gå runt med hörlurar eller såna där ploppar man stoppar in i öronen (det är så obehagligt så jag tänker inte ens överväga det). För mig funkar det alltså inte att lyssna på en ljudbok på väg till jobbet (som jag bedriver i mitt hem...) eller medan jag städar, diskar, dammsuger eller joggar.

Lösningen har blivit att jag stänger in mig i köket, lagar någon gryta som tar lång tid eller bakar ett stort bröd. Då hinner jag lyssna på ljudbok - i högtalare - under tiden!

Bokklubbsväninnan valde att vi skulle lyssna på Christina Lindströms "Finns det björkar i Sarajevo?". Jag tog ett gratisabonnemang på Storytel för att kunna höra den. En himla bra bok som helt förändrade min syn på ljudböcker. Och vilken fantastisk skatt att plötsligt ha tillgång till så otroligt många böcker i mobilen!

Sedan dess har jag betalat Storytel varje månad för ett abonnemang. Ganska mycket pengar (vilket inte är samma sak som att det är dyrt!) så jag tänker att jag bör konsumera tre böcker per månad för att det ska vara värt det. 

Men så såg jag ett inlägg av barnboksförfattaren Tobias Söderlund, som berättade om de helt horribla ersättningsnivåer författarna får. Det är sinnessjukt dåligt betalt! 

Plötsligt får jag jättedåligt samvete. För 179 kronor i månaden lyssnar jag på mängder av författare, mestadels svenska. Vad får de för det? Ingenting! Ändå skriver många av dem på mitt Instagramkonto - den här traditionella bloggen är det nog knappt någon som känner till längre - och tackar för att jag lyssnat, skickar hjärtan och high-five-emojisar och är glada över recensionen. 

Det är ju bedrövligt! Ska de behöva vara glada för att någon liten bokbloggarskutt har skrivit att deras bok är otroligt bra, men de kan inte räkna med att jag har råd att köpa den inbundna boken och jag snyltar på deras årslånga arbete genom att lyssna på en ljudbok?! 

Det finns indiska internetbyråer som gör mitt jobb (grafisk formgivning) för en tiondel av vad jag måste ta för att alls överleva; de massproducerar logotyper för en femhundring och jag mår jättedåligt av den konstanta stressen av att behöva konkurrera med låglöneländer. Detta är lite samma sak: fina förlagens vackra inbundna böcker à 200 kronor konkurrerar med Storytels inlästa romaner där författaren får några spänn per lyssnare. 

Usch. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Är det rimligt att författarna får så liten del av pengarna för en ljudbok? Går det att ordna så att de kan tjäna lite mer? Jag undrar uppriktigt. För jag vill verkligen att de ska ha en vettig inkomst av sitt arbete.

Ondskans nätverk

Bokens titel: Ondskans nätverk

Författare: Max Seeck
Originalets titel: Pahan verkko
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 479

Finlands största influencer, den vackra unga Lisa Yamamoto, syns på en kändistät mingelfest i huvudstaden. Det är den världsberömde finske rapparen Kex Mace som har releaseparty för sin nya skiva. Med på festligheterna är ett par hundra människor, varav en är Lisas brutale ex-pojkvän. Där är också en mystisk figur som efteråt syns på övervakningskamerorna, men som ingen minns. 

Lisa kommer aldrig hem efter festen, påstår hennes storgråtande rumskamrat. En dörrvakt som inte riktigt verkar tala sanning, ett kapat Instagram-konto, en japansk affärsman, manga-liknande skolflickor, en farlig krogägare som charmar kriminalkommissarie Jessica Niemi samt ett uppspolat kvinnolik figurerar också i de första kapitlen. Sedan är vi igång!

Jessica Niemi, som vi fick lära känna i "Den trogne läsaren", är smart, rik, snygg och sexig - men framför allt skicklig på att lösa brott. Den här gången blir det dock mer komplicerat än det hade behövt bli: hon får en ny chef som genast vill positionera sig och som inte drar sig för att försvåra Niemis arbete. Givetvis är denna kalla, kvinnliga karriärist med ständigt syrliga kommentarer homosexuell. (Lika givetvis: den IT-kunnige datanörden är en tafatt ung man som glufsar chips, fortfarande bor hemma och aldrig fått ligga.)

Detta är en kriminalroman med superkorta kapitel, cliffhangers och högt tempo. Många potentiella mördare springer runt i Helsingfors och dödar folk på bestialiska vis. Det är näst intill omöjligt att gissa vem som dödar och varför, eftersom det finns så många valmöjligheter (och eftersom vi läsare inte har en chans att lista ut alla "varför").

På minussidan: De trista könsrollerna. Jag brukar verkligen försöka att inte tänka så när jag läser skönlitteratur, det är ju ändå påhitt, men i den här boken är de grabbiga grabbarna så sexiga just för att de är macho, ärrade och tuffa, medan tjejerna är så sköra just för att man ser dem mest som sköna kroppar att utnyttja. Jag har svårt för det, när det gäller så stor andel av personerna i böckerna.

På plussidan: Det är väldigt kul att läsa om Helsingfors! Jag sträckläste denna kluriga och osannolika historia där man knappt hinner hämta andan.

Tack förlaget för recensions-ex! Liiite roligt hade jag åt att den snobbige rapparen Kex Mace (tror han egentligen hette Tim?) har ett artistnamn som är författaren Max Seeck men omkastat, hehe.

Dubbelporträtt

Skärmdump från Västerbottenskuriren. 

Tack! Svårt att hitta denna bild någon annanstans.

Bokens titel: Dubbelporträtt

Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 11 min

Det var en miss att lyssna på ljudboken istället för att läsa. Pleijel är en fantastisk författare, men inte lika bra som uppläsare. Talet är läspande sluddrigt och lite raspigt, på det där viset som många gamla människor talar - och Agneta Pleijel är faktiskt 80 år så det är ursäktat. Jag skulle hellre ha läst "Dubbelporträtt" tyst för mig själv, för texten är inte det minsta ålderdomlig eller seg.

Nåväl, det var en parentes. "Dubbelporträtt" är en kort historia om en känd konstnär - Oskar Kokoschka - som under sex sittningar målar av en känd författare - Agatha Christie. 

De är båda i 80-årsåldern när detta sker och därmed i slutet av sina liv. Under poseringen berättar de för varann om viktiga händelser de varit med om; på så vis skapas ett dubbelt porträtt. Det är underbart att för en gångs skull få följa några äldre personers samtal! Det handlar inte alls om döden och inte heller om sentimentala tillbakablickar på en underbar ungdom, utan är krassa redogörelser för brottstycken ur deras liv: kärlek, sorg, passion, vrede, ånger. 

Jag uppskattar särskilt den biten, när äldre människor så ofta annars reduceras till personer som bara räknar ner till döden och sitter med tårade ögon och tänker på flydda dagar; eller att de beskrivs som om inte de någonsin varit lika vilt levande som alla yngre. De har också älskat någon, bråkat med familjen, varit otrogna, fattat katastrofala beslut, sagt elaka saker till en vän, inte tagit ansvar, hoppat mellan jobb och studier, känt djup saknad, haft massor av sex, oroat sig för samhället, engagerat sig i politiken, längtat efter ett eget barn, drömt om pengar, slagits och gråtit och känt svindlande lycka och framtidshopp. 

Jag tänker ofta på det där. De som nu är som Agneta Pleijel - min mamma och pappa, mina vänners föräldrar - den generationen stred på 1970-talet för dagis åt alla ungar, jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, nymodigheten pappaledighet, p-piller som revolutionerade kvinnors sexliv och för att utjämna klassamhället. 

Och backar man ytterligare lite, till min mormor, farmor, och svärmor så vet jag med bestämdhet att även de en gång var unga kvinnor som flirtade vilt och dejtade många unga män, studerade och jobbade och reste Europa runt, hittade på hyss och var uppkäftiga mot sina föräldrar. Det är lätt att tro att 20- och 30-talets kvinnor bara satt och broderade eller lagade husmanskost och lät sina liv tyna bort, men så var det givetvis inte.

Tillbaka till boken: Agatha Christie växte upp i en förmögen familj på den engelska landsbygden, men var ett ensamt barn och levde senare i ett kärlekslöst äktenskap. Oskar Kokoschka föddes 1886 och växte upp i det som då var Österrike-Ungern. Han levde ett bohemiskt liv på kontinenten, i konstnärskretsar och som älskare till den berömda Alma Mahler. Det är två vitt skilda liv som pågått parallellt och jag tycker mycket om att höra deras (uppdiktade) samtal. Det är en härlig konversation som Agneta Pleijel låter oss ta del av, där Agatha och Oskar först är motvilliga mot att prata om sitt innersta men sedan bjuder på detaljer ur sina spännande liv.