Låt mig ta din hand

Bokens titel: Låt mig ta din hand
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2016
Antal sidor: 471

Detta är den andra boken jag läser av Tove Alsterdal och jag är lika förtjust denna gång. Ska dock inleda med att säga att det är ytterst missvisande med den knallröda blaffan mitt på framsidan som deklarerar "DECKARAKADEMIN: ÅRETS BÄSTA SVENSKA KRIMINALROMAN 2014". Det här är ingen kriminalroman, ingen deckare, ingen mordgåta.

Det är en oerhört välskriven roman, punkt slut.

De två små systrarna Camilla och Helene växer upp hos en fostermamma i Jakobsberg utanför Stockholm på 1970- och 80-talet. Deras pappa är en alkis som sitter på parkbänkarna i samma område, oförmögen att ta hand om sina barn. Deras mamma är en folkhögskoleelev som blivit kär i en karismatisk argentinare som flytt hit från juntans skräckvälde. Utan att ens ta farväl åker mamman ifrån sina små döttrar för att tillsammans med sin nya kärlek strida för det argentinska folket. Hon kommer aldrig tillbaka.

Boken kretsar i första hand kring den vuxna Helene, men vi får även glimtar av systern Camilla (numera kallad Charlie, förstås, för så heter ju var och varannan tuff tjej i svenska romaner) och deras hemlöse pappa.

I inledningen ramlar Charlie ut från tionde våningen och mosas mot en lekplats. Blev hon kastad? Hoppade hon? Ramlade hon av misstag? Det är den ganska ointressanta vinklingen som gör att detta kallas kriminalroman. För min del spelar det ingen roll, knappt för författaren heller skulle jag tro för hon serverar flera tänkbara svar och alla känns lika sannolika.

Helene och hennes familj upptar kanske halva boken, resterande ägnas hennes unga mamma Ing-Marie som ger sig ut på livsfarliga uppdrag i Buenos Aires i slutet av 70-talet och försvinner tillsammans med tiotusentals andra argentinare.

Beskrivningarna av militärjuntan och dess makt över invånarna är fasansfull. Jag mår rent dåligt av att läsa. Buenos Aires har jag aldrig besökt, men efter den här boken känns det nästan så. Människorna, de gamla husen, de grönskande trädgårdarna, den täta biltrafiken, tangomusiken, caféerna, de stora avenyerna och små gränderna. Jag får nästan ångest när handlingen växlar från den mediokra "mordgåtan" i nutida Jakobsberg till kapitlen om informationssmuggling, kodade meddelanden, hemliga möten, angiveri, "försvinnanden" och tortyr i Argentina för några decennier sedan.

Det är en oerhört välskriven roman som gott kan läsas av många fler än dem som gillar deckare, ja, den förtjänar att läsas av många för att påminna om något som hänt för inte alltför länge sedan.

Boken som helhet känns lite för lång för mig - 471 sidor är en tjock pocketbok, varför ska alla skriva så långt?! - och jag har lite svårt för att upprätthålla intresset. På slutet ska det knytas ihop diverse trådar på ett dramatiskt sätt; jag kunde varit utan den biten.

Omdöme: Alsterdal är en skicklig och påläst författare, miljöerna beskrivs mycket trovärdigt och människorna är nyanserade. Knorren med ett eventuellt mord krävs väl för att paketera det övriga innehållet så att inte bara en liten krets historie- eller politikintresserade läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.