I niqab på Stureplan

Bokens titel: I niqab på Stureplan
Författare: Josefin Ahlström
Förlag: Frank förlag, 2011
Antal sidor: 298

Mitt livs första och enda recensions-ex är "Parmiddag" som jag har skrivit om här. Denna bok, "I niqab på Stureplan" är författarens första och utkom året innan "Parmiddag".

Mia är lyxhustru på Östermalm, något annat kan man väl knappast kalla det. Hennes man Christoffer är VD på ett stort fastighetsbolag i Stockholm och tjänar så det räcker och blir över. Tillsammans har de 9-åriga Isabelle, en kavat liten tjej som mest figurerar i bakgrunden i denna boks handling. Familjen har också en hund, Jackie.

Mias liv handlar mest om sånt som att skjutsa Isabelle till kompisar och träningar, gå ut med hunden, kolla på dagteve, pyssla i lägenheten i stan eller ute i trädgården på landet. Hon lagar mat och tar hand om hemmet på ett närmast pedantiskt sätt. Hon dödar mördarsniglar med frenesi och bakar surdegsbröd till frukost. Men hennes gamla väninnor lever helt andra liv, där de gör karriär och är framgångsrika. Mias sociala liv har krympt till att vara nästan obefintligt.

Under en het sommar i storstan gör Christoffer misstaget att söka upp en ung, prostituerad tjej på Malmskillnadsgatan. Ute i skärgården sitter Mia ensam och närmast försmäktar. Deras äktenskap håller på att gå i kras. Dottern blir alltmer självständig. Vännerna finns inte kvar. Föräldrarna har flyttat utomlands. Mia känner sig fruktansvärt ensam och övergiven. Och Christoffer står inför sitt livs kris, när han hamnar i polisens register för sitt köp av sexuella tjänster. Hur ska han förklara detta för sin fru och för företagets ledning? Som om inte det räckte, så får hans misstag ännu fler konsekvenser - som jag inte ska berätta om här - och som gör att han trasslar in sig i en gigantisk härva av lögner och undanflykter.

I min förra recension skrev jag: "Det är svenskt så det förslår! Här känner man igen bostadskvarteren och inredningsdetaljerna, maten de äter och affären de handlar i, gatorna i stan och fikat på jobbet - allt känns så extremt mycket som Stockholm år 2012!" Samma sak i denna bok. Dessutom är Josefin Ahlström alldeles fenomenal på att beskriva små yttepyttedetaljer som ökar igenkänningen enormt. Allt från hur hennes huvudpersoner lagar maten och klipper gräset till hur de bemöter grannarna eller beter sig mot chefen.

Precis som i den boken är huvudpersonerna otroligt väl beskrivna. De är inte så endimensionella som många karaktärer annars är, utan både sympatiska och irriterande, smarta och lättlurade - och dessutom förändras de under resans gång.

Men! (Jag skriver det här med risk för att såväl trevliga Frank Förlag som den begåvade författarinnan läser detta...) Varför i hela fridens namn ser man inte till att använda en kompetent korrekturläsare? Jag blir helt galen på att hitta så många stavfel. Likadant i den förra boken. Det är faktiskt inte okej. Man måste inte vara så kallad språkpolis för att reta sig på att det kryllar av stavfel. Vi pratar inte om ett eller två, utan många. Det är allt från att skriva "vart" istället för "blev" till rena felstavningar.

Vad hände förresten när Ahlström skrev de allra sista två-tre sidorna? Var deadline redan passerad, eller? För här ändras språket och det blir så forcerat så man undrar om hon fick tio minuter på sig att skriva klart. En mening lyder "De båda herrarna såg ut som fågelholkar" och det känns som ett stilbrott - så här har hon inte skrivit tidigare i boken. Eftersom den ena herren är bokens huvudperson hade det känts bättre om hon hade fortsatt att skriva på det varma och personliga sätt som genomsyrar resten av romanen (typ "Hennes man stirrade förvånat på henne" eller något, skippat det där med herrar och fågelholkar).

I slutet av boken står följande märkliga meningar i samma stycke:
"Den låga bilen skrapade i underredet av bilen." (Ja, vad annars?)
"Hon log för sig själv och tutade så att de förvånade och chockerade människor skulle flytta på sig." (Borde det inte vara "människorna"?)
"Folk hoppade och sprang undan och gjorde miner att hon inte var klok." (Det här låter som något min son kunde skrivit i en skoluppsats.)
"En sur man bankade på bilens motorhuvud och skrek att det var förbjudet att parkera bilen på trottoaren." (Men kom igen! Jag trodde det bara var småungar som förväxlade ett huvud med en huv.)

Med det sagt vill jag ändå framhålla att det här är en bok man kan sträckläsa och må bra av. Den är inte unik och omskakande på något vis, men underhållande - och författarinnan har en sällsynt blick för de där små, små sakerna som människor gör och som får personerna i boken att framstå som helt trovärdiga.

Omslaget: Jag äger den inbundna boken som ni ser på min bild högst upp i recensionen. Supersnyggt omslag i matt svart med guldskrift och ett par lysande blå ögon (Mias!) i ett i övrigt dolt ansikte. Riktigt bra formgivning av Helena Modéer. Men pocketboken.... hu:

Mitt foto: Mias intresse för blommor och trädgårdsarbete spelar viss roll i boken.

Betyg: En mycket underhållande och välskriven relationsroman med fingertoppskänsla för väsentliga detaljer i ett nutida Stockholm.

Rekommenderas: till dem som vill läsa en svensk feel-good-roman med stor igenkänning.

Snackis: Visst kan man diskutera sexköp och hemmafruar och att klä sig i niqab, men det känns inte som en bok som skulle orsaka heta diskussioner.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Två nötcreme och en moviebox

Bokens titel: Två nötcreme och en moviebox - hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige
Författare: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
Förlag: Bonnier Fakta, 2005
Antal sidor: 269

Skildring av författarnas uppväxt i småstads-Sverige på 1980-talet, inklusive det decenniets alla tidstypiska företeelser. Mycket sex, fylla och tusen detaljer från skolåren. En god portion larvig, grabbig tonårshumor. Känns lite pubertal och just "grabbig" - men kanske är jag några år för gammal? Vissa delar av boken ropar man "JA! Precis så var det!" men stora delar går mig förbi. Jag känner varken igen mig i småstadslivet eller skildringarna av tonårssex och konstant bakfylla. Inte skrattar jag mig fördärvad heller, vilket jag hade trott att jag skulle göra.

Ett plus för den klockrena titeln och det underbara omslaget dock!

Det är lätt att tro att det här är en underhållande bok för alla som gillar Fredrik och Filip från teve - men så är det inte alls. Man ska nog vara född 1975, punkt slut, för annars finns inte den igenkänningen som HELA boken bygger på. Om du själv var 15 år samtidigt som Fredrik och Filip är det kanske en bok med hög nostalgifaktor. Var du 10 år så var du någons ohängda lillebror på den tiden och var du 20 år så hade du garanterat vuxit ifrån tramset som 15-åringarna höll på med.

Omslaget: Så himla bra! Det typiska skolfotot från slutet av 1980-talet, där några klasskompisar har fått sina huvuden utbytta mot utomjordingen Alf, hela Sveriges lilla älskling "Främling"-Carola, tönten från Beverly Hills-serien, kanske-Palmemördaren-Christer Pettersson och flera andra av den tidens kändisar.

Mitt foto: VHS-filmerna, som bara hette "video" tills för några år sedan, och som man laddade den hyrda movieboxen med.

Betyg: Helt okej och inget mer.

Rekommenderas: till dem som var tonåringar i Sverige på 1980-talet, specifikt killar födda 1975.

Snackis: Möjligen för dem som känner igen sig och har lust att prata gamla minnen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET. Min bok är ett danskt band med bra papper i inlagan och rejäla pärmar, men nuförtiden ges den tydligen bara ut som billig pocket eller som CD-bok.

Hur hårt får man kritisera?

Får man totalsåga en bok i en bokblogg som min? Jag tycker det. Men jag har förstått att man helst inte ska göra så. Författaren kan läsa och bli ledsen. Man kan nöja sig med att säga "Det här var inte i min smak".

Enigheten verkar vara stor bland de andra bokbloggarna - alla de där framgångsrika tjejerna (för det verkar så gott som uteslutande vara kvinnor i olika åldrar som skriver bokrecensioner på egna bloggar och hemsidor) som har många läsare varje dag och som recenserar böcker på löpande band.

Här är en intressant och välskriven tråd, visserligen lite gammal, men givande:

http://pahittadenojen.wordpress.com/2011/09/02/negativa-recensioner/

Jag vet inte om jag håller med om att man inte ska kunna vara riktigt negativ. Alltså, det finns ju ingen anledning att vara oresonligt elak, göra påhopp eller vara onyanserad i sin kritik. Vi pratar inte näthat här! Vi pratar personlig reaktion på en bok man inte alls tycker om.

Som anonym bloggare kan man skriva lite öppnare än vad man sannolikt skulle våga (eller vilja!) säga rakt ut om man mötte författaren öga mot öga. Som välkänd, namngiven bloggare kanske man känner ett annat ansvar. Vanligt hyfs och folkvett ska man visa oavsett, tycker jag!

Om jag (just jag, alias Joelinda) skriver en bok så vill jag ju helst att hela världen ska tycka om den. Eller åtminstone alla de svenskar - hela fyrtiosju stycken kanske? - som skulle ha intresse av att läsa den. Inte skulle jag vilja läsa på en bokblogg att det var en torftig historia, en dålig intrig, ett uselt språk. Av den anledningen vill jag inte göra detsamma mot någon annan: ingen ska må dåligt av att jag skrivit på min blogg, hur oansenlig bloggen än är.

Det skulle nog ta mig lika hårt om en recensent på DN skrev kritiskt som om en stor bokblogg gjorde det. Nuförtiden är det verkligen inte alla som läser en dagstidning, men många som följer en känd person på nätet - någon som kanske tidigare visat sig ha samma boksmak som man själv har.

Men så finns det böcker som jag blir närmast provocerad av för att de är så dåligt korrekturlästa, så taskigt redigerade, har så ogenomtänkta omslag, har så olämpligt valda typsnitt, känns så massproducerade, är så dåligt genomförda, har en så banal intrig. På den här bloggen har jag skrivit om en sån bok: Ett sista livstecken. Jag hoppas att inte författarinnan begriper svenska för jag vill inte såra henne - men samtidigt vore det närmast en lögn att INTE säga hur usel den här boken är (i mitt tycke). Om jag skulle säga "Naturbeskrivningarna är vackra och det är intressant att läsa om huvudpersonens strapatser" så skulle de som kikar in här få en helt felaktig bild av vad jag tycker. Är det inte tjusningen med att vi inte längre enbart är hänvisade till morgontidningarnas kulturredaktioner?

Här är en annan bra länk som är skriven av en ung kvinna som tydligen själv är författare (jag har missat henne!) Mycket bra skrivet och tankeväckande:

http://dardrommarblirtill.blogspot.se/2012/10/en-forfattares-tankar-kring-negativa.html

Nu när jag skriver detta, inser jag att många andra bokbloggare redan har skrivit om ämnet. Det är uppenbarligen fler som våndas! Jag har lovat mig själv att uppfylla några kriterier varje gång jag går in och skriver här:
1. Jag ska ha läst hela boken jag recenserar - inte halva, inte en sammafattning, inte hört den återberättas, inte sett den på film.
2. Jag ska skriva rakt igenom ärligt. Jag kan undvika att skriva om vissa saker, men det som skrivs är i alla fall min uppriktiga åsikt.
3. Jag ska ta egna foton, inte använda andras eller förlagens, och så många som möjligt av fotona ska ha en mening och tanke bakom.
4. Jag ska försöka göra en genomarbetad recension: återberätta handlingen, ge en åsikt om den, betygssätta och rekommendera boken till en passande målgrupp.

Jag hoppas att det i varje recension är tydligt VARFÖR jag tycker om boken eller inte - och att det gör det enklare för författaren (om han eller hon skulle hitta min lilla blogg och kunna förstå svenska!) att bli glad över det positiva och inte ta det negativa som något angrepp, utan som konstruktiv kritik.

Fast jag vet att jag ibland går lite över gränsen för vad man kanske ska vräka ur sig...
//Joelinda

Trogen hustru sökes

Bokens titel: Trogen hustru sökes
Författare: Robert Goolrick
Originalets titel: A reliable wife
Översättare: Claes Göran Green

Förlag: Historiska Media, 2011
Antal sidor: 295 + extramaterial

Jag har aldrig läst en Harlekin-bok men jag föreställer mig att de är lite som den här romanen. Antingen är det en stilig läkare som blir förförd av en vacker sjuksköterska - eller så är det en historisk roman med en ädling i kråsskjorta som förför en vacker (och oskuldsfull!) ung kvinna i krinolin. Något sånt.

Det här är en roman som handlar om ett relationsdrama i Wisconsin, USA, år 1907-1908. En ädling finns på plats och en ofattbart vacker (men icke så oskuldsfull) kvinna i frasande långklänning. Och sedan förförs det, hit och dit, hela boken igenom.

Jag överdriver inte om jag säger att halva boken handlar om sex. Det är inte sexigt (i mitt tycke, i alla fall) och inte det minsta erotiskt eller sensuellt. Det liggs lite överallt och det är alltid hetsigt, svettigt, uppslukande och febrilt - men aldrig en sekund innehåller det känsla och kärlek. Att 12-åriga flickor som prostituerar sig inte mår dåligt av det utan bara tycker att det "ger dem en känsla av makt över männen" får mig närmast illamående. Att männen bara ser kvinnliga kön och lena lår och guppande bröst när glor på påklädda kvinnor, ja, vad ska man säga om sånt?

Nu ska jag inte avslöja intrigen för er, för då sabbar jag det enda lilla nöjet man kan ha. Själv räknade jag ut alla "överraskningar" så långt i förväg så inga överraskningar återstod. Sånt KAN vara tillfredsställande - i en deckare, till exempel - men i det här fallet är det mest irriterande för jag skulle också vilja tänka "men oj, DET hade jag aldrig kunnat gissa!".

I vilket fall som helst: bokens första huvudperson har en mardrömslik uppväxt (död, elände, all världens otack) och svaret på misären blir: sex.

Den andra huvudperson som kommer in i handlingen har en fasansfull uppväxt (ondska, svek, otrohet, droger och kärlekslösa föräldrar) och svaret på den abnorma avsaknaden av faderlig och moderlig omvårdnad blir: sex. Kopiöst med sex.

Och sedan kommer en tredje huvudperson in, en som har kopplingar till de andra två på ett intrikat sätt, och den personen har en hemsk uppväxt (mord, våld, misshandel och förskjutning) och botar det genom att mumsa ostron och champagne samt ha sex.

Sida upp och sida ner förekommer de mest absurda utsvävningar i stil med "Han satt i droskan och såg alla stadens arbetare runt sig: skulle slaktaren ligga med sin fru ikväll, hade kusken haft sex med pigan nyss, stönades det vilt i stugorna runt om?". Nu hittade jag bara på den här meningen, men den känns mycket tänkbar. Två av de tre resonerar hela tiden kring ANDRAS eventuella sexliv. (Båda dessa personer beskriver även samlaget med samma ordval, nämligen att det är som att "simma i varmt vatten", vilket gör att jag tänker att författaren tycker att det är på det viset. Är det inte lite osannolikt att två personer oberoende av varandra annars skulle valt den metaforen?)

Alla tre huvudpersonerna har ett inre liv som tycks kretsa kring att konsumera så mycket sex de hinner innan de dör. Några små bifigurer dyker också upp - och gissa EN gång vad som rör sig i deras huvuden? En italiensk grevinna: ligger med alla tjänarna och halva stan. En vidrig lillasyster: säljer gladeligen sex hela sitt liv. Jag tror att hushållerskan mrs Larsen är den enda i hela boken som inte tänker köttsliga tankar dygnet runt.

Suck.

Ja, om vi inte ska uppehålla oss vid alla dessa urtråkiga fantasier om sex så är det flämtande ljuslågor, droppande stearin, utkylda salonger, sprakande brasor, frustande hästar, frasande siden, stärkta lakan, gnistrande rubiner - och en god portion våld, mord och brutal hämnd.

Det är så banalt så jag finner inte ord. Tack och lov köpte jag boken på bokrean...

Vad ni gör, tro inte på baksidestexterna om "spänning" för det här är inte spännande. Det här är platt som en pannkaka! Huvudpersonerna är stereotyper av sällan skådat slag och man lär inte känna dem alls. Deras enda drift är att tjäna kopiösa mängder pengar, våldföra sig på andra, hämnas, ha samlag med allt som går att penetrera, försvinna in i opiumdimmor och däremellan smida planer och intrigera.

Ett extra stort minus för det bisarrt dåliga extramaterialet som består av ett stort antal imbecilla frågor om boken. Som om någon enda bokklubb skulle fastna för dessa frågor! Jag har hjälpt min tonårsson ett antal gånger att resonera kring frågeställningar om Selma Lagerlöf och Moa Martinsson, med analyser och intressanta tankegångar - men frågorna om "Trogen hustru sökes" är på nivån "Tror du att det isigt kalla vinterlandskapet i Wisconsin återspeglar karaktärernas känslor - och isåfall på vilket sätt?".

Omslaget: Prasslande långklänning och gammaldags tåg - jo, det passar utmärkt!

Mitt foto: En vacker flaska med arsenik är viktig i bokens handling.

Betyg: Lägg inga pengar på den här boken.

Rekommenderas: till dem som tycker att det är givande med platta karaktärer som ligger med varann eller försöker hämnas på varann hela tiden.

Snackis: Haha, vilket skämt! Det här är inte en bokcirkelbok, hur gärna förlaget än vill få det till det genom att ställa ett gäng fåniga frågor i slutet.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Ta hand om min mor

Bokens titel: Ta hand om min mor
Författare: Kyong-Sook Shin
Originalets titel: Omma rul Put´akhae (enligt boken)
Originalets titel: P'aju-si Kyonggi-do (enligt AdLibris)
Översättare: Molle Kanmert-Sjölander
Förlag: Norstedts 2013
Antal sidor: 250

En sån underbar bok!

Jag köpte den här romanen eftersom jag en gång kände en koreansk flicka som blivit adopterad till USA efter att hon kommit bort från sin familj på tågstationen i Seoul. Hon fick bo på barnhem ett kort tag innan man slutade leta efter hennes riktiga familj. Hon var några år gammal men kunde inte säga hela sitt namn. Till slut lät man ett amerikanskt par adoptera henne.

Jag minns att hon sa till mig "Jag vill så gärna veta om de tappade bort mig på stationen - om vi bara råkade komma ifrån varann - eller om de med flit lämnade mig där, eftersom de inte längre kunde ta hand om mig" och hur ont det gjorde mig att höra det. Det var hennes storebror som hade ställt henne på stationen och sagt "Stå kvar här, jag kommer strax".

Kyong-Sook Shins bok har blivit mycket omskriven och jag föreställer mig att få andra sydkoreanska författare fått ett sådant internationell genomslag. Åtminstone har inte jag själv läst någon författare från Korea förr - och inte har jag hört mina vänner eller bokklubbskompisar göra det heller.

Kortfattat och utan att avslöja för mycket kan man säga att detta handlar om en äldre kvinna på den sydkoreanska landsbygden, som reser till Seoul med sin make för att besöka ett av sina fyra vuxna barn i den gigantiska storstaden. Där på stationen tappar hon sin man ur sikte och är sedan försvunnen.

Hennes man och deras två döttrar och två söner ger inte upp sökandet i första taget. Boken blir en fantastisk betraktelse sedd ur deras ögon - och även berättad av den försvunna kvinnan själv. Först när hon är borta, inser familjen hur oerhört mycket hon betyder för dem alla och hur mycket hon har fått försaka för deras skull.

Det här är en sorglig, vemodig bok med en gnutta sentimentalitet - men också en intressant, tankeväckande, lärorik och underhållande berättelse. Och utan minsta gnutta av snyft och dravel, vill jag påpeka. En underbar liten bok. Läs den!

Mitt foto: Jag valde en matta som bakgrund, som ger associationer till lantbruk och åkrar eftersom den försvunna mamman var enastående duktig på att få grödor att växa (vilket spelar en central roll i boken).

Betyg: Högt betyg för en enormt berörande bok om livet som man väljer och livet som bara "händer". Välskrivet och dessutom något så ovanligt som en bok som till stora delar är skriven i andra person singular - det är minsann inte vanligt!

Rekommenderas: till dem som funderar på relationerna mellan den generation som är ung medelålder nu och deras förhållande till sina föräldrar - och till dem som intresserar sig för livet i Korea.

Snackis: Det här är en perfekt bok för en bokcirkel och för att göra personliga reflektioner.
Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Vitt på svart

Bokens titel: Vitt på svart
Författare: Ruben Gallego

Originalets titel: Beloje na tjornom

Översättare: Ola Wallin

Förlag: Ersatz, 2006

Antal sidor: 192

Jag vill varmt rekommendera denna lilla bok om ett ryskt barnhemsbarn! Det är en upprörande, sorglig och förskräckligt hemsk berättelse - alldeles sann dessutom - men också full med hopp och livsglädje. Det är svårt att lägga ifrån sig den och svårt att sluta tänka på den.

Ruben Gallego föddes 1968 i Moskva. Förlossningen blev svår och Rubens tvillingbror dog. Själv överlevde han men fick en CP-skada som skulle komma att påverka hela hans liv. Hans stackars mamma fick höra att båda pojkarna dött under förlossningen, trots att det bara var den ene, och Ruben placerades på barnhem. Han hade ingen aning om att han hade en mor och hon hade inte aning om att han levde.

Det är en fasansfull tanke att Ruben och jag föddes ungefär samtidigt och i länder inte alltför långt ifrån varann, men ändå är det som två olika världar. Medan jag fick en trygg uppväxt i Sverige (förvisso är jag inte CP-skadad, men ändå - SÅ hemskt behandlar vi knappast våra handkappade) växte Ruben upp under extremt svåra förhållanden, i misär och utan god omsorg.

Endast 15 år gammal placeras han på ett ålderdomshem, väl medveten om att det är en slutstation där man negligerar de intagna så omfattande att de slutligen dör. Men Ruben verär en riktig överlevare med stor aptit på livet och mängder av knep för att klara sig i sin svåra vardag - och han möter räddningen i form av en sjuksköterska.

Boken har fått lysande recensioner överallt där den givits ut. Mycket välförtjänt! Det här är en gripande självbiografisk roman som man inte glömmer i första taget.

Jag vill gärna ge er ett utdrag ur vad den eminente Kjell Albin Abrahamsson har skrivit i sin recension på Kulturnytt:

"Sina minnen har Ruben Gallego med vänsterhandens förvridna pekfingrer långsamt, bokstav för bokstav, tryckt ner på datorns tangentbord. [...] en självbiografisk roman som fullständigt tar andan ur en. Jag vet inte när jag senast läste en bok som innehåller så mycket förtvivlan - och så mycket hopp, en sådan helvetesskildring med ett så livsbejakande, trotsigt perspektiv. Ruben älskar livet, människor och världen trots att han flera gånger fick höra: Det hade varit bäst för dig grabben om du aldrig hade fötts."

Omslaget: En svart-vit bild av Ruben som barn, med en sovjetiskt röd snusnäsduk runt halsen. Vad kunde vara mer passande?

Mitt foto: Dagen till ära - det är den 14 februari idag och Alla hjärtans dag - vill jag ge Ruben gelehjärtan som får symbolisera den kärlek han förtjänade men inte fick. Jag hoppas han får mycket glädje i sitt nya liv nere i Spanien, nu som vuxen.

Betyg: En fantastisk bok som får mycket högt betyg.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av vad den forna supermakten i öst gjorde med sina allra svagaste medborgare.

Snackis: En bra snackis om man samtidigt diskuterar en annan bok (exempelvis en bok om Sovjet under 1970-talet eller en bok om ett CP-skadat barns väsensskilda uppväxt i Västeuropa).

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Hummelhonung

Bokens titel: Hummelhonung
Författare: Torgny Lindgren
Förlag: Norstedts, 2010
Antal sidor: 167

Men vad ÄR det här?!

Jag valde att läsa Hummelhonung eftersom Torgny Lindgren räknas som en av Sveriges stora författare och jag har fram tills nu inte läst något av honom. Tyvärr måste jag inleda med att säga: Det här är en groteskt äcklig och obegriplig bok som jag inte kan rekommendera till någon.

Jag hade läst på nätbokhandlarnas sidor att boken handlar om två gamla bröder som bor i varsitt hus på samma gård, ensligt beläget på landet. Dit kommer en kvinna och hon blir på något vis förlösande för den konflikt som bröderna har sinsemellan. De är båda döende men vägrar ge upp förrän brodern har dött först. Kanske kan den främmande kvinnan föra dem samman igen?

Såg framför mig två kufar som ångrade ovänskapen nu när de skulle dö. Såg framför mig hur den vänliga kvinnan kunde ändra sakernas tillstånd, hur hon gick mellan de båda husen och lyckades få bröderna att sluta fred.

Inte förrän jag hade läst klart den, såg jag att många bokbloggare runtom i Sverige tycker att boken är underbar. Inte heller visste jag att den fått Augustpriset 1995. Jag vet inte vad de ser som går mig förbi.

Så här är det:
En ofattbart tråkig medelålders kvinna reser landet runt och håller ofattbart tråkiga föreläsningar (som ingen orkar bevista) om några ofattbart tråkiga gamla helgon. Efter ett sövande föredrag på ett bibliotek i Västerbotten får hon nattlogi hos en märklig gammal man bland åhörarna.

Redan här har jag kommit på kant med boken. Mannen, som heter Hadar, säger när de ska ta sig till hans hus:
-Du ska köra.
Och den namnlösa kvinnan gör faktiskt det. Utan att ifrågasätta något.

Nästa sak jag stör mig på är hur huvudpersonerna pratar. Kanske pratar man så här i Västerbotten - vad vet jag? - men jag betvivlar det. Du skall icke hava begär till din nästas hustru - sånt språk finns bara i bibeln och i Torgny Lindgrens bok.  För Hadar säger hela tiden "Du skall hava", "Han skall taga" och "Man må icke". Han säger "huru" istället för "hur" och pratar så gammaldags så jag helt tappar flytet när jag försöker läsa. Jag bara väntar på att det ska dyka upp ett "gingo" istället för "gick"!

Snart urartar berättelsen fullkomligt. Vår hjältinna är så motbjudande så jag nästan kräks. Hon i sin tur mår illa av Hadar och hans äcklige bror Olof. Första kvällen känner hon Hadars stank och han förklarar att han haft samma kläder i flera år (man sliter på textilierna om de kommer i kontakt med vatten, enligt honom). Hon kokar vatten på spisen och tvingar honom att klä av sig naken. Vilket han gör, bara det är märkligt. Efter fem sköljningar är vattnet inte längre slemmigt utan bara grått. Jo, ni läste rätt. Här höll jag på att slänga boken i golvet. Fy vad vidrigt! Vem vill läsa om en gammal gubbes snuskiga smutstvätt? Och varför i hela friden åtar sig den namnlösa hjältinnan/författarinnan/mesproppen att skölja upp hans kläder (när han dessutom inte tackar henne utan bara gnäller.)

Jag läser vidare några sidor och hamnar i en ännu vidrigare historia om hur Hadar tvingas ner i badbaljan, där den goda samariten skrubbar hans vedervärdiga kropp ren från åratals ingrodd smuts - bland annat skrapar hon loss skorpor av smuts i hans armhålor. Det räcker med att jag skriver den här recensionen så mår jag illa.

Inte blir det bättre heller. Tack och lov att boken är kort, annars hade jag inte mäktat med att läsa ut den.

När jag hade läst klart fann jag en recension som jag gärna länkar vidare till. Mycket bra skrivet om det där med att man som recensent får ge svidande kritik men som bokbloggare ska man hålla sig snäll eller hålla tyst. Länk till Linnea på Bokblomma som skrivit precis så som jag känner:

"Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig  heller..".

Jag säger som Linnea: vad VILL författaren egentligen? Vad symboliserar bröderna och den barmhärtiga samariten?

Omslaget: En söt humla känns fel, när det kunde varit en bajsfylld potta istället - eller en tvättbalja full med grått vatten.

Mitt foto: Efter att ha övervägt smustiga kalsonger, grått diskvatten eller plastbajskorvar valde jag råsockerbitar med anledning av att Olof livnär sig på socker - bokstavligt talat.

Betyg: Språkligt skickligt. Väl uppbyggt. I övrigt lägsta tänkbara betyg.

Rekommenderas: till dem som gillar totalt bisarra, perversa, äckliga eller underliga berättelser.

Snackis: Man kan ju tro att en så udda bok är perfekt att prata om, men själv skulle jag ju föredra att prata om nästan vad som helst utom Hummelhonung.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

Dingo Dingo - den manliga frigörelsen är här

Bokens titel: Dingo Dingo - den manliga frigörelsen är här
Författare: Martin Svensson, Bob Hansson, Leif Eriksson
Förlag: Pocketförlaget, 2012 efter överenskommelse med Grand Agency
Antal sidor: 247

"Men säg! Du kan väl säga vad du tyckte?!" tjatade jag på min man, som fått boken i julklapp av mig.
"Jo. Den var bra."
"Vaddå, den var bra? Något mer kan du väl säga?" insisterade jag.

Nu har jag själv läst boken "Dingo, Dingo" och förstår bättre vad han menade.

Det här är en tankeväckande historia om mäns syn på sina kvinnor och hur de blir behandlade av dem. Det handlar om några män som går samman i en grupp som ska lansera maskinen Dingo Dingo, men som istället övergår till en sorts supportgrupp för män där man kramar varann. Två och två står männen still och kramas innerligt i en hel kvart, varje vecka. Mycket hemligt, förstås, men ändå växer gruppen för varje träff och allt fler män ansluter.

Vi får också följa några av dem i hemmiljö - och det är sannerligen inte roligt. Deras fruar utnyttjar dem, slår dem, tjatar på dem, tar dem för givna, förnedrar dem, hånar och rackar ner på dem. Ingenstans finns en trygg hemmiljö, varm famn eller lyssnande livskamrat. Några män att anförtro sig åt finns inte heller - grabbar pratar inte med varann, fläker inte ut sitt känsloliv och kramas aldrig någonsin.

Kvinnorna är genomgående osympatiska, rent elaka, oförstående och rätt egoistiska. Jag tycker man kan smälta det i just det här fallet, eftersom kvinnorna är bifigurer och det är männens undertryckta känslor som är bokens tema.

Jag tyckte om romanen men kan inte säga att jag är överdrivet imponerad ändå. Mycket var väldigt förutsägbart, mycket var ganska "platt" beskrivet. Ändå: kärnan är intressant och författartrion har helt klart en poäng i att vi inte tillåter män att vara människor fullt ut.

Men vad sjutton skulle de blanda in fotbollsspelaren Thomas Brolin för?!

Omslaget: Så himla snyggt! Det är perfekt för innehållet: den gula färgen, hårtorken, det stora skuttande typsnittet.

Betyg: En lättläst, snabbslukad roman som på ett lättsamt sätt behandlar djupa tankar.

Rekommenderas: till män som inte tillåter sig släppa fram känslor, tycker jag!

Snackis: Helt klart en perfekt bokcirkelsnackis.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

Hon älskade

Bokens titel: Hon älskade
Författare: Helena Henschen
Förlag: Brombergs, 2009
Antal sidor: 298

En alldeles strålande historielektion och livsberättelse och kärlekssaga i ett!

Jag tyckte mycket om Helena Henschens bok "I skuggan av ett brott" som handlade om de von Sydowska morden, en fruktansvärd familjetragedi i hennes egen släkt. "Hon älskade" är precis lika välskriven, fascinerande och underhållande.

Jag kan inte låta bli att tänka att det måste varit märkligt för Helena och hennes tre systrar att växa upp i en familj där mamman vuxit upp utan mor (tror hon dog av en överdos opium eller morfin, om jag minns rätt?) och utan far (han blev mördad av sin egen son, Helenas morbror) samtidigt som pappan kommer från en annan känd och välbärgad släkt med mängder av spännande livsöden som det talades öppet om, till skillnad från mammans hemlighållande av de fem morden som hennes morbror var skyldig till.

Helena Henschens farmor var Signe Thiel, född 1885 i Stockholm som dotter till en av Sveriges mest förmögna bankirer, Ernest Thiel. Signe levde i en ytterst privilegierad miljö. Bara namnet Thiel får ju mig att reagera - och så fortsätter det boken igenom. För att låna ett engelskt uttryck så är det fullt av namedropping. Familjen Thiel umgicks med intellektuella borgare och till deras aftnar och samkväm kom kända svenskar såsom Ellen Key, Hjalmar Söderberg, Verner von Heidenstam, Amelie Posse och många andra.

Jag tycker mycket om den första delen av boken, där Signes uppväxt beskrivs. Hennes far skiljer sig från modern då hon väntar deras yngsta - femte? - barn och gifter om sig. Han låter bygga Thielska Galleriet och fyller det med konst. Han är besatt av Nietzsche och önskar att dottern ska följa i hans fotstpår.

Kring sekelskiftet försvinner Thiels enorma förmögenhet och även om det aldrig går någon nöd på Signe så kan hon inte längre leva i samma lyx och överflöd. Hon blir en rebell, besöker möten för kvinnlig rösträtt och engagerar sig i Fredrika Bremer-förbundet. Skildringarna av hennes barndom och ungdomstid i Stockholm tycker jag särskilt mycket om!

Men så kommer antisemitismen krypande och det blir allt svårare att klara sig som jude och judinna även i Sverige. Signe är gift ett kort tag med en man som hon får en son med. Därefter gifter hon sig med Folke Henschen - som är patolog och ägnar hela sitt liv åt döda kroppar. Tillsammans får de fem barn som alla växer upp i en stor villa på Djurgården. Efter många långa år tillsammans, där Folke är kall och avvisande medan Signe är förälskad (både i honom och på annat håll) skiljer de sig. Signe och hennes sex barn - som ju alla är judar - får se hur Folke förvandlas till nazist och gifter om sig med en arisk tyska.

Så följer en gripande men ibland lite tråkigare skildring av Signes liv under andra världskriget och genom kärlekshistorien med den berömde hjärnforskaren Oskar Vogt. Här kan jag känna att man helt tappar bort huvudpersonen. Fokus hamnar alltför mycket på kriget och nazismen. Det är intressant och lärorikt, men jag önskar att man hade kunnat följa just Signe lite närmare.

Hur var hon som mor? Hon verkar ha lämnat sina sex barn väldigt ofta för att åka ner till Tyskland och bo hos sin älskare och hans hustru (!) halvårsvis. Vad gjorde hon inom Fredrika Bremer-förbundet? Vad hände med hennes egen mamma och de andra syskonen - som man blev så engagerad i under första halvan av boken men sedan inte får veta mer om?

Det är sorgligt att Helena Henschen dog i en hjärnblödning 2011, för jag hade gärna velat säga henne hur mycket jag tycker om båda hennes böcker - och jag hade gärna velat läsa den bok som hon skrev på då hon dog.

Omslaget: Jag tycker mycket om den vackra bilden av den unga Signe och uppskattar att vi faktiskt får en glimt av hur hon faktiskt såg ut.

Betyg: En otroligt läsvärd skildring av en stark kvinna för hundra år sedan.

Rekommenderas: till dem som tycker om personliga berättelser om judarnas utsatthet under andra världskriget, om kvinnokampen i Sverige under början av 1900-talet, om de förmögna borgarnas liv i Stockholm i slutet av 1800-talet - bland annat.

Snackis: Det finns en del att diskutera här, men det mesta är ändå ett dokument över en tid som varit - inte ett underlag för analyser och diskussioner.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.