Stockholm läser

Jag brukar hålla ögonen på "Stockholm läser", det är himla kul att se vilken bok som väljs till årets stockholmsbok.

Tidigare år har det bland annat varit "Kungsgatan" av Ivar Lo-Johansson, "Norrtullsligan" av Elin Wägner, kultboken "Barnens ö" av P. C. Jersild, "Var det bra så?" av Lena Andersson, klassikern "En dåres försvarstal" av August Strindberg, fantastiska "Mina drömmars stad" av Per Anders Fogelström (såklart!) och en av mina favoritböcker: "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen. Förra året var det dock någon konstig bok som jag inte alls kände för att läsa...

Det är vettiga kriterier för "Stockholm läser", tycker jag. Bokens handling ska helt eller delvis utspela sig i Stockholm, författaren ska ha tydlig anknytning till Stockholm. Boken får inte vara alltför omfångsrik, den ska locka både män och kvinnor till läsning, vara äldre än 15 år (därmed är nyss utlästa "1793" ute ur leken för de närmaste 14 åren...) och den ska lämpa sig för diskussioner - författarsamtal - debatter - stadsvandringar etc.

Stadsbiblioteket i Stockholm har lagt ut små ledtrådar på sin hemsida den senaste veckan, men det var först idag de avslöjade vilken bok som är vald. Nu vet jag vilken boken är (dock har inte Stadsbiblioteket lagt ut det på sin hemsida eller Facebook-sida än) och det var ett väldigt bra val. Så pass att jag kanske själv väljer den boken för en kommande bokklubbsträff, faktiskt...

Allt var inte bättre förr

Visst är det bra; först skryter jag om mina 200.000 besök - och sedan går jag i ide?! Inte vidare sympatiskt. Så blir det när verkligheten kommer emellan. 

Jag har under den gångna veckan läst Niklas Natt och Dags "1793", säkert sist i Sverige. Inte för att jag inte velat läsa den tidigare, men ibland får man invänta pocketutgåvan och en lucka i all annan läsning.

"1793" är en fantastisk bok på många vis. Den påverkade mig så mycket att jag drömde om den på nätterna - alla de där hemskheterna som huvudpersonerna råkar ut för.

Det var inte bättre förr. Om det är något jag bär med mig av den här storsäljaren så är det svälten, kylan, supandet, hungern, de svåra sjukdomarna, det hårda slitet. Och allra mest: maktlösheten! Fy tusan vad vi människor utnyttjar varann. 

En femtedels miljon, imponerande!

Inte så tokigt, va?

Egentligen kan man ju knappast mäta bloggens framgång i antalet sidvisningar. Det intressanta (för förlagen) är ju hur lång tid det tagit att skramla ihop tvåhundratusen sidvisningar - är det från 2003 eller från förra sommaren? Det har förstås avgörande betydelse.

För mig spelar det dock ingen som helst roll. Jag är mest bara lycklig och fascinerad över att det överhuvudtaget finns folk som vill gå in och läsa på bloggen så pass frekvent och uthålligt.

2015, 2016, 2017 och 2018 - drygt fyra år är det sedan jag bestämde mig för att inte bara lägga in ett kilometerlångt inlägg varannan vecka, utan faktiskt satsa på en mer aktiv närvaro på bloggen. Skriva oftare, skriva kortare, surfa runt mer, kommentera andras bloggar, engagera mig. De första åren jag skrev tillförde inte så mycket för läsarna skulle jag tro.

Tack alla fina läsare och bokbloggarvänner för att ni håller liv i Boktanken!

Nuckan

Bokens titel: Nuckan
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts, 2018
Antal sidor: 117

Den illgröna lilla boken i danskt band kallas för "en essäistisk berättelse" och det är nog en bra beskrivning. Malin Lindroth berättar på ett väldigt krasst och utlämnande sätt om hur det är att vara den ratade. Hon som aldrig hittar en livskamrat, trots att hon längtar och försöker så förtvivlat. Hon som alltid blir vald sist, som aldrig klarar konkurrensen. Hon som ofrivilligt får leva ensam, trots att hon verkligen vill leva med någon.

Det är ingen lång text, men den är stark och mycket berörande. Jag fastnar särskilt för det där med att vi lär redan våra små barn att man förväntas leva i par, att "det finns någon för alla", att det är skamligt att inte vara vald till hustru, flickvän, partner.

Att vara "nucka" är inte att vara singel, det är författaren noga med. Den som är singel tenderar ofta att ha avslutat ett förhållande och njuter av ensamlivet innan det är dags för nästa relation. Inte ens änkor är nuckor, de har ofta haft ett långt liv tillsammans med någon.

Men det finns ju en massa kvinnor - för nu är det just ensamma kvinnor det handlar om, inte män så mycket - som faktiskt aldrig har haft ett längre förhållande, varit gifta, levt ihop med någon. De är den där trevliga kompisen, snälla mostern, schyssta tjejen, kanske någon man har sex med - men ingen man delar livet med.

Jag blev väldigt berörd av Lindroths lilla essä, det är en sorglig bok men med stor revanschlusta!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND
Länk till boken på Bokus: DANSKT BAND

Bokbloggsjerka: bästa barnboken

Annikas bokbloggsjerka har en ny fråga varje fredag och denna vecka är det "Vilken är den bästa barnboken/ungdomsboken som någonsin skrivits?" En naturligtvis fullständigt omöjlig sak att besvara!

Det är lätt att säga Harry Potter, men jag läste den som vuxen och tycker den passar alla åldrar - det är inte en barnbok för mig. Så jag tänker tillbaka på min egen barndom istället. Vad gillade jag då? "Emil i Lönneberga" - det var tre böcker och jag läste dem om och om igen. "Kajsa Kavat" av samma författare - en bok med små korta sagor, helt underbar.

Jag lärde mig läsa när jag var fyra och sedan dess har jag varit en bokslukare med stor förkärlek för mystiska världar parallellt med vår egen. "Huset Ardens gåta" av Edith Nesbit är en sådan. "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe är en annan.

Och den bästa av dem alla då: Narnia! Det finns väl ingenting som går upp mot C. S. Lewis serie om lejonet Aslan och alla de engelska barnen som på olika vis hamnar i Narnia-världen. Jag har mer eller mindre läst sönder mina gamla exemplar från 70-talet. (Bäst är "Häxan och lejonet", här på bilden mitt ex från 1975.)

Nu som vuxen ser jag bibliska referenser överallt i texterna - inte bara i det godmodiga, ädla lejonet Aslan - men allt sånt gick mig helt förbi som barn (tack och lov).

Helgfrågan om att avsluta en serie innan slutet

Den här ligger oläst i min bokhylla och jag misstänker att det inte längre är den nyaste i serien 

utan att det tillkommit ytterligare några Lynley-tegelstenar.

Mias bokhörna har Helgfrågan på torsdagar och denna vecka lyder den: "Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?".

Njaaaaa, inte som jag kan påminna mig. Teveserier har jag många gånger slutat följa men bokserier brukar jag nog läsa klart. Med serie menar jag när det är mer än bara en trilogi.

Böckerna i Elizabeth Georges serie om kommissarie Lynley har jag varenda en (tror jag) men nu har det kommit nya böcker som jag inte vet om jag har köpt eller inte för alla omslagen ser ju likadana ut och alla har ungefär samma titlar... De är säkert uppe i ungefär hundra stycken (nåja) så jag har ingen koll längre. Alla är så snarlika varann och det går åratal mellan gångerna då jag läser.

Och de olästa som ligger i bokhyllan måste jag googla på för att veta vilken av dem jag ska hugga in på först.

Det var vi

Bokens titel: Det var vi

Författare: Golnaz Hashemzadeh Bonde

Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2018

Antal sidor: 220

Det unga paret Nahid och Masood flyr från Iran med sin lilla dotter, efter att de har deltagit i demonstrationer mot regimen och sett flera av sina bästa vänner dödas eller föras bort för att aldrig mer höras av. De hamnar i Sverige och bygger upp en ny tillvaro här, men de både plågsamma och ljuva minnena från hemlandet lämnar dem aldrig. 

Nu har trettio år gått, Masood är död och Nahid - som rimligen bara är i femtioårsåldern - har just fått veta att hon har obotlig cancer. I sin förtvivlan, bitterhet och självömkan anklagar hon allt och alla. Varför får hon inte leva längre än så här?! Varför är hennes väninnor i Iran fortfarande vid liv, de som inte flydde utan stannade kvar?! Finns det ingen rättvisa alls? Hon tar ut mycket av sin frustration på Aram, den numera vuxna dottern som levt nästan hela sitt liv i Sverige.

Det här är tveklöst en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket länge! Den grep tag i mig fullständigt och det berodde nog till stor del på det alldeles fantastiska språket. Korta, kärnfulla meningar. 

Jag kan ofta tycka att det är söndertjatat att växla mellan dåtid och nutid (känns som att alla gör det, hela tiden!) men i den här boken stör jag mig inte det minsta på förflyttningarna mellan universitetsungdomarnas dödsföraktande revolt mot regimen och den trettio år äldre kvinnans tankar om livet, sjukdomen, döden när hon sitter ensam i Sverige.

Nahid längtar till värmen, sanden och det myllrande livet i Iran men älskar samtidigt den svenska skogen och ser trädens starka rötter som det som håller oss kvar här, som gör att vi är svåra att rycka upp eller välta omkull. Hon hoppas att hennes dotter och ofödda barnbarn ska få de där rötterna som gör dem starka och håller dem kvar. 

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN

Länk till boken på Bokus: POCKET

Stora små lögner

Bokens titel: Stora små lögner
Författare: Liane Moriarty
Originalets titel: Big Little Lies
Översättare: Anna Strandberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 442

Madeline är en sån där människa man kan bli smått galen på: högljudd, tar plats, alltid i centrum, utseendefixerad. Boken börjar samma dag som Madeline fyller 40 år och vrickar foten i sina högklackade skor, eftersom hon stannar bilen vid ett rödljus och öppnar dörren och springer fram till en annan väntande bil för att skälla ut dess förare som fipplar med mobilen.

Madeline blir ompysslad av en ung kvinna, Jane, som visar sig ha exakt samma ärende: de ska nämligen båda två åka till skolan med sina femåringar som denna dag har introduktion i förskoleklassen. Jane är bara 24 och därmed så mycket yngre än alla de andra mammorna att de flesta tar henne för au pair. In i handlingen kommer sedan Celeste, den stormrika och vansinnigt vackra tvillingmamman vars söner också ska gå i klassen - och som även hon är en av Madelines vänner.

De här tre kvinnorna är bokens stomme. Sedan kryllar det av makar, ex-män, pojkvänner och frånvarande pappor också. För att inte tala om alla dessa mammor till andra femåringar! Men det knyts ihop snyggt och är inte svårt att hänga med i vem som är vem. De tre kvinnornas vänskap är fint beskriven och författaren är skicklig på att gradvis ge karaktärerna mer och mer djup.

Redan i första kapitlet får vi veta att det kommer att inträffa ett dödsfall på skolans föräldrajippo ett halvår senare. Vem som är död vet vi inte och inte heller vem som orsakat det hela. Tyvärr förstör författarens upplägg så mycket för mig: de flesta kapitel avslutas med infantila och högst osannolika citat från företrädesvis mammorna i klassen då de utfrågas av en polis. Det de säger är så urbota korkat:

Gabrielle: "Celeste såg fantastisk ut, förstås. Jag har med egna ögon sett hur hon stoppar i sig kolhydrater utan att blinka, så kom inte och säg att det finns någon rättvisa här i världen."

Bonnie: "Vi hade faktiskt ingen möjlighet att komma på introduktionsdagen för vi var på en familjeretreat med healing i Byron Bay. Det var en otroligt andlig upplevelse. Du kan få adressen till deras webbsida om du vill."

Tänker er såna imbecilla kommentarer boken igenom, det är bedrövligt och drar ner mitt betyg rejält. Finns det någon som snackar på det viset i ett polisförhör?

Egentligen är det här en riktigt bra historia om vänskap, lojalitet och skuld. I boken figurerar ett ganska stort antal kvinnor som blivit våldtagna, utnyttjade, misshandlade eller vars män varit otrogna. Viktiga berättelser förpackade på feelgood-vis (hur man nu lyckas med den bedriften, men det gör faktiskt Liane Moriarty).

Mitt omdöme: Det är en bra bok och den är lättläst, men sluta tramsa med läsarna.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Feelgood-larv

Plötslig feberattack med temp på över 39,6. Orkar inte jobba. Ligger i sängen och huttrar och låter jättehunden ligga nära mig (vilket hon inte får i vanliga fall) för att värma mig.

Försöker läsa "Stora små lögner" av Liane Moriarty, men hittills är den mest larvig. Varför måste man skriva larvigt till vuxna människor?!

Är provocerad. Tror inte det beror på feberdimmorna.