Ett enklare liv

Bokens titel: Ett enklare liv

Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Forum, 2020
Antal sidor: 351

Anna Fredriksson är mycket duktig på att skriva om familjerelationer, med allt det trassel och all den kärlek som finns släktingar emellan. Det är lätt att man ser varandra som enbart den person man växt upp med, inte som den han eller hon är nuförtiden. Gamla missförstånd, avundsjuka, missunnsamhet, sorg och saknad är också ingredienser i en stor familj. Allt är inte värme, omtanke och kärlek även om mycket är det!

Jag har läst Sommarhuset (2011), Lyckostigen (2012), Augustiresan (2013) - älskar att de fyra huvudpersonerna från den romanen dyker upp i den här boken, trots att böckerna inte ens hänger ihop! - samt Tisdagsklubben (2015), Avskedsfesten (2016) och kortromanen Risk för regn (2018). Dessutom två av de tre böckerna om Pensionat Pomona: Mellan himmel och hav (2018) och denna Ett enklare liv (2019). I princip allt hon gett ut, med undantag för en enda kort ljudbok.

Jag har såklart tyckt om dem, annars skulle jag ju inte lagt ner pengar på att köpa alla böckerna - men de här två senaste är faktiskt inte så märkvärdiga. Jag är glad att Pensionat Pomona-serien är överstökad nu, så att författaren kan fokusera på att skriva något nytt. 

Serien handlar om tre generationer i samma familj: Vanja (70-plussare) lämnade sitt spädbarn - dottern Sally - för att ge sig ut i världen och strida för kvinnors rättigheter och leva hippieliv som konstnär. 

Sally växte upp med sin pappa och har hela sitt liv längtat efter mamman, som hon inte haft någon som helst kontakt med. Nu är hon 52 och har brutit upp från ett destruktivt förhållande, ärvt sin farbrors gård på Österlen och där startat ett nytt liv med ett übergulligt pensionat. Tänk shabby chic-avskavda vitmålade gamla möbler, trasmattor på såpskurade trägolv, rosa pelargoner i fönstren, hembakt bröd och nykokt hallonsylt, en vildvuxen trädgård med en lurvig gammal hund i, tja, rubbet. Idyll! Och kärlek mitt i livet, såklart. 

Sallys dotter Josefin, som är i 25-årsåldern, bor någon kilometer därifrån på en stor lantgård tillsammans med sin idealistiske pojkvän som ska förändra världen genom att inte konsumera något och inte tära på jordens resurser. Josefin har ett bra förhållande till mamma Sally och ett dito till mormor Vanja, men slits mellan dessa båda eftersom de två inte kommer så bra överens nu när de återförenats efter femtio år.

Jag blir lite allergisk, ärligt talat. Alltför mycket går att räkna ut på förhand. Alltför många sidor blir också till ett enda "jaha?", som inte engagerar mig.

Det är ju galet att läsa två romaner i en trilogi och skippa den sista, men så får det nog bli. Pensionat Pomona-böckerna är trevliga, men "trevligt" räcker inte för mig.

Mitt foto: Josefin längtar bort från lantlivet och söker sig till en vintagebutik i Malmö för att sälja exklusiva jeans. Bra mycket roligare än att mata grisar och bygga gärdsgårdar, tänker hon.