Skuggjägaren

Bokens titel: Skuggjägaren

Författare: Camilla Grebe
Serie: Flickorna och mörkret del 4

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 426

Jag var på ett trevligt författarsamtal i november 2019 där Camilla Grebe och hennes förläggare pratade om "Skuggjägaren". Jag blev väldigt nyfiken på den, eftersom den sades handla om kvinnliga polisers arbete i Sverige under ett helt århundrade. 

Det som är fint med den här kriminalromanen är att den fokuserar på de kvinnliga poliserna (och hur de under decennier har fått kämpa för att räknas som jämbördiga med männen) och de kvinnliga offren. Inte mördaren (eller mördarna, vilket som stämmer tänker jag inte avslöja). Det är lite ovanligt! 

Annars får ofta mördaren en status som smart, listig, handlingskraftig, alltid steget före, kompetent, oerhört intelligent och med en egen agenda. Offren, i det här fallet ensamstående unga kvinnor som brutalt sexmördas och spikas fast i golvet (!), brukar mest få vara statister. De är paradoxalt nog både lite äckliga, smutsiga, skrämmande - och samtidigt reducerade till vackra kroppar. Deras funktion är att vi ska bli rädda förstås, men i övrigt är de mest bara slanka ben, svallande hår, mjuka läppar, runda höfter, nakna bröst - allt dränkt i blod. Jag uppskattar att Grebe inte faller i den fällan, utan visar oss offren som de människor de var och gör dem till huvudpersoner, istället för att lägga allt krut på att beskriva en galen (manlig) mördare.

Camilla Grebe har gjort en otrolig research inför boken och det märks. Det är en spännande deckare, men det är lika mycket en upplysande bok om kvinnors villkor i arbetslivet under 1900-talet och fram till nu. 

Den unga polissystern (jo, så hette det, en variant på ordet sjuksyster förmodar jag) Elsie kallas ut till ett fasansfullt mord i centrala Stockholm år 1944. En fattig, prostituerad mor med ett dussin ungar har mördats inför barnens blickar och naglats fast i trägolvet med grova spikar. Mördaren flyr från det ruckliga hyreshuset i slumkvarteren när polisen är på ingång. 

Ungefär 25 år senare sker det första av flera mord i den fiktiva Stockholmsförorten Östertuna (på många vis plågsamt lik mitt eget Sollentuna...) där unga, ensamstående mödrar skändas, plågas och mördas på liknande sätt. Är det samme mördare eller en copy-cat? 

Nu tar en ny polis, Britt-Marie, över som utredare. Något decennium senare är det Hanne - hon som är profilerare i denna series tidigare böcker - som leder jakten. Vi som läst Grebes tidigare böcker vet att Hanne nu hunnit bli dement, så när boken avslutas i nutid är det såklart inte hon som leder polisarbetet utan Malin, hon som var en av huvudpersonerna i "Husdjuret".

Som sagt: fint att mordoffren inte bara är offer utan värdefulla människor som blir berövade sina liv, och att den eller de som gör detta inte utmålas som spännande och klipska "hjältar".