Jag ska bara fixa en grej i köket

Bokens titel: Jag ska bara fixa en grej i köket
Författare: Moa Herngren
Förlag: Bonnier pocket, 2010
Antal sidor: 351

Huvudpersonen Ingrid är ensamstående mor till flickan Juni, vars far gärna skulle träffa dottern oftare men inte tillåts göra det (eftersom Ingrid har ett enormt behov av att använda Juni som tröst). Juni och Ingrid lever i en småtråkig lägenhet i centrala Stockholm, där de ser ut över de kringliggande flervåningshusen och fantiserar om vilka som bor där.

Ingrid lever under konstant press, mestadels självpåtagen, då hon blir befordrad till förskolechef över sina tidigare arbetskamrater - men inte klarar av att vara en bra ledare eller leva upp till de anställdas förväntningar. Hon tycks ha väldigt dåligt självförtroende och får ofta ont i magen, ont i huvudet, är nervös, svettas, föreställer sig hur folk talar om henne bakom hennes rygg, inbillar sig att alla ser ner på henne eller har "genomskådat" henne. Hon tycks uppleva sig själv som falsk och tillgjord, försöker alltid sätta upp en fasad av perfektion oavsett om det är i mammarollen eller som förskolechef.

Juni börjar tillbringa alltmer tid med sin pappa, där hon trivs bra. Ingrid saknar i stort sett vänner och har inte haft en man på mycket länge. Hon är ensam och förtvivlad då dottern väljer att ta upp kontakten med sin pappa och spendera mer tid med honom.

Tidigt får vi veta att Ingrid och hennes mamma - och även syster, som det verkar - dricker alldeles på tok för mycket. De "unnar" sig ett glas vin till middag mitt i veckan, de kopplar av med vin efter en jobbig arbetsdag, de sippar vin på balkongen bara för att det är så trevligt. Och de slutar aldrig vid ett ynka glas, utan häller i sig en hel flaska. Bag-in-boxen flyttar in i deras hem och gör att de tappar räkningen på hur många glas de stjälpt i sig.

På många vis är Ingrid en platt romanfigur. Jag vet inte hur hon ser ut och jag kan inte säga att jag lär känna henne. Men det är faktiskt bra i just det här sammanhanget! Man kan applicera karaktären på vem som helst som man känner eftersom man inte är fastlåst vid ett specifikt utseende. Att hon inte heller har andra kännetecken i sitt utseende, sitt språk, sin klädsel eller sitt sätt gör att hon är så allmängiltig att vi alla känner en Ingrid.

Boken är mycket lättläst och tar bara några kvällar att läsa. Jag tyckte mycket om den även om jag blev rejält irriterad på Ingrid ett antal gånger och tänkte "Ge dig!" eller "Nu får du väl ändå skärpa dig!", men jag antar att det är precis så det är att leva nära en alkoholist.

Handlingen utspelar sig i ett Stockholm av idag och känns trovärdig. Beskrivningarna av hur Ingrid, hennes totalt nersupna mamma och hennes förnekande syster skämmer ut sig under en utlandssemester är väldigt väl återgivna. Bäst är ändå de ångestladdade mötena med arbetskamraterna på dagiset, där hon nu ska vara chef och styra över dem som nyligen var hennes kollegor och vänner. Redogörelsen för hur hon kommer bakfull till jobbet och drar den ena korkade lögnen efter den andra är riktigt plågsam.

Betyg: Ett gott betyg till en angelägen bok.

Rekommenderas till: kvinnor som är "duktiga flickor" och gillar relationsromaner.

Snackis: utmärkt att diskutera.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

I stället för dig

Bokens titel: I stället för dig
Författare: Sofie Sarenbrant 
Förlag: Damm förlag, 2012
Antal sidor: 286

Det här får mig att tänka på Laura Trenters ungdomsböcker. Men det kanske är elakt mot henne? Okej, tänk er en rapp och snärtig ungdomsdeckare i stil med just Laura Trenter eller Martin Widmark, där tempot är högt och handlingen skruvad och man vet att allting kommer att sluta bra. Lite Scooby Doo kan vi slänga in när vi ändå håller på och drar paralleller. Typ: på slutet märker de hjältemodiga ungdomarna (eller hunden) att tjuven/spöket/skurken/monstret egentligen är en elak gammal gubbe med en mask på sig.

Jag har inte läst något av Sofie Sarenbrant tidigare, men varit suktad att läsa "Vecka 36" för den har så snyggt omslag. Det har förvisso den här boken också.

Jag fattade ju inte att den bok jag har läst är en direkt fortsättning på just "Vecka 36" och att även om de sägs vara fristående så rekommenderar alla mina bokbloggarbekanta att man läser dem i tur och ordning. Ojdå! Jag som läste den här utan att ha ens bläddrat i den första. Men jag kan rapportera att det går utmärkt bra och för en gångs skull stämmer det att fortsättningen är fristående. Tack för det, Sofie och förlaget! Annars hade jag känt mig hemskt lurad.

Tydligen handlar den första boken om hur en ung småbarnsmamma kidnappas och misshandlas och hålls fången någonstans i Skåne. Hon är gravid och har bara en kort tid kvar innan förlossningen. Barnet föds i den låsta källaren och tas ifrån henne. Vad boken i övrigt går ut på, vet jag inte. Den här fortsättningen handlar om hur livet är för Sofie, hennes man Tobbe och deras dotter Nicole nu sexton år senare. Lilla småungen Nicole har blivit 18 år och tagit körkort och pluggar på gymnasiet. Bebisen Adam är fortfarande försvunnen.

Boken är helt okej men inte mer än så. Nicole är så jädrans spånig och ouppfostrad och korkad så hon måste vara hämtad ur filmen "Scream", ni vet den som driver med skräckfilmer? Där snygga tjejer (Nicole är vacker som en fotomodell) slänger med håret och putar med brösten samtidigt som de går in i det mörka huset där en massmördare befinner sig. Alltid utan att ringa polisen, alltid trots att de borde begripa bättre. Den där Nicole är i mina ögon dum som ett spån och framfusig på gränsen till att man undrar om hon har någon störning. Det är inte normalt - eller vettigt! - att bete sig som hon gör.

Det tog mig två kvällar att läsa ut hela boken. Swisch så var den utläst! Väl värd sitt reapris men inte något jag kommer att minnas särskilt länge.

Betyg: En tevedeckare i två avsnitt att sända på julhelgen när alla dästa sjunker ner i soffan och vill bli underhållna utan att tänka särskilt mycket på innehållet.

Rekommenderas till: folk som någon sorts kombination av chic-lit och mysdeckare.

Snackis: gäsp.

Länk till boken på Adlibris: KARTONAGE och POCKET.

Sandmannen

Bokens titel: Sandmannen
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med A. Bonniers förlag, 2013
Antal sidor: 518

Kände att jag var tvungen att läsa den här, för pseudonymen Lars Kepler har ju lagt upp bokserien fullt i klass med Rowlings "Harry Potter"-böcker: man får i varje bok veta något nytt om de återkommande figurerna och inte förrän man läst samtliga böcker har man hela bilden klar för sig.

Nu har jag plöjt "Hypnotisören" (bäst hittills), uppföljaren "Paganinikontraktet" (helt okej), tredje boken "Eldvittnet" (helt okej) och fjärde boken i serien: "Sandmannen" (klart sämst).

Anledningen att jag fortsätter att läsa serien är mycket på grund av huvudpersonen - den überfantastiske Joona Linna. Han påminner mig så mycket om en finlandssvensk affärsbekant jag hade så jag tror nästan det är samma person. Joona Linna är vansinnigt smart, kvicktänkt, vältränad, snabb, trevlig, välklädd, romantisk, intelligent, empatisk, varmhjärtad och modig - och har en personlig sorg och ett svårmod som är oemotståndligt. Det skulle inte förvåna mig om han är snygg också. Och luktar gott!

En annan anledning är att böckerna faktiskt är väldigt välskrivna. De är genomtänkta och har ett rikt språk. Intrigerna är skickligt uppdelade så att kapitlen bara är några få sidor långa och alltid avslutas med något spännande som gör att man vill läsa vidare.

Men jag ska ju inte sticka under stol med att det också är roligt att så mycket utspelas i min närhet. De tre första böckerna hittade jag mängder av beröringspunkter i men den här är nästan skrattretande; den utspelar sig så gott som enbart i de tre kommuner i Sverige som jag kan utan och innan eftersom jag bott där i hela mitt liv. Jag vet exakt varenda liten gatsnutt de pratar om i Sollentuna, Järfälla och Upplands Väsby. Det ger onekligen en extra krydda till romanen att man är bosatt mitt i den. (Det gör också att jag kan säga att vissa saker är direkt felaktiga.)

Men storyn... Där blev jag besviken. Vackra, ensamma bokstavsdiagnospolisen Saga Bauer infiltrerar den strängaste psykavdelningen på Löwet (jag har faktiskt varit inne på den låsta avdelningen på psyket där, men tack och lov inte som intagen!) för att pressa den hemske massmördaren Jurek Walter på information. Det är helt absurt vad Jurek har gjort. Det går bara inte att smälta, han går liksom utanpå det mesta. Han mördar hej vilt, blodet stänker vart han än beger sig, men dessutom är han bestialiskt elak mot en massa kidnappade människor. Nej, jag köper inte intrigen alls. Riktigt dålig är den! Den går helt enkelt inte att tro på även om man vill det.

Handlingen kan vi lämna därhän. Den kan ni enkelt läsa om på baksidan av boken.

Betyg: Snitsigt uppbyggd mordhistoria utan någon som helst trovärdighet.

Rekommenderas till: folk som gillar svenska kriminalromaner med våld och splattereffekter.

Snackis: inte ett dugg.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Ett enda ögonblick + Berätta inte för någon

Bokens titel: Ett enda ögonblick + Berätta inte för någon

Författare: Harlan Coben
Originalens titlar: Just One look + Tell No One

Översättare: Lennart Olofsson
Förlag: Månpocket efter överenskommelse med Lennart Sane Agency, 2006 + 2004
Antal sidor: 359 + 301

Harlan Coben är ju en gigant inom genren. Kultförklarad, upphöjd, beundrad och förmögen. Jag har läst massor om honom men mindre av honom. Skulle tippa att hans nyare böcker om Myron Bolitar är roligare än de två som jag recenserar här:

"Ett enda ögonblick" är ett plagiat på tidigare böcker, till och med vissa karaktärer återkommer (och då menar jag inte att en och samma polis dyker upp, utan karaktärer såsom Den försupne vännen och Den skamlösa kvinnan och Den mystiske åldringen, fast just dessa hittade jag på nu i stunden).

Romanen finns inte kvar i nätbokhandlarna. Men det gör inget! Den är i alla fall någon sorts litterär remix på "Berätta inte för någon". Samma historia uppkastad, tuggad och svald en gång till.

Storyn är som följer: kvinna med minnesförlust får ett mystiskt foto, hennes make kidnappas och alla deras vänner är gravt suspekta. Osannolikt invecklade och brutala händelser inträffar därpå. I den andra boken är historien: hustru förs bort av okända män, påstås vara slaktad av en seriemördare, skriver därefter ett mejl till sin make som genast inleder en våldsam jakt på förövarna.

Det här är ett spännande och ointelligent tidsfördriv som sannolikt vinner på att man har köpt boken på loppis för tio spänn och läser den en regnig dag i en halvmöglig sommarstuga ute i Ingenstans, där man försöker förtränga att man firar semester ihop med gnälliga skitungar och en asjobbig svärmor som man helst vill fly ifrån. I ett sånt läge kan det vara bra att ha en bok som "Ett enda ögonblick" eller "Berätta inte för någon".

Mitt foto: Regnstövlar får symbolisera det rätta vädret för en Voben-bok

Betyg: Okej.

Rekommenderas: till dem som uppfyller ovanstående kriterier på läsare som önskar verklighetsflykt.

Snackis: Totalt ointressant att prata om.

Böckerna finns inte på Adlibris. Leta efter dem i någon "Köp 3 betala för 2"-korg hos Myrorna...

Cementträdgården + Lördag + Försoning

Bokens titel: Cementträdgården

Författare: Ian McEwan

Originalets titel: The Cement Garden
Översättare: Annika Preis
Förlag: Ordfront förlag, 2002
Antal sidor: 168

Ian McEwan är en fantastisk författare med en skrämmande fantasi. En av hans bästa böcker handlar om ett litet barn som av en olyckshändelse far iväg i en luftballong som sliter sig från marken - och flera män som ser det skyndar sig fram för att dra ner ballongen men lyfts istället upp. Det är en rätt förskräcklig historia...

Den här går inte av för hackor heller: Här har fyra syskon gjort upp om att gjuta in sin egen mor i cement! Bakgrunden är att deras far har dött och när sedan även deras mor avlider befarar barnen att de ska bli hämtade av de sociala myndigheterna. För att undvika detta, bestämmer de sig för att leva sina liv "som om ingenting har hänt" och de lägger sin döda mamma i cement. Tyvärr blandar de inte cementen riktigt bra...
Under den följande sommaren leker de perversa lekar och driver vind för våg.

"Cementträdgården" är lika sjuk som alla hans böcker. Den är också lika lättläst, spännande och snabb att ta sig igenom. Gillar man lite skruvade historier som är skickligt uppbyggda, spännande men ändå tragiska, så är Ian McEwan rätt val! Just denna bok handlar förstås i synnerhet om tonåringar och uppväxtförhållanden.

Romanen är riktigt gammal - den utkom på svenska första gången 1979, alltså för hela 35 år sedan. Jag läste den i april 2006 och då hade den ett rätt trist omslag. Men 2010 gav Brombergs ut den på nytt och passade på att ge den ett mycket snyggare omslag. Kolla här!

Betyg: Bra. Och uppenbarligen något man minns i åratal efteråt...

Rekommenderas: till dem som gillar gripande, sorgliga, perversa och bisarra historier på samma gång.

Snackis: Jo, det finns en hel del att säga om dessa fyra syskon!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

-

Bokens titel: Lördag

Författare: Ian McEwan

Originalets titel: Saturday
Översättare: Maria Ekman
Förlag: Ordfront förlag, 2006
Antal sidor: 317

Ian McEwan igen! Det är länge sedan jag läste "Lördag", någon gång under 2007, men jag har verkligen inte glömt den än. Precis som med "Cementträdgården" så kan häpnar jag över vilken livlig fantasi författaren har och hur han kan klämma in så mycket i så tunna böcker.

Boken beskriver en lördag i en hjärnkirurgs liv. Det kan låta lite banalt, men det är tvärtom mycket spännande. Från morgon till kväll följer vi den store hjärnkirurgen Henry Perowne, som vaknar till något som han uppfattar som en terroristattack. Henry funderar nämligen mycket på kriget i Irak och undrar över konsekvenserna för resten av världen - och för England i synnerhet.

Henry är lyckligt gift, bor flott i en fin våning i centrala London, har två välartade barn och är väl allmänt en mycket lyckad person. Han sätter sig i sin fina bil och kör ut för att göra ärenden denna lördag - men råkar buckla till en annan bil i den täta trängseln. Föraren av den påkörda bilen kommer senare att spela en stor roll i de fortsatta händelserna denna dag, liksom gör hotet från Irak och de stora, folkliga demonstrationer som hålls mot kriget.

Det är rasande skickligt att lyckas beskriva ett enda dygn i en människas liv och ändå få med så mycket av livsfilosofi, krig och fred, fattig och rik, kärlek och hat. Jag skulle säga att det är en av författarens bästa böcker och en bok som verkligen har stannat kvar i mig. Läsvärd!

Betyg: Oerhört skickligt uppbyggd intrig.

Rekommenderas: till dem som är lite filosofiskt lagda.

Snackis: Det här är definitivt en bokcirkelbok!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

-

Bokens titel: Försoning

Författare: Ian McEwan
Originalets titel: Atonement
Översättare: Maria Ekman

Förlag: Ordfront förlag, 2004
Antal sidor: 424

Ian McEwan - en tredje gång! Efter att ha fått upp ögonen för författaren genom att läsa ovanstående "Cementträdgården" och "Lördag" samt den fascinerande "Kärlekens raseri" var jag bara tvungen att köpa "Försoning" så snart den kom ut.

Mina förväntningar var höga, men jag behövde inte bli besviken. En helt underbar bok! Ian McEwan är helt fantastisk på att berätta en historia! Den här boken läste jag för sex år sedan men minns den tydligt och lär inte glömma den än på länge.

Det är otroligt ruggigt och vackert berättat på samma gång.

Romanen handlar om hur en ung flicka totalt förändrar livet för sin syster och hennes älskade och hur hon påverkar dem alla för resten av deras liv. Det är en bok man har mycket svårt att släppa!

I vanliga fall brukar jag aldrig kopiera förlagens texter eller nätbokhandlarnas, för de är ju gjorda som reklam snarare än konsumentupplysning men denna gången gör jag ett undantag. Så här skriver Adlibris:

Året är 1935 och på sommarens varmaste dag står 13-åriga Briony Tallis i fönstret till sitt flickrum och ser sin äldre syster Cecilia ta av sig kläderna och dyka ner i trädgårdens fontän, mitt framför ögonen på deras barndomsvän Robbie Turner.

Det blir upptakten till en besynnerlig och skrämmande dag och innan den är slut kommer de tre ungdomarnas liv att ha förändrats för alltid. Robbie och Cecilia kommer att ha överskridit en gräns vars existens de inte ens anat och de blir offer för den yngre flickans fantasier, medan Briony begår en handling hon kommer att tillbringa resten av sitt liv med att försöka försona. 

Boken handlar även om krigets fasor, skildrade både sett ur soldaternas perspektiv då de slåss på kontinenten och sett ur en sjuksköterskas perspektiv på ett av Londons stora sjukhus under andra världskriget. Det här är riktigt, riktigt bra och det förvånar mig inte alls att boken fått så många omnämnanden och hedersbetygelser världen över.

Betyg: En mycket gripande, spännande och välskriven roman.

Rekommenderas: till dem som är lite filosofiskt lagda, får jag nog säga denna gång med.

Snackis: Även den här boken passar för diskussioner.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Drama Queens - i ett liv nära dig

Bokens titel: Drama Queens - i ett liv nära dig

Författare: Anna Jansson, Moa Herngren, Inger Frimansson, 
Lina Forss och Maria Ernestam

Förlag: Pocketförlaget, 2010
Antal sidor: 402

Jag måste börja med det negativa. Vilket katastrofalt dåligt formgivet omslag! Alltså, det går bara inte att bortse ifrån. Det är fult, ogenomtänkt och inte enbart en fråga om estetik - utan om att någon inte har tänkt till överhuvudtaget och att någon annan inte stoppade det från att gå i tryck. Man får faktiskt provtryck på omslag så ingen ska inbilla mig att det "bara blev" så här.

Formgivaren har gjort ett omslag i olika nyanser av rött - helt okej bortsett från att det är obegripligt med ridåer om man inte associerar till "drama", vilket den här boken inte innehåller mycket av. Men sedan har hon fläskat på med världens mest krusidulliga typsnitt och valt att göra det i guld. Guld på rött?! Tunna, kursiva, utsmyckade bokstäver i blankt guldtryck på röd bakgrund - trodde hon på allvar att det skulle gå att läsa?

Jag har vridit och vänt boken och kan läsa vad det står på den om jag riktar lampan i exakt rätt läge. Helt sjukt värdelöst omslag. Misstänker att förlaget har missat en massa potentiella köpare på grund av detta. Att nedanstående bild går att tyda beror på att den sannolikt är en digital fil som man fått från förlaget - det är ju snyggt i formgivarens dator men totalt dysfunktionellt när det gått i tryck:

Negativt nummer två: boken heter "Drama Queens". För mig är drama queens kvinnor som spelar ut en massa känslor - gärna med stora gester, ofta vid olämpliga tidpunkter, på ett överdrivet sätt och även lätt manipulerande. Men dessa noveller handlar inte om drama queens. Det skulle man ju kunna tro med tanke på rubriken, men nej, det är någon på Grand Agency som tyckte det var smart uttänkt att titeln syftar på att de drottningar (författarinnor) som är duktiga på dramatik. Jag tycker det är upplagt för feltolkningar och dessutom känns epitetet "drama queens" inte alldeles hyggligt mot fem så oerhört duktiga författare.

Boken valde jag eftersom Maria Ernestam och Moa Herngren skrivit varsin berättelse och jag gillar deras stil. Dessutom är Inger Frimansson, Anna Jansson och Lina Forss så kända så det var helt klart lockande att köpa boken.

Men vad sjutton skriver förlaget i inledningen?! Jo att några av författarna är kända medan andra kanske inte nått ut än. Undrar vilka som är vilka, enligt Pocketförlaget och Grand Agency. Nog får man väl säga att alla fem är framgångsrika författare? Åtminstone i mina ögon. Samtliga har gett ut en hel massa böcker - några har förstås gett ut fler än andra, men ändå - på stora förlag och blivit lästa av oerhört många svenskar (och i vissa fall även översatta till andra språk).

Nu till det positiva: själva novellerna! Jag har skrivit ihop varsin minirecension om dem - och de förtjänar verkligen att läsas (åtminstone tre-fyra av de fem):


Maria Ernestam "Runda i ögat som katten"
En alldeles underbar novell av slaget "gammaldags skräck", tänk Roald Dahl och liknande. Väldigt spännande och ändå svenskt vardaglig om ett ungt par som köper ett vackert hus på landet. De har nästan inga grannar mer än en kringstrykande, uppstudsig katt som förpestar deras tillvaro. Så möter de paret som bor i huset närmast dem - och mardrömmen börjar... Myspysrysligt spännande på ett sätt som skulle passa utmärkt för en läskig kortfilm.

Maria Ernestam är en enormt duktig författare och borde skriva många fler noveller!

-

Lina Forss "Alkemi"
Jag ska erkänna att jag skyndade mig att läsa denna berättelse och önskade att den skulle ta slut snart, för den var så tråkig. Tramsig tjej med två tramsiga tjejkompisar skaffar sig en trevlig manlig bekantskap som hon inte vill bli kär i (men blir det ändå) och upprättar ett intrikat schema för hur fort han ska bli kär i henne. Men killen följer inte riktigt mallen och inget går som det var tänkt.

Försökte engagera mig men kunde inte. Däremot tror jag att den kan ge andra människor mer än den gav mig - det handlar nog mycket om igenkänningsfaktorn. Inget fel på Lina Forss, det är nog bara jag som är för gammal, för gift, för knastertorr eller något...

-

Inger Frimansson "Balans"
En lysande kortberättelse om Martin som flyr på cykel genom natten tillsammans med sin lille son Leo. Varför flyr han och vad är det som gör att han inte längre kan vara kvar hemma? Hur är det med hans bortresta fru Louise och hennes groteskt självupptagna mamma som alltid klampar in i parets liv?

Det är betydligt mycket mer spännande än det kan verka och jag fastnade fullkomligt i berättelsen. Hade tänkt sova men var tvungen att läsa klart först! Frimansson lyckas på ett lysande sätt stoppa in glimtar av Martins kärlekslösa uppväxt utan att för den skull hacka upp berättelsen. Gripande och otroligt välskrivet!

-

Moa Herngren "Inte ensam"
Jag tycker både om den och inte. Singeltjejen Ellen beskrivs otroligt bra i sin iver och längtan efter att hitta någon och hur hon hela tiden måste parera omgivningens frågor om sin ensamhet ("Vad ska du hitta på i helgen?", "Har du någon dejt ikväll?", "Jaså, har du inga barn?!"). Singelkillen Leopold är lite väl underlig och sexfixerad, han känns inte alls lika realistisk.

Men novellen har ett driv och det är klart att man vill läsa hur det går för Ellen och Leopold - kommer de att träffa någon, kommer de att träffa varandra? En mycket tankeväckande liten miniroman om samhällets krav på normer och konformitet. Djupt sorglig i all sin vardaglighet.

-

Anna Jansson "Rätten till ett barn"
Monumental besvikelse. Det är första gången jag läser något av Anna Jansson och nu känner jag mig inte suktad att köpa något mer av henne. "Rätten till ett barn" handlar om en ung kvinna som blir anonymt anmäld till socialen eftersom hennes dotter har blåmärken och skrapsår. En mycket intressant frågeställning om barnmisshandel och omhändertagande som fullständigt sjabblas bort.

Språket är yxigt, kantigt, stolpigt, har inget som helst flyt och känns lika platt och onyanserat som en högstadieelevs. Jag vet inte varför - saknas det adjektiv? Varför upplever jag berättelsen som så kantig och helt utan målande beskrivningar? Jag är faktiskt helt fascinerad att Anna Jansson kan sälja så stora upplagor som hon gör.

Upplägget är riktigt bra men redan några få sidor in i novellen har författaren fått mig emot sig: en människa dör med en tajming som är helt osannolik, huvudpersonen Emelie kastas brutalt fram i historien halvårsvis i stöten vilket blir ryckigt när man bara har 70 sidor på sig att lära känna henne, människor introduceras på märkliga sätt och även där sker de mest osannolika dödsfall, socialsekreterare "förföljs" av någons förtvivlade blick "resten av livet", bifigurer (som Emelies pojkvän) får bara några rader här och där tills man nästan undrar vad de överhuvudtaget fyller för funktion.


Alla berättelserna är kring 70 pocketsidor vardera, vilket är ett precis lagom format för en novell.

Betyg: "Don´t judge a book by its cover"...

Rekommenderas: till relationslystna.

Snackis: Vissa av berättelserna är mer diskussionsvänliga än andra, men som helhet är detta en bra bokcirkelbok.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

Tillbaka till livet - Alisons historia

Bokens titel: Tillbaka till livet

Författare: Marianne Thamm

Originalets titel: I have life - Raped, stabbed and left for dead

Översättare: Eva Mazetti-Nissen

Förlag: N. W. Damm & Son AB

Antal sidor: 286

Faktabok om en våldtäkt som slutade i ett mordförsök. En ruggig historia, sann dessutom, som utspelar sig i Sydafrika - men tyvärr är den rätt tradig, full med livsfilosofi och goda råd om hur man ska leva sitt liv. Ganska dåligt skriven, ärligt talat.

Marianne Thamm, en sydafrikansk författare, fick förtroendet att skriva ner Alisons berättelse om den fruktansvärda kväll då hon blir kidnappad, knivskuren och nästan dödad efter utdragna plågor, tortyr och våldtäkter. Hon har blivit så svårt misshandlad och knivhuggen att läkarna inte kan räkna alla skador på hennes kropp. Det är inte många milliliter blod som skiljer mellan död och liv när hon väl kommer in på sjukhuset, tack vare en man som hittar henne på den ensliga plats där hon dumpats.

Boken är förvånansvärt positiv, livsbejakande och uppåt med tanke på det hemska Alison utsätts för. Men jag har svårt för den sortens klämkäcka läsning. Behållningen är äckligt nog att läsa om brottet och om hur alla inblandade återberättar vad de gjorde: offret själv, poliser, läkare, mannen som hittade henne. Klart man förfasas över vad kvinnan utsätts för, men man kan inte annat än heja på henne mentalt och skicka telepatiska "Kom igen, Alison, du fixar det här!".

Jag läste denna bok 2006 och har verkligen inte glömt Alison och hennes historia - men minns samtidigt alltför tydligt att jag tyckte att boken var rätt medelmåttig. När jag nu scrollar igenom diverse bokbloggar och amatörrecensioner ser jag att merparten säger samma sak.

Betyg: Kan man sätta betyg på en bok om någon som blir plågad? Alison är fantastisk, men boken är faktiskt inte särskilt välskriven.

Rekommenderas: till dem som gillar s.k. True Story eller True Crime.  

Snackis: Ja, det skulle det kunna vara.

Boken är slutsåld på förlaget, men finns på engelska och danska samt förstås på biblioteken.

Än klappar hjärtan

Bokens titel: Än klappar hjärtan

Författare: Helena von Zweigbergk

Förlag: Norstedts, 2013
Antal sidor: 411

Det känns som att jag har läst ovanligt många bra romaner på sista tiden. I vanliga fall tycker jag att det är rätt många böcker som är underhållande för stunden men bortglömda samma sekund man läst ut dem. Nu har jag läst den ena bra boken efter den andra!

Jag gillar Helena von Zweigbergks sätt att skriva och känner igen mig i hennes romankaraktärer. Läste för några år sedan "Ur vulkanens mun" som blev höjd till skyarna och visst tyckte jag om den, men så himla märkvärdig var den väl inte? "Än klappar hjärtan" är långt mycket bättre, tycker jag.

Enda anledningen till att jag köpte boken är att jag läste ett utdrag - kan det ha varit i DN? - som passade perfekt in i mitt liv just då. Huvudpersonen Astrid står på gymnasiets skolgård och väntar på sitt äldsta barn som ska ta studenten. Närmaste släkten samlas, finklädda och med plakat och blommor. Studenten Viktors två småsyskon, mamma Astrid, pappa Henrik (som adopterat honom), mostrarna Lena och Sandra, gamla mormor Kerstin. Och så kommer stiliga pappa Michael (som Viktor i stort sett inte träffat sedan han var bebis), vilket skakar om familjen fullkomligt.

Just när jag läste det utdraget, som för övrigt inleder boken, så tog mitt äldsta barn studenten och möttes på den stora skolgården av oss föräldrar, sina två småsyskon, sina morföräldrar och andra släktingar. Det gjorde mig nyfiken på boken.

Boken växlar mellan i huvudsak tre berättarperspektiv: systrarna Lena, Astrid och Sandra. (Hur i helskotta tänkte du, Helena von Zweigbergk, när du bestämde att hon skulle få heta just Astrid? Hon borde ha hetat Cecilia, Katarina, Susanne, Maria, kanske Johanna. Det är heltokigt för att vara ett namn på en 60-talist. Alla andra namn känns klockrena. Mormor Kerstin och morfar Hans är väl födda på 30- eller 40-talet. Barnbarnen Josefin, Sara, Viktor och Emilia är nog födda på 90-talet hela bunten. Mittengenerationen från 60-talet har tidstypiska namn som Lena, Henrik, Michael, Sandra, Per - och så Astrid?!)

Okej, glöm den parentesen. Jag bara stör mig på sånt där. För övrigt läste jag i Expressen att författaren inte läser några recensioner så hon lär aldrig se det här.

Tillbaka till handlingen: tre vuxna systrar med kniv-i-ryggen-konflikter ställs inför stora svårigheter den sommaren Viktor tar studenten. Först är det hela grejen med Viktors snygga, amerikanska pappa som dyker upp som gubben i lådan. Det är tydligen fler än Astrid som varit kära i honom. En syster känner till något om Michael som den andra systern vill hålla tyst om - och Astrid blir omskakad av sina plötsliga känslor för mannen hon saknat och hatat i så många år. Henrik undrar vem som ska räknas som pappa, egentligen. Lillasyster Sandra håller på att gå i personlig konkurs och hennes man Per - det missförstådda konstnärsgeniet - dricker på tok för mycket och ömkar sig själv hela tiden. Yngsta systern Lena upplever en underbar kärlekshistoria men drabbas av ett fruktansvärt sjukdomsbesked.

I stort är det här en roman om syskonrelationer och hur dödens närhet får systrarna att stanna upp och fundera över sina liv. Äktenskap och kärleksförhållanden sätts på prov, men även relationerna till de tonåriga barnen.

Jag kände igen bitar av mig själv i flera av huvudpersonerna och även om jag inte skulle påstå att jag "får handsvett och magont" som Malin Persson Giolito i Amelia av denna bok så blir jag starkt berörd av systrarna och i synnerhet av Lenas funderingar kring livet och döden. von Zweigbergk har en förmåga att sätta ord på alla möjliga dunkla drifter, onda tankar, glädjeyttringar och känslor av vemod och sorg.

Ett plus till Norstedts för att denna bok och den förra pocketen jag köpte från dem (Kristina Sandbergs "Sörja för de sina") knappt innehåller ett enda stavfel. Tack!

Mitt foto: Min egen studentmössa från 1987 fick pryda illustrationen av Viktors kaotiska studentmottagning.

Betyg: En bra roman, proppfull av känslor och stor igenkänning.

Rekommenderas: till andra kvinnor, för det här är inte chiclit men en tjejbok såtillvida att ingen kille jag känner skulle vara särskilt intresserad av att läsa den.

Snackis: Utmärkt snackis i en bokklubb med 40-åriga kvinnor.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

Låt vargarna komma

Bokens titel: Låt vargarna komma

Författare: Carol Rifka Brunt

Originalets titel: Tell the Wolves I´m Home

Översättare: Christina Stalby

Förlag: X Publishing, 2013

Antal sidor: 415

Det är väl bara att instämma i hyllningskören: Det här är en alldeles otroligt bra bok och den förtjänar alla lovord den redan fått och kommer att få. Boken har vunnit flera stora priser, legat på topplistorna världen över, prisats av recensenterna och fått mängder av fina utmärkelser.

Jag valde först ut den som mitt val för bokklubbens nästa läsning och diskussion, men ångrade mig när jag läste lite på baksidan. Tänkte att det nog dels är en ungdomsroman (och jag har redan valt flera barn- och ungdomsböcker i bokklubben) och dels att det kanske inte skulle finnas så mycket att prata om. "En gripande roman om vad det egentligen innebär att vara en vän" står det på baksidan och det kanske inte känns så mycket att debattera och analysera kring.

Nu önskar jag att jag kunde få så många som möjligt att läsa denna fantastiska bok. Vilken prestation av en nybörjarförfattare! Det här är en av de där sällsynta berättelser där huvudpersonerna framträder som verkliga och sannolika allihop. Oftast tycker jag att man antingen stöter på karaktärer som känns overkliga eller konstruerade - eller så är det bara huvudpersonen man kan leva sig in i, medan alla andra är pappkulisser. Carol Rifka Brunt lyckas med konststycket att få alla karaktärerna att växa under berättelsens gång, de mognar, de skiftar, de vecklas ut framför ögonen på oss och blir mer komplexa än man trodde från början. I synnerhet June, förstås, hon som är 14 år och som får vara med om händelser som färgar hela hennes kommande liv och gör att hon snabbt går från en naiv småtjej till en ansvarstagande nästan-vuxen.

Läs den! Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer. "Låt vargarna komma" är en av få böcker som jag sätter etiketten Favorit på.

För oss som själva var tonåringar på 1980-talet är det mycket som är en nostalgitripp: att man inte hade mobiler utan bara kunde ringa hemifrån (och i övrigt inte var nåbar, vilket är tämligen väsentligt för bokens handling), att man inte kunde få fotografier samma stund som de togs utan var tvungen att vänta någon vecka tills de framkallats, att man tittade på teveserien Fame där danselever skuttade omkring på bästa sändningstid. Men också att skräcken för AIDS var monumental och av ett slag som inte de yngre generationerna begriper.

Vi som var unga då, och som kanske för första gången skulle inleda ett förhållande samtidigt som löpsedlarna skrek ut farorna med HTLV-3 (som HIV kallades) minns nog allihop hur skrämmande det var. Vem kunde man lita på? Kunde man kissa på samma toalett som en smittad suttit på? Fick man AIDS av att hålla någon i handen? Sånt hörde man ju. Man visste inte exakt hur smittsamt det var, bara att alla kroppsvätskor var farliga och att snuskiga homosexuella män hade varit på bastuklubbar och haft sex (med män som varit i USA och blivit smittade) - varpå de gick hem och tog livet av sin fru eller manlige partner genom att ge dem sjukdomen. Alla kunde vi drabbas. Kondom räckte inte; man skulle helst plasta in hela sig själv och leva i celibat. Så pratades det.

Folk avled av blodtransfusioner med smittat blod som var till för att rädda livet på dem. En liten pojke dog och man fick följa hans död i en serie reportage i kvällstidningarna, folk grät, skräcken var enorm, kunde man ens hålla i en peng som någon HTLV-3-smittad hade haft? En modern pest, det var vad det var och bögarna fick hela skulden. Ingen vågade framträda som smittad, men det surrade rykten om kändisar som plötsligt - mitt i livet - hade dött, såna som man även viskat "bög" om.

Den skräcken som härskade då, tror jag inte att folk begriper om de inte var med om den. Jag arbetade på ett ställe där vi kom i kontakt med drabbade och där begravningarna avlöste varann, så jag vet hur vilka panikkänslor jag kunde få.

Det är i den världen som June lever, det är viktigt att komma ihåg när man läser "Låt vargarna komma". I en värld innan bromsmediciner och upplysning. Hennes älskade morbror Finn insjuknar och dör i AIDS i bokens början, och man får följa June genom hennes sorgearbete som ständigt förändras. Varför är hennes mamma så kallsinnig inför detta? Varför är storasyster Greta så avundsjuk på Junes förhållande till morbror Finn? Och vem är den magre, unge mannen som väntar utanför kyrkan vid begravningen men inte tillåts komma in?...

Mitt foto: Jag tycker boken är för bra för att göra något lustigt foto av. Observera det fina omslaget av Hanna Larsson - uppskattar särskilt att hon gjort en fyndighet av "negativt utrymme" som det berättas om i boken. Studera träden i skogen, så förstår ni vad jag menar. June och Greta - ständigt osams - sitter tysta tillsammans i den hemliga gläntan. Vårt svenska omslag är bra mycket snyggare än de engelska.

Betyg: så otroligt bra! 

Rekommenderas: till vuxna och tonåringar, som vill läsa en gripande och varm berättelse om vänskap, släktskap, kärlek och att växa upp. 

Snackis: En bra bok att samtala om och kring. 

Länk till boken på AdLibris: DANSKT BAND.