Älskar benbitar, kol14-dateringar och arkeologiska utgrävningar...

...men det är helt hopplöst att hinna bli klar med Karin Bojs bok i ett nafs om man samtidigt är så kolossalt trött på kvällarna så man stupar i säng.

Boken är fantastisk. Precis en sån faktabok som jag älskar att läsa! Den innehåller allt, ner på petig detaljnivå, men är så lättläst och underhållande och spännande. Jättebra, helt enkelt. Men jag orkar kanske tio sidor - sedan ramlar ögonlocken ihop. Och det är verkligen inte författarens fel, utan min arbetsbörda.

Den senaste tiden har det vällt in förfrågningar om logotyper, foldrar, hela grafiska profiler, annonser, klisterdekaler, texter till hemsidor, korrläsningar. Jag vågar inte tacka nej. Det är nackdelen med att vara egenföretagare. Ett underbart yrke men det suger musten ur mig ibland. Ni får ursäkta att det är alldeles dött härinne på bloggen för närvarande.
//Joelinda

Tematrio: Knepiga syskonrelationer

Syskon är ett tacksamt ämne att skriva om. Särskilt tvillingar, verkar det som när man kollar närmare i bokhyllan. Elaka och goda tvillingar. Hemska djävulstvillingar. Roliga bustvillingar som driver med omgivningen. Enäggstvillingar som byter plats med varann. Tvillingar som inte växer upp tillsammans. Tvillingar som förstår varann telepatiskt. Det mesta är rätt tramsigt.

Andra syskonrelationer handlar nästan alltid om avundsjuka. Vilka syskon får mest kärlek och flest materiella ting av sina föräldrar?

Lyran tycker att kvällens tematrio ska handla om syskon, och här kommer mina förslag:

Bland mina favoriter i kategorin syskonrelationer är den norska trilogin om de tre bröderna på Neshov: grisfarmaren, begravningsentreprenören och livsnjutaren. Anne B. Ragde har skrivit den fina berättelsen. Rekommenderas varmt! "Berlinerpopplarna", "Eremitkräftorna" och "Vila på gröna ängar" heter böckerna.

Nästa bok om syskon får bli Joyce Carol Oates "Karthago" där den tämligen udda Cressida och hennes vackra storasyster Juliet trasslar in sig i en romans med den krigsskadade soldaten Brett som visar sig ha våldsamma tendenser. En snackig bok men jag tyckte i alla fall om den.

En alldeles underbar bok som berättar om syskonrelationer i flera generationer är Elin Olofssons "Då tänker jag på Sigrid". Bland det vackraste jag läst, faktiskt. En enslig gård i norra Sverige lever upp och relationer skakas om då en ung kvinna kommer dit för att vara med sin far och hans släkt. Det är mycket man inte får prata om i den familjen...

//Joelinda

Regissören

Bokens titel: Regissören
Författare: Angelika Braun (Alexanderson)
Förlag: Lava, 2015
Antal sidor: 285

Per Morberg är för mig en grabbig skådespelare och judoka, som på något märkligt vis blivit känd som tevekock (trots flottiga hårtestar som hänger ner i den brutalt tillagade maten) och tjänar kolossala pengar på att ge ut kokböcker. Morberg ska spela huvudrollen i filmen som baseras på boken jag nyss läst: "Regissören". Rollen är vikt för honom och har varit det under hela bokens tillkomst, vad jag förstår. Lustigt då att jag inte alls ser hans ansikte framför mig när jag läser, utan för mig är Rikskrims beteendevetare Björn Fors någon helt annan.

Förhandsinfon om boken sa bland annat så här:
"Boken har flera bottnar, den kan läsas både som en spännande pusseldeckare, en titt bakom kulisserna i den cyniska film- och modevärlden, en psykologisk roman om våld mot kvinnor och en kritik av ett samhälle som inte låter människor vara det de är."
Det där allra sista lät ju lockande, tycker jag som i övrigt inte är världens största deckarfantast.

Nu ska jag väl erkänna att jag också blev lite förvånad över att en egenutgiven bok hade snyggt omslag, färdigt pressmaterial och dessutom lyckats snärja Per Morberg. Man kan väl säga, utan att vara alltför elak, att många egenutgivna böcker av tidigare opublicerade författare kanske inte håller högsta klass.

Just deckare känns lite extra vanskligt för "alla" kan tydligen skriva en mordhistoria nuförtiden - och gör det också. Kvaliteten är inte alltid den bästa och klichéerna staplas på varann. Såklart finns det undantag - och det här är ett av dem.

Angelika Braun kommer att lyckas. Det vet jag. Ingen tvekan om saken.

Det är beundransvärt att kläcka ur sig en så genomarbetad deckare när man inte är uppbackad av ett stort förlag och inte är etablerad författare än. En eloge till dig bara för ditt mod, Angelika Braun. Friskt vågat, hälften vunnet, brukade min farmor säga - och du lär vinna mycket på att du vågade ge ut "Regissören" och satsa så stort på den.

Det är snabbt, fartfyllt, händelserikt, inte en död sekund. Dialogerna är överraskande verklighetstrogna, berättelsen är inte tillkrånglad utan rakt på sak med korta kapitel. Själv har jag svårt för det där med seriemördare som är löjligt pålästa, intelligenta, kallt beräknande och pedantiskt planerande - och den här mördaren är just en sån. Men strunt samma, "Regissören" kommer att slå stort och jag misstänker att vi kommer att få träffa Björn Fors och hans gäng igen.

Omdöme: Snyggt paketerat, välskrivet och förvisso inte på något vis unikt men spännande deckarunderhållning.

P.S. Varför har så många av karaktärerna något efternamn som plockat direkt från skogen? De två huvudpersonerna heter Signe Grahn och Björn Fors, Signes kusin heter Marcus Eek och Björns chef heter Johanna Bark.

P.S. igen. Jag skippar det där med själva intrigen och vad som händer. Det här är en deckare och folk blir mördade på spektakulära sätt, som brukligt är. "Regissören" är bara en i mängden av romaner med kluriga mordgåtor och intelligenta galningar - men god underhållning i höstmörkret!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Lava Förlag för recensions-exet!

Julens vänner

Bokens titel: Julens vänner
Författare: Maria Stenberg
Förlag: Vulkan, 2015
Antal sidor: 133

Ett recensions-ex damp ner i min brevlåda och hamnade nog helt rätt - för jag gillar verkligen julen och den här boken är ett frosseri i hur vi svenskar firar jul. Jag tänkte att författaren nog skulle bli glad om hon visste att hennes bok råkat komma till just en person som faktiskt gillar julfirande - när de flesta jag känner bara beklagar sig över stress, jäkt, prestationsångest, presenter och släkttrassel. Men redan på försättsbladet inser jag att jag haft fel: "82% av svenskarna gillar julen" står det.

"Till dags dato har faktamaterialet om julen mest bestått av känslor, känslor, känslor, siffror om vår konsumtion och en stor dos tyckande. 
Jag saknade hårda fakta av den typ som ingenjörer, och de som tycker att det är bäst att spela Monopol enligt reglerna, gillar. Jag behöver statistik tänkte jag, och ringde TNS Sifo. Det samtalet ledde till en webbenkät med drygt 30 frågor. Och en bok." 

Så står det på en av de sista sidorna i Maria Stenbergs bok. Det är en bra sammanfattning, för boken bygger helt och hållet på statistik.

Vi får veta allt om till exempel vilka som gillar julen och inte, vilka man firar ihop med, vad man gör i julhelgerna, hur mycket man pyntar, hur många som bygger pepparkakshus, när man brukar plocka bort julsakerna för året och vem som arrangerar släktens sammankomster. Det är både ålders- och könsindelat.

På ett sätt är det ju lite trist att läsa tabeller, kan jag tycka, men man kan skumma igenom siffrorna och koncentrera sig på författarens sammanfattningar i de ämnen man inte tycker är de mest intressanta. Helheten växer i alla fram väldigt bra och jag uppskattar mycket mer att få reda fakta än en massa tyckanden.

Insprängt i bokens SIFO-undersökningar får man också läsa om "kommunikationsplanering", en metod som säkert används på stora kontor och är vettig men som framstår som närmast komisk i sammanhanget med sina målgruppsanalyser, kommunikativa mål och planer. Eller inspiration till hur man får fram julkänslan med små medel genom att låta det dofta och låta som jul samtidigt som man mumsar på något passande. Eller bakgrundsfakta om julgransplundringar.

Jag älskar julen men är inte så besatt som Maria Stenberg och hennes väninna som bildat sällskapet Julens vänner. Däremot stämmer en hel del in på mig av det hon skriver om: jag har en särskild kartong för julpapper, snören, röda lackstänger och etiketter. Jag har röda dukar som aldrig används annars. Jag har ett schema i datorn där jag skrivit in allt om julmaten som serveras för att lättare hålla koll nästa år på vad som var lyckat och vad man kan skippa (varför ska man ha massor av nötter när ingen knäcker dem, varför ska man köpa fin julöl på Systemet när alla ändå ska köra bil hem - den sortens kommentarer till mig själv). Lite störd är jag nog!

Författaren tycks ha en bra distans till sig själv och låter oss småskratta snällt åt hennes julhysteri, det bjuder hon på. Sammanfattningsvis kan man säga att det är en varm och vänlig bok, mycket uttömmande i sitt ämne. Jag gillar den humoristiska tonen:
"Naturligtvis har inte julen klarat sig ifrån gör-det-själv-från-grunden-trenden. Det är något alldeles extra fint att kunna lägga oändligt mycket tid på någonting. Att åka ett vasalopp inklusive träning tar lite längre tid än att stöpa ljus. Jag vill ändå bara klargöra att det tar timmar att få vekar att gå från sladdriga snörstumpar till präktiga och raka ljus, ungefär lika lång tid som det tar att staka sig igenom ett vasalopp. Ett dagsverke. Tar du dig de nio milen från Sälen till Mora får du ett snyggt diplom. Har du stöpt ljus en hel dag kan du inte ens vara säker på att du får ljus som går att använda med värdigheten i behåll."
Lite synd på det gedigna arbetet att den snabbt kommer att kännas passé, då siffrorna blir inaktuella.

Men Maria, kunde du inte gjort boken i julrött istället för den där rostigt brunröda nyansen?!

Mitt foto: Min helt autentiska plastback med julprylar som inte är pynt.

Omdöme: En trevlig bok som är perfekt att låta gästerna bläddra i när man själv måste stå i köket under julaftonsfirandet - det borde få släktingarna att snacka även när de egentligen inte har något att säga till varann.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Utmaningen besegrade mig

Om någon kanske minns, så bestämde jag när Augustpriset delades ut förra november att jag under året - fram till den 23 november 2015 - skulle hinna läsa samtliga skönlitterära pristagare och dessutom några barn- och ungdomsböcker samt flera fackböcker.

Problemet är bara att jag har så mycket annat som jag också vill läsa! Jag har inte hunnit med så många som jag hade trott och hoppats.

På min lista står 33 böcker. Det här är ju min egen högst personliga utmaning, så jag behöver inte känna någon stress från min bokklubb eller från andra bokbloggar - det här är BARA för mitt eget höga nöjes skull och för att utmana mig själv att läsa något som jag kanske annars inte skulle valt.

Av de 33 böckerna har jag läst 14, nästan hälften alltså, och ytterligare några har jag läst för länge sedan så dem behöver jag bara skumma för att friska upp minnet. Men så återstår ändå en massa! Bland annat:

"Livläkarens besök" av P-O Enquist - den förväntar jag mig mycket av.
"Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson - den måste jag ju läsa.
"Korparna" av Tomas Bannerhed - den köpte jag inbunden på rean och nu väntar den på att bli läst.
"Pojkarna" av Jessica Schiefauer - henne blev jag nyfiken på under årets nominering.
Och förstås en massa andra.
"Berömda män som varit i Sunne" - är det något att läsa? Låter ju hur trist som helst. Jag har aldrig läst något av Göran Tunström och vet inte vad jag kan vänta mig.
"Spill" - den lockar mig nästan minst av allt på listan, jag har fått intrycket att den är rätt konstig.
"De fattiga i Lódz" - den gav jag mina föräldrar i julklapp men själv vet jag inte om jag skulle orka igenom en så tung bok, tung i dubbel bemärkelse.

Nåväl, vi får väl se hur många jag har hunnit med till hösten 2016 istället! Och bland de nominerade i år ville jag läsa nästan allt, så vem som än vinner blir jag glad.
//Joelinda

Kanske är det allt du behöver veta

Bokens titel: Kanske är det allt du behöver veta
Författare: E. Lockhart (pseudonym för Emily Jenkins)
Originalets titel: We Were Liars
Översättare: Carina Jonsson
Förlag: Lavender Lit, 2015
Antal sidor: 259 + extramaterial

Nu känns det som att precis hela bloggosfären redan har läst denna bok och jag är allra sist - men ändå. Min läsupplevelse är ju min egen och jag skulle inte velat avstå från att läsa den här underbara romanen bara för att "alla andra" redan har läst, kommenterat och recenserat för länge sedan.

Boken kom ut på svenska som inbunden i oktober 2014, då med stämpeln "Unga vuxna". Redan då tänkte jag att det här var något för mig, men det blev inte av. Nu har förlaget satsat på att trycka upp en pocketupplaga och det tror jag både de och boken tjänar på.

På ett sätt passar etiketten "Unga vuxna" (eller Y.A. som jag nyss fått lära mig att man tydligen ska kalla denna genre...) då boken handlar om tonåringar och har ett språk som jag tror skulle tilltala unga läsare. Men vad vet jag om det, egentligen? Unga människor är inte mer lika varann än vad äldre är. Själv har jag passerat ung vuxen med marginal och får nog till min fasa räknas som tant eftersom jag är närmare 50 än 40. Mig passar boken alldeles utmärkt!

Bokens handling i korthet, helt utan spoilers:
Amerikansk överklassfamilj - alla är vita, ljushåriga, blåögda, långa och mycket vackra förutom äckligt rika - bor på sin egen lyxiga privatägda ö nära Martha´s Vineyard. Morfar och mormor i det stora gamla huset fyllt av konst och souvenirer, deras tre vuxna döttrar med respektive familjer i varsitt tjusigt hus intill.

De tre systrarna är konstant i luven på varann om arvet, om vem som är de åldrande föräldrarnas gunstling, om vem som fått mest eller borde få mest. De bråkar om äkta pärlor, värdefulla lägenheter och kontanta pengar. Deras äkta män lyser med sin frånvaro, alla tre. Äktenskapen såg så lyckade ut, men det var bara en fasad.

Barnen - alla kusinerna - sträcker sig från småbarn till tonåringar och det är kring dem historien kretsar. De lever i en idyll, där allt synes vara perfekt. Men de äldre barnen vet mycket väl hur verkligheten egentligen ser ut.

Författaren har gjort ett enormt arbete med att låta bokens huvudperson, Cady, långsamt berätta vad som hände under en dramatisk sommar. Bit för bit får läsaren en inblick i familjens liv och gradvis förstår vi vad som hänt. Innan Cady ens själv har begripit det, har vi sett vad som gick fel och hur tragedin nalkas. Mycket skickligt!

Jag förstår mycket väl att den här romanen har vunnit mängder av priser överallt där den getts ut. Själv sträckläste jag den!

Omdöme: Det här måste vara i det närmaste en perfekt bok att sätta i händerna på en ungdom som är lite lästrött. Eller på vem som helst som gillar ett långsamt stegrande drama som är svårt att slita sig ifrån. Spänningen byggs upp redan från första kapitlet och gör att man bara måste läsa lite till.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Nordkorea - nio år på flykt från helvetet

Bokens titel: Nordkorea - nio år på flykt från helvetet
Författare: Eunsun Kim (pseudonym)
Originalets titel: Corée du Nord, 9 ans pour fuir l´enfer
Översättare: Maria Store
Förlag: Libris förlag, 2015
Antal sidor: 220

Boken börjar då Eunsun är elva år och nära att svälta ihjäl i det lilla hus i Nordkorea där hon bor med sin mamma och storasyster. Mormor, morfar och pappa har redan dukat under i hungersnöden. Nu har mamman rest till storstaden med äldsta flickan för att försöka hitta något att äta, Eunsun är ensam hemma och har inte ätit på många dagar. De har inga pengar, inga möbler eller något alls av värde. De heliga fotona av Kim Il Sung och Kim Jong Il hänger inte längre på väggen, trots att det är ett brott belagt med dödsstraff. Mamman har brutit sönder fotoramarna och sålt de ynkliga träbitarna på marknaden som ved, för att tjäna ihop till lite kål åt sin familj.

Efter detta får vi följa Eunsun och systern Keumsun och deras mamma då de flyr från Nordkorea till grannlandet Kina, blir tillbakaskickade, flyr igen, råkar ut för alla möjliga rövare och banditer på vägen och alltid måste leva i skräcken att bli angivna och "hemskickade" till interneringslägren i fosterlandet.

Författaren är en 25-årig kvinna som numera är sydkoreansk medborgare. Hon försöker på alla vis ta igen den skolgång hon missat och hon kämpar för att göra det nordkoreanska folkets röst hörd. Berättelsen har hon skrivit tillsammans med den franske journalisten Sébastien Faletti. Tyvärr är väl ingen av dem riktigt skicklig på att levandegöra en historia... Ofta upprepas samma sak från ett stycke till ett annat, saker vi redan visste om får vi höra en gång till i nästan samma ordalydelse.

Jag ville gärna veta mer om Nordkorea och hur livet ser ut där, men Eunsun är för ung då hon flyr för att egentligen kunna berätta något om hur folket lever i världens strängaste diktatur. Istället får vi veta desto mer om hur det är att leva på den kinesiska landsbygden. Ärligt talat är det lite svårt att leva sig in i berättelsen, för den är mest en lång räcka "först hände det här och sedan hände det här". Antagligen för att författaren bara var ett barn då hon genomlevde alla strapatserna.

Exempelvis får modern ett nytt barn och detta lämnar hon kvar i Kina. Hur känns det? Det får vi inte veta. Däremot får vi veta vid åtminstone tre tillfällen att det är Eunsun som står lillebrodern närmast - inte mamman! - för det är hon noga med att påpeka. Jag undrar om mamman skulle instämma... Hur var det för mamman att bli våldtagen av den kinesiske mannen som gjorde henne med barn? Eller var det kanske inte våldtäkter, de levde ju som gifta i flera år - kanske kände hon något för honom? Dottern berättar om hemska gräl, men vad var det som hände? Trodde de på allvar att de skulle stanna livet ut hos den kinesiske mannen och att det var bra taktik att bli gravid så man hade en hållhake på honom? På slutet får vi några ledtrådar men det är mest krassa fakta, väldigt få känslor.

Det är en intressant bok som framför allt belyser det här med gränser och möjligheten att fritt röra sig mellan länder. Den lilla familjen tar sig från Nordkorea till Kina, därifrån till Mongoliet och vidare till Sydkorea. Hela tiden med gränsvakter, poliser, militärer och tulltjänstemän som bevakar sina respektive länders gränser och ser till att ingen obehörig tar sig in eller ut.

Omdöme: Med risk för att framstå som totalt hjärtlös måste jag säga att denna bok inte berörde mig så mycket som jag hade föreställt mig. Lite för naivt skriven.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

A Dreadful Murder

Bokens titel: A Dreadful Murder - The Mysterious Death of Caroline Luard
Författare: Minette Walters
Förlag: Pan Books / Quick Reads, 2013
Antal sidor: 125

Det är en rätt trevlig idé med "quick reads", tycker jag, i en tid då böckerna bara blir tjockare och tjockare. Det här är snarare en novell än en roman, åtminstone omfångsmässigt. Snabbläsning i alla händelser.

Deckardrottningen Minette Walters har letat reda på ett alldeles äkta mord som utspelade sig i England år 1908 men som än i denna dag är olöst. Hon har använt sig av historiska dokument för att återskapa händelsen och har så långt det är möjligt vävt in autentiska personer och deras vittnesmål - men sedan grunnat på en tänkbar mördare och dennes motiv.

Bokens miljöer är skildrade på ett levande sätt, personerna däremot lite plattare. Eftersom mordet på den medelålders överklassdamen Caroline Luard - gift med en pensionerad generalmajor - är en sann historia och såväl läkarutlåtanden som vittnesmål redan finns, är författaren lite snärjd. Jag gillar dock att hon lanserar en egen teori kring vad som ledde fram till mordet - och varför det aldrig löstes.

Omslaget är helt underbart: lite gulmelerat med blodstänk och en sekelskiftesillustration. Innehållet är dock stelare än jag hade trott, författaren har hållt sig nära sanningen och inte broderat ut särskilt mycket vilket gör att det kanske inte är så saftigt och spännande.

Omdöme: En trevlig och äkta mordgåta som passar utmärkt som reselektyr: drygt hundra sidor med nästan skolboksstora bokstäver och korta kapitel.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Kvinnan med de vackra händerna

Bokens titel: Kvinnan med de vackra händerna - och andra livshistorier
Författare: Hanne-Vibeke Holst
Originalets titel: Da jeg blev vred
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2005

Danska författarinnan Hanne-Vibeke Holst är (eller möjligen var) goodwillambassadör för FN:s befolkningsfond vars syfte är att förbättra den sexuella och reproduktiva hälsan i världen, i synnerhet för kvinnor. I det uppdraget ingick tydligen att åka jorden runt och intervjua intressanta kvinnor om sånt som aborter, graviditet och förlossningar, sex och preventivmedel, AIDS och andra könssjukdomar men i också om kvinnors möjligheter till ett gott liv.

Holst åkte till Vietnam 2001, Nicaragua 2002, Uganda och Ryssland 2003, Egypten 2004. Sedan gav hon ut denna bok.

Det absolut sämsta med den är att den är helt daterad och att så mycket hunnit hända under det decennium som gått. Jag kan inte sluta tänka på det under läsningen. "Stämmer det här verkligen? Föder de fortfarande så här många barn? Smittas så här många av hiv? Omskärs verkligen så här stor procent fortfarande, tio år senare?".

Det är alltså tretton kvinnors berättelser som kryddats med fakta som vi inte har en aning om hur gammal den är. Är Uganda-fakta från 2003 då hon besökte landet? Eller från 2004 då hon skrev boken? Och hur är det egentligen idag, 2015? Jag föredrar att läsa den här sortens faktatexter i ett magasin, där man kan anta att det är snudd på dagsfärska siffror.

Förutom de sidor som inleder varje kapitel och där fakta om länderna finns, serveras vi små påståenden i nederkant av boksidorna, i själva sidfoten (sådär som Kalle Anka & c:o gjorde när jag var liten, under serierutorna fanns små meddelanden om brevvänner och tävlingar!). Det kan stå sånt som "55% av alla hiv-smittade afrikaner är kvinnor." och det är verkligen inte alltid det passar in i sammanhanget eller har någon relevans i den text man just läser.

En annan sak jag ogillar skarpt med denna bok är att dess namn. Originalets titel - "Da jeg blev vred" - säger något om en kvinnas känslor i ett specifikt läge, men den svenska boken heter "Kvinnan med de vackra händerna". Hallå?! Vilken objektifiering! En bok som handlar om enormt kompetenta, starka, modiga, kämpande, fantastiska kvinnor som är rent beundransvärda  - ska de beskrivas med en mening ur boken som syftar på deras utseende?

Det positiva med denna samling intervjuer är att författaren låter oss se hur verkligheten kan se ut för kvinnokämpar i Putins militäriska Ryssland, i muslimska fundamentalisternas Egypten, i det lantliga Vietnam, i det svårt hiv-drabbade Uganda. (Nicaragua hoppade jag över att läsa.) Jag uppskattar verkligen att vi får se även de mindre smickrande sidorna hos dessa kvinnor och att Hanne-Vibeke Holst låter sina egna känslor lysa igenom, så att personerna inte bara är fantastiska übervarelser utan helt mänskliga.

Så här ser boken ut (jag köpte min begagnad på Bokbörsen, så den saknade skyddsomslag):

Omdöme: Det här hade varit kanonbra, verkligen! - om jag hade läst det i morgontidningens söndagsbilaga och kunnat tänka "det här händer nu", men det blir ganska platt när boken har drygt tio år på nacken.