Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Bokens titel: Hotellet i hörnet av bitter och ljuv
Författare: Jamie Ford 
Originalets titel: Hotel on the corner of Bitter and Sweet
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Bazar Förlag, 2011

Antal sidor: 389

När min bokklubb läste Julie Otsukas "Vi kom över havet" så tipsade en av tjejerna om "Hotellet i hörnet av bitter och ljuv". Det lät som en bok helt i min smak. Vilken tur för mig att den fanns med på bokrean!

Jag köpte den inbundna boken, öppnade den förväntansfullt och ...läste. Och lät den ligga. Och läste litegrann. Och tvingade mig att läsa flera kapitel på raken. Och läste andra böcker emellan. Sådär höll jag på tills jag äntligen läste ut romanen igår.

Det är vackert, det är gripande, det är välskrivet. Det är fasansfullt att man i USA internerade japan-amerikaner i stora fångläger under andra världskriget (men det känns faktiskt inte så hemskt i den här boken, fråga mig inte varför). Det är också förbannat sliskigt och osannolikt.

Huvudpersonerna i denna bok heter Henry och Keiko. De växer upp i Seattle, Washington på den amerikanska västkusten under andra världskriget. De går i samma skola för privilegierade vita barn, istället för att gå i de asiatiska skolor som alla deras vänner går i. De bor med sin kinesiska respektive japanska familj i de stadsdelar där bara folk från deras föräldrars länder bor. Henry och Keiko är amerikaner men växer ändå upp som kinesisk pojke och japansk flicka.

Det som stör mig så kopiöst är att barnen är tolv år då de träffas och blir vänner i skolan - observera: vänner! - och när de är tretton inleder de någon slags kärleksaffär. Nu pratar vi inte något mer avancerat än kramar, längtansfulla blickar och slutligen en kyss. Ändå refereras till denna oskyldiga mellanstadieromans som just en kärleksaffär. Herregud, jag kommer knappt ihåg vilka killar jag var kär i när jag var 12-13 år! Än mindre skulle jag kalla de tafatta pussarna för "mitt livs kärlek". Men Henrys vuxne son luskar i sin pappas första förälskelse som om den vore något att luska i. "Kvinnan du älskade innan mamma" och såna idiotiska fraser kläcker han ur sig.

Jag blir otroligt irriterad över hur Henry beskrivs. Skulle det vara rimligt att han skriver kärleksbrev i den åldern, att han jobbar extra för att ha råd med bussbiljetter till fånglägret där Keiko sitter, att han skulle vara tretton ynka år (alla vet väl dessutom hur omogna pojkar är i den åldern?!) och ändå smeka sin älskades kind med ömhet och fundera på hur han ska övertyga sina föräldrar om att han vill leva med en japansk flicka?

Hela boken är amerikanskt sentimental. Det bläddras i fotoalbum och lyssnas till gamla stenkakor hela romanen igenom. Nostalgin flödar. Jag kan höra fiolstråkarna i bakgrunden...

Nej, det här var en besvikelse. Hur välskrivet det än är så känns det oärligt och larvigt. Jag tror helt enkelt inte på historien! Keiko är så fantastisk, Henry är så mogen, de vuxna är så rakryggade och goda. Läs "Vi kom över havet" en gång till istället.

Betyg: Seg handling, osannolik historia men vackert skriven.

Rekommenderas: till dem som vill läsa om kriget utan att bli det minsta ledsna.

Snackis: Gäsp.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.