Våra liv är en droppe som faller i tidernas ström...

Allhelgonahelg. Jag har vid några tillfällen tidigare lagt in dikter här, bland annat då min hund dog. Nu är det dags att tända ljus på gravarna igen, men i år känner jag mig inte helt knäckt. Det här året har jag fått läka lite efter alla sorger som var åren dessförinnan.

Idag besökte jag en kyrkogård tillsammans med en arbetskamrat vars lille barnbarn dog vid födseln; vi stod vid bebisens grav och begrundade livet och döden. Hur lite man vet om vad som väntar, hur lite man egentligen kan planera och förutsätta.

Foto från vårt landställe i somras.

Den här dikten förekommer ibland i dödsannonser och påstås då vara skriven av Nils Ferlin men lite googlande visar att den inte är det, utan plockades upp av ett hårdrockband som sett en anonym dikt i tidningen och använt den i en av sina låtar. Oavsett vem som skrivit den så tycker jag att den är fin. Så kort tid vi lever! Om vi har tur får vi hundra år var, på ett jordklot som levt i miljarder år.

Våra liv är en vindfläkt, en saga, en dröm, en droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut, brister och faller och drömmen är slut.

När jag läste Göran Tunström (jag har ju en idé om att läsa alla Augustpristagare, och det här var en av de böcker jag skulle avverka) så hittade jag de här raderna som man också ofta ser i dödsannonser:

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag:
då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.

Så är det.
Jag vill säga "jag klarar mig bra utan dig" men nej, ibland gör jag faktiskt inte det.