Sveas son

Bokens titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris, 2018
Antal sidor: (glömde kolla men förlaget påstår 248)

Ragnar föds just när begreppet folkhemmet myntas - 1932, i boken kallat år noll eftersom det var då allt började - och det är kring honom romanen kretsar. Han är folkhemmet personifierat, så till den milda grad att en forskare från Uppsala universitet avböjer att intervjua honom eftersom han är "för vanlig" för hennes projekt.

Han är Sveas son, men han är ingen god son. Någonstans älskar han nog sina föräldrar, men samtidigt ser han ner på dem eftersom de inte begriper det moderna livet. De är reliker från bondesamhället och han föraktar dem, om än i smyg. Att Svea bakar kakor med äkta smör är en sak som Ragnar fnyser åt, eftersom det vore mycket bättre med margarin. Att hon hjärtinnerligt berömmer sin son upplever han som kletigt, påträngande och krävande.

Han är Elisabets man, men drivs kanske inte av passion och dunkande kärlek. Elisabet är rejäl och praktisk, han gillar henne och hon är en bra mamma till de två barnen. Men han begriper sig inte på henne: hon vill resa, se och uppleva. Vad är vitsen med det?

Han är Eriks och Elsas pappa, men barnen fyller för honom mest den viktiga funktionen att förverkliga hans drömmar om en sportkarriär. När så Erik ger upp cyklingen, trots att han är så lovande, vänder sig Ragnar istället mot Elsa och driver henne stenhårt att bli en längdskidåkerska på elitnivå. Någon större värme känner han inte gentemot barnen och inte de mot honom, vad jag kan se.

Ändå tycker jag på något vis om Ragnar!

Jag förstår hur han menar att det socialdemokratiska samhället skulle kunna vara det närmast perfekta, där staten vet bäst om hur vi ska sköta våra liv. Det finns en trygghet i det genomtänkta, rationella, strukturerade och ordnade.

Det gör Ragnar stolt att bo i ett radhus identiskt med alla andras, att gå på Hem & Skola-möten, att jobba ett helt liv i statens eller kommunens tjänst, att äta frysrätter, att skjutsa barnen till tävlingar på helgerna. Han drivs av att vara med i föreningslivet, skriva protokoll, sitta med i styrelser, sköta allt enligt agendan.

Han är lite känslomässigt stympad, Ragnar, det strålar inte direkt av värme om honom... men jag sympatiserar ändå med honom. Och jag känner igen min farfar och diverse andra män i honom, åtminstone i fragment.

"Sveas son" är en intressant bok om det svenska folkhemsexperimentet och vad det förde med sig. Min upplevelse är att det talas varmt om Per Albin Hansson och den svenska modellen, alla fördelarna den innebar. I Lena Anderssons bok kommer en annan sida fram - den som handlar om kollektivism och där den enskilda människan aldrig är så viktig som samhället hon bor i.

Mitt foto: Vad passar väl bättre än en klassisk Viola Gråsten-pläd till folkhemsinteriören?!

Omdöme: Personerna kring Ragnar är platta, nästan pappdockor i historien, men beskrivningarna av familjens liv är ändå lätta att leva sig in i och känna igen sig i. Gillar mycket! Särskilt uppskattar jag författarens (eller om det är Ragnars?) tankar kring klass, kultur och kollektiv. En mycket läsvärd bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till bokklubbsväninnan för valet av bok - och lånet av densamma, eftersom det lokala biblioteket hade en evighetslång kö till de fem ex de äger.