Lista nr 2: Småbarns- och bilderböcker som du skulle velat spola ner i toaletten eller gräva ner i sandlådan när du var liten.
Tänk vad många fula illustrationer, löjliga tilltal och fåniga historier som man matats med som barn. Nu fokuserar vi inte på pedagogik, lyrik, etik eller något djupsinnigt, utan bara vilka småbarnsböcker som vi avskydde.
-
Boktankens förslag till lista nr 2:
Precis allt som har med Barbro Lindgrens Max att göra. Pottor, bollar, bilar och nallar. Det här är mitt hatobjekt nummer ett på grund av det jollriga, larviga språket.
Mitt äldsta barn fick en Max-bok av någon "snäll" släkting och jag var hela tiden tvungen att göra egna texter till den, för ingen vettig vuxen läser väl högt sån smörja som "Titta vovven, klappa missen? Missen arg! Biter Max. Ajaj. Dumma vovven." Nej, på mitt bokbål hamnar Max-böckerna först av alla.
Kattresan av Ivar Arosenius. Katten sprack ju!!!
Vem ska trösta Knyttet? Ja, jag vet. Nu har jag just förstört hela min framtid som bokbloggare. Ingen av er andra kommer att vilja veta av mig mer. Det här är snudd på oförlåtligt i ett Muminälskande Sverige där Tove Jansson är helgonförklarad.
Vad ska jag säga? Jag avskydde boken och trots att mamma försökte läsa den hundrafyrtioelva gånger så slog jag undan den hela tiden.
Jag har ett väldigt roligt minne som har med "Max kaka" att göra, men i övrigt håller jag med dig. :)
SvaraRaderaAlla har ju olika smak på böcker och bokbloggare vet det bättre än någon annan. Så även om man inte håller med dig om Knyttet, är det ju helt okej att ha sina egna åsikter. :)
Ska bli kul att läsa dina listor i sommar. :)
Det här är ju dessutom inte så allvarligt menade listor - jag KAN se kvaliteter även i Karlsson på taket och Kattresan, även om jag nu låter som att jag blir skogstokig bara jag tänker på dem :-)
RaderaTänker på alla dessa hemska barnböcker från 70-talet med proggig socialrealism, går säkert att få ihop tre av dessa. Men, men, som tur är så slapp jag läsa den typen av böcker, kloka föräldrar. Har bara skarpa minnen av böcker jag tokgillade som barn, och faktiskt så hörde inte Tove Janssons bok dit. Så du är inte ensam. Kattresan var också rätt förfärlig med katten som sprack, fanns alltid älskad utekatt i barndomshemmet, så det funkade liksom inte för mig. Kul med lite tillbakablickar. :)
SvaraRaderaDen där katten som sprack har tydligen fastnat i minnet hos flera av oss! Jag läste nyligen Fredrik Sjöbergs bok "Mamma är galen och pappa är full" där Arosenius och Lillan är några av de många huvudpersonerna.
RaderaKatten sprack!? Vad är det för bok egentligen?? Den hade ärrat mig om jag hade läst den. Jag minns faktiskt inte några böcker jag inte gillade när jag var liten. Kommer bara ihåg de jag tyckte om :) Men jag har för mig att Vem ska trösta Knyttet skrämde mig lite av någon anledning. Jag tyckte att illustrationerna var lite läskiga tror jag.
SvaraRaderaKatten åt så att den sprack, Lillan skrek och ropte -Ack!
RaderaOch sen hämtar skräddaren nål och tråd och syr ihop katten igen och alla blir glada. :)
Precis så som Sanna skriver. Och en illustration av en katt där magen är öppen.
RaderaHu!
Jag älskar Knyttet! Men Max-böckerna är en förolämpning mot svenska folket. Kattresan gillade jag storyn, men inte färgerna och bilderna, de var läskiga.
SvaraRaderaJag har ett vagt minne av en förfärligt barnbok som kan ha hetat Petter och Lotta och nånting, och som gick ut på att de olydiga barnen typ rymde med en cirkus, klädde ut sig till "negerbarn" och möjligen fick massor av skäll på slutet. Den gillade jag inte, och det var långt innan jag fattade det ogenomtänkt rasistiska i den.
Och jag har aldrig förstått vurmen för mamman och den vilda bebin!
Petter och Lotta heter väl barnen i Beskows böcker om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin? Men i övrigt känner jag inte igen historien.
RaderaKattresan var boken där jag lärde mig ordet lakej. I övrigt kan jag inte säga att jag har några bra minnen alls av den barnboken.
Blandar jag ihop saker? Jag har inetsade minnen av att barnen har blivit kolsvarta av sot (och naturligtvis fått stora röda läppar på kuppen) och rider på en elefant, men jag kan inte riktigt placera det mer än så. I mitt huvud är de ritade lite annorlunda än färgtantsböckerna så kanske har jag blandat ihop namnen på barnen. Ska konsultera min mamma.
RaderaVet att det inte riktigt är bilderböcker men jag hade mycket svårt för Barbro Lindgrens böcker om Loranga när jag var liten. Tyckte bilderna var så förfärligt fula.
SvaraRaderaJag håller HELT med dig, Bloggbohemen! Jag kan fortfarande se de där bilderna framför mig.
Radera