Författare: Cilla Naumann
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 255
Jag lockades att läsa den här boken av fel anledning.
På baksidan står att den handlar om en amerikansk familj som flyttar in i ett höghus på Östermalm på 1970-talet. I huset mittemot bor en annan flicka som ser dem och fantiserar kring familjen. Det står "Tvärs över gatan, mitt emot deras nya hem: en liten flicka som för alltid kommer att förändras av den ofattbara katastrof familjen rör sig mot".
Nja, så var det väl inte?
Flickan som spanar genom köksfönstret på familjen mittemot förekommer bara i en intetsägande och rörig passage i början av boken. Sedan växlar hela handlingen över till den amerikanska familjen och därmed försvann det som initialt dragit mig till boken: hur uppfattar man en katastrof när man står på utsidan och vad minns man som vuxen flera decennier senare?
Det är en av de mest obehagliga böcker vi läst i vår bokklubb. Några av oss gillade den, andra inte, men vi tyckte allihop att den var fruktansvärd och hemsk. Snudd på att man mäktade med att läsa klart.
Jag, som valt boken, var ytterst besviken på att den svenska flickan som fantiserade kring grannfamiljen var så marginell. Men om vi fokuserar på resten av handlingen så var den just så välskriven som jag hade trott.
Isabel är den som berättar det mesta för oss. Hon är den äldsta flickan i den nyinflyttade familjen. Pappa har fått ett hedersamt uppdrag som gästforskare på KTH, men varför är han då så ledsen och stressad? Lillasyster Bea finns mest som ett irritationsmoment i bakgrunden. Allt kretsar kring mamma, som till varje pris måste försöka lugnas ner. Mamma som är hemmafru men inte gör något alls. Mamma som är en darrande, förvirrad, blek kopia av sitt forna jag. Vad har hänt med Isabels föräldrar, vad är det de grubblar på, varför är inte livet så kärleksfullt och soligt som i Kalifornien?
Beskrivningarna av barnets ensamma vandring hem från skolan och simträningen är hemska. Hon går genom ett mörkt och gloppigt Stockholm där snömodden tränger in genom de kalla gummistövlarna och den fuktiga yllekappan, där gatlyktorna är enda ljuset i en mörk värld, där ingen hälsar och ingen bryr sig om vad hon tar sig för. Hon lägger pussel med de bitar hon uppfattar: mammans ångest, pappans desperation, hissen som inte fungerar, den konstige farbrorn, den svensktalande lärarinnan, den trånga lägenheten, containern med deras kläder som aldrig tycks komma. Hennes slutsatser är kanske sannare än mammans, kanske är de helt fel, men katastrofen är oundviklig - och den är fasansfull.
Mitt omdöme: Det här är det svartaste jag läst på år och dag.
Hmmm... jag kan inte bestämma mig för om jag blev sugen eller avskräckt nu, vad gör en då? Jag får skriva upp den på kanske-listan.
SvaraRaderaJa, jag vet inte vad jag ska säga... Av oss bokklubbsväninnor, som är vana och drivna läsare allihop, var det flera som kände "Nej, usch, vad jobbigt det här var!" och en sa "Varför skriver man något sånt här?" medan någon annan verkligen tyckte att hon hade stor behållning av boken.
RaderaCilla Naumann är mästerlig på att skriva fram scener utan att förklara eller beskriva precis allt. Det är en ganska kort roman, men jobbig eftersom det finns så lite framtidshopp.