söndag 12 juli 2020

Regnmannen


Bokens titel: Regnmannen: en trädgårdsberättelse
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 5 tim 58 min

Det är inte ofta en bok vinner på att bli uppläst, tycker jag. Den här gjorde det dock definitivt! Jonas Karlsson är otrolig som uppläsare. Här är han bättre än någonsin, i sina träffsäkra skildringar av hur folk faktiskt pratar. Inget teatraliskt eller styltigt alls.

"Regnmannen" är en vemodig berättelse om Ingmar som bor kvar i sin lantliga villa med prunkande trädgård flera år efter att hans älskade Inger dött. Saknaden är stor, men nu som pensionär och änkling har Ingmar upptäckt glädjen med att odla rosor och påta i trädgården.

Dottern Maria lever i Berlin och hör sällan av sig. Sonen Erik bor inte alltför långt ifrån, men är läkare och familjefar och hinner egentligen inte med sin egen pappa så mycket. Ingmars hus förfaller gradvis, disken är odiskad och trädgården full av bråte. Det bekymrar dock inte den gamle mannen, han klarar sig bra ändå. Men han tänker på sin hustru och saknaden efter henne är påtaglig.

Grannarna är inte så förtjusta i honom, de gillade mest Inger - och för övrigt har Ingmar inte särskilt gott rykte. I hela sitt liv har han verkat inom teatern som regissör på en lokal länsteater. Hans karriär fick dock ett snöpligt slut, som jag inte ska berätta om här, men som Ingmar inte till fullo förstår och helst inte vill tänka på. Ändå grubblar han nästan dagligen över jobbet. Och sitt onda knä, som varken Erik eller någon annan läkare bryr sig om att fixa fast han tydligt berättat hur ont han har.

Sommaren är stekande het och grannarna spionerar på varann för att se om någon bryter mot bevattningsförbudet. I hemlighet tassas det omkring med vattenkannor eller spolas i slangar i skydd av mörkret. Ingmar är orolig att hans rosenbuskar ska ta stryk av torkan. Men så minns han att det finns en gammal kran på baksidan av vedboden, en kran som de aldrig någonsin använt eftersom husets förre ägare lät trädgården växa igen där...

Ett tag går berättelsen på tomgång  - det är närmare slutet, när det händer väldigt mycket kring Ingmar men som jag upplever som segt berättat och för mycket av ett stickspår - men i övrigt har den här berättelsen många kvaliteter. Den är vemodig, sorglig och med en stor portion saknad efter en död människa som aldrig kommer åter och en karriär som betydde allt men som ändå blev så fel på slutet. Den förmedlar ändå att "det kommer att bli bra" och den är humoristisk.

Det är lite synd att den vuxne sonen Erik och hans pappa Ingmar inte får bre ut sig mer, på bekostnad av själva storyn (den är nämligen rätt trälig på sina ställen) och några av bifigurerna. Deras relation ändrades när mamman dog och nu är den på väg att ändras igen, när pappan börjar bli gammal och behövande.

Jonas Karlssons beskrivning av grannkvinnans evighetslånga monologer är fenomenala! Jag skrattade högt när jag hörde hans perfekta efterapning av såna där långrandiga människor som läxar upp andra förtäckt till någon sorts upplysningsiver eller välmening (och aldrig fattar de när det är nog, heller).

Det tar visserligen längre tid (sex timmar) att lyssna på boken än om jag hade läst den (243 sidor) men det är det för en gångs skull värt. Jag kan inte påminna mig att jag sett Karlsson som skådespelare (vilket inte betyder något annat än att jag aldrig kollar på teve!) men han är ju min nya idol när det gäller ljudböcker och en skicklig författare dessutom. Lite John Ajvide Lindqvist-absurd men utan blod och skräck. Lite människokännare à la Fredrik Backman, men utan de där repetitiva livsvisdomarna.

Nästa roman hoppas jag att han vågar dyka ner mer i sina påhittade människors öden, för det är hans stora styrka - hur folk pratar och interagerar - snarare än berättelsen som sådan.

Mitt omdöme: Fin, vemodig, lite absurd och sorgsen feelgoodbok, som stundtals är småtråkig efter första halvan men med en skön avslutning.


2 kommentarer:

  1. fin hyllning till fadern, gillade trädgårdsbitarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, relationen mellan pappan och den vuxna sonen, den biten var verkligt fin och hade gärna fått utvecklas. Och att trädgården hade läkande krafter i sorgen, det gillade jag.

      Radera