Because I´m not worth it?!

Självhjälpsmänniskor, terapeuter och alla dessa coacher (som det tycks gå tretton på dussinet av...) säger gärna att det inte finns något sånt som "ont om tid". Alla har vi 24 timmar om dygnet. Det gäller bara att prioritera. PRIORITERA RÄTT! Om du inte hinner allt du tänkt dig så har du planerat taskigt. 

En jävla käftsmäll, det är vad jag anser om sånt.

Vet du, coachen, jag har aldrig sett på Netflix i hela mitt liv, har ingen teve inkopplad, glor inte orimligt mycket på datorn om jag kan undvika det. Jag sover inte bort mitt liv och inte heller ägnar jag mig (längre) åt en massa städning. Jag slipper skjutsa ungarna till alla deras aktiviteter, för de är inte ungar längre utan klarar sig utmärkt själva. 

Men tiden räcker ändå inte. 

Jag måste ha prioriterat uselt. Givetvis. 

"Vi har bara ETT liv, klart du ska hänga med ut och gå på den här restaurangen, bion, teatern, resan, spa:et. Man måste unna sig!" Så kan man bara säga om man faktiskt KAN unna sig. 

Jag är övertygad om att det är många som skulle vilja jobba mindre och istället unna sig att umgås med vänner, resa med familjen, äta fin mat och gå på allehanda roliga aktiviteter. Men unna sig har knappast att göra med om man är förtjänt av det eller inte. Att unna sig är inget man gör bara för att man insett att livet är ändligt och därför måste utnyttjas till max i varje sekund, carpe diem! Det är något man gör för att man KAN.

Jag har garanterat sagt det själv. Okej, inte "fånga dagen", men antagligen något liknande: vi lever bara en gång och det gäller att ta vara på det.

Mitt liv nu och de senaste åren: Jobb. Jobb måndag till söndag, jobb i nattlinne på morgonen och finkläder på kvällen och vanliga kläder däremellan, jobb på lördagseftermiddagar och söndagsmornar eller på natten när onsdagen övergår till torsdag. Ingen semester en Corona-sommar. 

Inte för att jag är dum i huvudet. Inte för att jag är dålig på att planera eller prioritera. Inte för att jag är arbetsnarkoman. För att jag ska få ihop till något som kan försörja mig och min familj i den sits vi sitter i nu. 

Det är inte synd om mig. Jag unnar mig! Blåbärsplockning, långa vardagsvandringar med hunden, hårda cykelträningar runt skogen, bokläsning i trädgården, småprat med vänner i telefon, många koppar te och DN:s svåraste korsord för att briljera inför mig själv.

Jag tänker: jag var naiv som hade det gott ställt och trodde att jag på något vis FÖRTJÄNADE det. Because I´m worth it, liksom - men isåfall finns det ju andra som inte är värda det, inte förtjänar bättre, inte borde unna sig? Så idiotiskt! 

Bloggen lever med konstgjord andning, men så får det vara. Såklart går ingen in och läser detta. Såklart kommer inga förlag att skicka mig recensions-ex mer. Såklart kommer jag att tappa följare på Instagram (om jag inte börjar visa gulliga kattbilder!). Men så får det vara, för jag måste göra som jag inledde; med att prioritera. 

Det tar lite för mycket tid att läsa en 400-sidorsbok, skriva en vettig och genomtänkt recension, fotografera snyggt, och sedan lägga upp TVÅ versioner på nätet: en nedkortad som ska knappas in på mobilen och en lång här på bloggen.

Ni som har Instagram: kolla på Boktanken där. Ni som inte har: det är faktiskt otroligt mycket trevligare än jag trodde. Lätt sätt att kolla igenom massor av bokbloggar och författare. Alla ni andra lojala och underbara bloggarvänner som jag lärt känna: snälla häng kvar, för jag kommer tillbaka!