måndag 8 februari 2021

Blir så deprimerad...


Fotot har jag tagit åt en begravningsbyrå.


Jag lyssnar mig igenom Ingrid Carlbergs alldeles fantastiska bok om Raoul Wallenberg. Nu, när jag har hunnit fram till år 1946, känner jag mig så nedslagen av vad jag hör så jag klarar inte av att sätta på ljudboken igen. 

"Era jubelidioter! Ni förstörde en annan människas liv och gjorde ingenting av värde för att få loss honom innan det var försent." Jag har lust att vråla åt fyrtiotalets UD-tjänstemän och diplomater och deras sällsynt oskickliga sätt att hantera att en landsman tillfångatagits. 

Det är nästan så jag inte står ut. Jag har fortfarande 5-6 timmar kvar att lyssna på, och jag vet ju vad som kommer att hända. I den iskalla, fönsterlösa fängelsecellen sitter Raoul och har samma kläder han burit i två år i sträck - de är trådslitna och håller knappt ihop och kylan är fruktansvärd i cellerna. Maten består av mögligt bröd och blaskig soppa. En fångvakt har just sagt "Herr Wallenberg, ingen saknar er, ingen frågar efter er. Ingen bekymrar sig om er."

Jag klarar inte av att lyssna klart. Mår så himla dåligt av den här boken. Det är länge sedan en fackbok grep tag i mig så hårt. Kan vi backa bandet, ställa allt till rätta? 

Där går Maj von Dardel hemma i Stockholm och längtar, längtar, längtar efter sin förstfödde son som hon vet lever - men får inget gensvar alls från alla politiker och tjänstemän som hon envist försöker övertala att göra något åt saken.

Och nu är det försent.

Bara tanken: om det var mitt barn. Om han fanns i ett annat land, fången, övergiven, ensam. Om han dog av hunger, köld och sjukdomar trots att han bara var i början av sitt vuxna liv. Orkar inte tänka klart tanken.

2 kommentarer:

  1. Men å, så frustrerande, sorgligt och beklämmande. Parallell idag med Dawit Isaak, undrar man..?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så beklämmande. Och visst: det händer nu och det hände då, det har säkert hänt tusentals föräldrar genom tiderna. Eller tusentals: hundratusentals kanske, om man räknar in alla unga män som drog ut i krig och aldrig kom tillbaka - ens som lik - och där familjen aldrig fick veta vad som skett.

      Det är ofattbart att man orkar hitta livsglädje igen när någon man älskar är borta, död, skadad, fängslad, och man vet inte vilket och kan inte göra något åt det.

      Radera