Hur ska det gå för Pinnebergs?

Bokens titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?
Författare: Hans Fallada (pseudonym)
Originalets titel: Kleiner Mann - was nun?
Översättare: Aimée Delblanc
Förlag: Lind & c:o, 2015
Antal sidor: 389 + efterord

Det har varit tyst i bloggen ett tag. Det beror på att jag skulle läsa ovan nämnda bok och att det tog avsevärt mycket längre tid än vad jag hade fått för mig att det skulle göra.

Alltså, av någon anledning hade jag fått för mig att det var en tunn liten bok. Istället är det 389 tämligen tättskrivna sidor om man räknar bort efterordet. Jag läser fort, men jag läser vartenda ord - för det här är en bok vi ska prata om i bokcirkeln och jag har ingen lust att skumma igenom texten för att kunna hänga med nödtorftigt och vill dessutom inte råka missuppfatta händelser.

Boken är en bästsäljande klassiker från 1932 och nu har den fått ett enormt uppsving i och med att Lind & c:o låtit översätta den på nytt och gett ut den i pocket. Titeln har ändrats från "Hur skall det gå med Pinnebergs?" till den betydligt modernare varianten "Hur ska det gå för Pinnebergs?" och jag antar att det gäller hela innehållet också.

Men trots att det är lättläst och välformulerat och bitvis mycket intressant, så är det som om jag måste släpa mig igenom texten. Hela tiden retar jag mig på något. Som att de heter Pinnebergs. Vad är det för ett jädrans namn, rent ut sagt?! Det här är vad jag ser framför mig:

Och det hemska är att jag fortsätter att se det framför mig hela tiden. Huvudpersonen heter Johannes Pinneberg, men kallas aldrig för det vackra namnet Johannes - en gång kallas han Hannes, en gång Hans men resten av boken "Herr Pinneberg" eller "Gubben".

Gubben! Han är tjugotre år gammal, Johannes Pinneberg. Han kallas gubben. Jag förmodar att det ska föreställa vara sött, som "lilla bubben", men det är bara jobbigt att läsa. Antingen en pinne eller en liten ihoptorkad gubbe - när han i själva verket är en ung, viril man som nyss flyttat hemifrån!

Den som kallar honom "gubben" är hans unga hustru Emma, som dock bara heter så när hon måste presenteras för myndigheter. I alla övriga fall heter hon "Lämmchen", det lilla lammet. Jamen, herregud...  Nu hakar jag upp mig på det också. Ett så vackert namn som Emma, ett så fult smeknamn som Lämmchen?!

Tillbaka till bokrecensionen. I korthet: Gubben och unga Lämmchen har inte en mark över, men de väntar barn så de måste illa kvickt hitta en billig lägenhet att bo i. Det misslyckas och de får istället hyra ett möblerat rum ute på vischan. Där står de knappt ut eftersom damen som hyr ut är så deprimerad, så de flyttar tillbaka till Berlin och tar in hos Pinnebergs excentriska mor, Mia, som röker, super, svär, spelar kort och är en mansslukare. Naturligtvis håller inte heller detta, utan det unga paret måste söka sig vidare. Pengarna sinar och deras vardagsliv blir allt hårdare. De vänder på slantarna, sparar in på allt som går, äter magert och köper ingenting nytt.

Detta är år 1932 och det är ont om arbetstillfällen i den tyska huvudstaden. Antisemitismen flödar och man ser upptakten till det som skulle hända under Kristallnatten några år senare. För Herr Pinneberg som är småborgerlig och drömmer om en karriär och ett finare liv är det hårt att arbeta på varuhusets herrkonfektion med att på ackord sälja rockar och kostymer. Lämmchen gör just ingenting, hon är ju gravid, men hon sköter det minimala hushållet.

Vi får följa Pinnebergs under något år, medan de trillar allt längre ner - drömmarna krymper, verkligheten blir svartare, livet hårdare. Men Lämmchen ler sitt soliga leende, ser positivt på allt, hittar alltid en lösning. Pinneberg själv är naiv och lite dyster, enkel på ett sätt som får mig att tänka att han nästan är lite ointelligent, står sällan upp för sig själv (utom mot sin alkoholiserade mor) och låter sig köras med.

Aftonbladet, SvD och DN tycker att Hans Falladas författarskap är enastående, boken är ett mästerverk osv. Ni får läsa deras recensioner istället, för det är uppenbarligen något jag missar här.

Det är svårt för mig att genuint känna med Johannes och Emma Pinneberg. Jag känner mest med deras son, Klimpen: man låter honom ammas var fjärde timme hur mycket han än skriker dessemellan, låter honom vara ensam i vaggan medan föräldrarna går på bio, vägrar bära honom om han är ledsen, spänner fast honom i spjälsängen medan föräldrarna arbetar...

Även förlossningsvården och kvinnornas liv med inköp, tvätt och liknande var intressant att följa. Men till stora delar är Lämmchen på tok för godmodig och gladlynt för att jag ska orka med henne. Det blir osannolikt att någon kan ta allt med en klackspark på det vis hon gör. Pinneberg tycker jag synd om, men samtidigt angår han mig inte riktigt, trots att jag förstår hans desperation och vånda.

Betyg: En bra bok om tiden strax innan andra världskriget, men för mig är det inget mästerverk.

Rekommenderas till: alla som är intresserade av nutidshistoria, vardagsliv under depressionsåren på 1930-talet, som gillar en enkelt berättad men angelägen historia.

Snackis: Jag tror det.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.