Det målade huset

Bokens titel: Det målade huset
Författare: John Grisham
Originalets titel: A painted house
Översättare: Sam J. Lundwall
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2003
Antal sidor: 416

Jag hade uppfattningen att John Grisham bara skrev spännande actionböcker om agenter, korrupta politiker och hemligheter som hotar att omkullkasta all världens regeringar. Jag minns inte längre vad jag tänkte när jag köpte denna pocket 2003, för elva år sedan, men jag kommer tydligt ihåg hur förvånad jag blev över boken. Den påminner inte överhuvudtaget om något jag hade läst av Grisham tidigare!

Johan Grisham växte själv upp i Arkansas och det här är hans berättelse, om än inte självbiografisk så säkerligen till stora delar självupplevd. Jag får tydligt känslan att han har skrivit boken som en sorts tribut till sina föräldrar och ett minne av sin barndom, inte för att tjäna ännu mer pengar. De andra romanerna - de om testamenten, avlyssningar, partiska domare, mutade jurymedlemmar, farliga makthavare, jurister utan samvete - de är skickligt skrivna och ruggigt spännande men känns producerade för att dra in maximalt med pengar.

"Det målade huset" handlar om USA efter andra världskriget. Det är den heta amerikanska södern, där vita plantageägare samsas med fattiga vita arrendatorer och ännu fattigare svarta bomullsplockare. Litegrann som i den underbara boken Mississippi, som jag tidigare har recenserat. De båda böckerna har en hel del gemensamt.

Huvudpersonen Luke är bara sju år och bor med sin familj - mamma, pappa, farfar "Pappy" och farmor - i ett stort trähus ute på vischan. Deras hus har aldrig någonsin blivit målat. Pappy och farmor har arrenderat det sedan depressionen 30 år tidigare men varken de eller ägaren har någonsin kostat på huset färg. Enligt Grisham var det tydligen vanligt i Södern på den här tiden. Husen höll bra ändå, i årtionden, men det ansågs förstås finare att äga ett målat hus.

Det här är en underbar berättelse! Den är sorglig och vemodig, varm och insiktsfull på samma gång. "Det målade huset" berättar om det fattiga, lantliga USA på 1950-talet där man lappade kläderna, använde hästar och mulor istället för maskiner, gick i kyrkan varje söndag och tyckte att det stora nöjet var att åka in till småstaden någon gång emellanåt.

Från Ozarkbergen kommer hill-billies - de vita som stod (och än idag står) längst ner på skalan av infödda amerikaner, djupt där nere bland mexikaner och andra icke önskvärda flyktingar. (Favoritboken "Winter´s bone" utspelar sig i Ozarkbergen bland dessa kriminella, outbildade och isolerade människor.) De ska hjälpa till med bomullsplockningen. Man inväntar också mexikaner och svarta som kringresande arbetskraft under den hektiska tid då bomullen ska skördas. Lille Luke hjälper till på gården och råkar både höra och se mer än vad som kanske är nyttigt för honom.

Betyg: Så fin berättelse om en uppväxt, en familj och en tung hemlighet.

Rekommenderas till: alla som gillar en god historia med verklighetsanknytning.

Snackis: Ja, denna roman skulle passa att prata om i en bokklubb.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET. Boken finns häftad, inbunden och i flera pocketversioner men ingen enda på svenska kan jag hitta.

Isparadiset

Bokens titel: Isparadiset
Författare: Adriana Aria
Förlag: Vulkan, 2014
Antal sidor: 190

Det är inte alldeles lätt att skriva den här recensionen. Jag vill så himla gärna säga något inlindat i bomull, men jag väljer att vara brutalt ärlig:

Bokens "jag" tycks vara en kvinna i yngre medelåldern, boende någonstans utanför Stockholm. Jag skulle tro att hon ursprungligen är från Iran, för hon pratar om det persiska nyåret och gör en resa till sitt hemland som rimligen måste ligga någonstans i Mellanöstern. Varför får vi inte veta varifrån hon kommer? Jag tycker att det skulle tillföra historien något, att tydligare få klart för sig vem den unga kvinnan var i sitt hemland och varför hon flyttade därifrån.

Som jag förstår det så har hon en akademisk examen, har arbetat som chef på en förlossningsklinik i sitt hemland och även forskat. Hon beskriver sig själv som driven, duktig, oerhört välutbildad, inkännande, lyssnande, med stort hjärta. En chef som tar sig tid med de anställda, är omtyckt och effektiv och på alla vis duktig. Hon genomför förbättringar på sjukhuset och hon arbetar hårt. Jag förstår inte varför vi inte kan få veta exakt vad hon egentligen är utbildad till. Tror författaren att texten blir mindre allmängiltig om man inte specificerar det? Jag tycker det är i allra högsta grad relevant för historien.

Boken handlar nämligen om hur denna kvinna flyttar (inte flyr, som jag förstår det) från sitt land någonstans där i Mellanöstern till vårt isparadis Sverige - och hur hennes kunskaper och kompetens inte på något vis efterfrågas här. Hur ska jag kunna bedöma om det är rimligt att hon blir behandlad som hon blir när jag inte någonstans får läsa vad hon egentligen är utbildad till och vad hon vill få sina diplom omvandlade till i det svenska utbildningssystemet?

Istället får man - ryckvis, hela tiden ryckvis - läsa hur hon söker till universitetet, antagligen i Uppsala eller Stockholm att döma av texten. Vad ska hon utbilda sig till, vilken utbildning eller tjänst är det hon söker? Hon vill forska, får man veta. Hon sorterar papper, är snabb och plikttrogen trots att kroppen värker och trots att arbetskamraterna inte är kamratliga. Hon har ett eget litet projekt - men man får inte veta vad det handlar om - och hon vill forska mer, men jag begriper aldrig vad forskningen skulle gå ut på.

Alla människor som träffar henne inom den svenska byråkratin finner henne överkvalificerad. Ändå är de konstant nedvärderande mot henne. Här ligger förstås det intressanta i boken: hur vi behandlar högutbildade och driftiga invandrare som skulle kunna tillföra vårt samhälle något. Den arrogans som bokens "jag" möts av är direkt äcklande.

"Isparadiset" skulle mått bra av en hårdhänt redigering. Den är full av stavfel, meningsbyggnadsfel och underliga uttryck som vi inte skulle använda på svenska. Jag gillar faktiskt de märkliga uttrycken och det konstiga sättet att blanda talspråk och slang med poetiska uttryck och en stelt korrekt svenska. Det gör att jag tydligt ser framför mig denna invandrarkvinna som kämpar med vårt språk. Det känns äkta! Men stavfelen vill man ju inte se oavsett vem som skrivit, dem hade någon kunnat hjälpa henne med.

Det är beundransvärt hur man kan lära sig skriven svenska så pass bra, när det inte är ens modersmål. Jag tycker att jag är rätt duktig på språk men skulle nog ha väldigt svårt för att lära mig persiska eller arabiska i vuxen ålder, i synnerhet som de inte ens har samma skrivtecken som vi. Att författa en hel bok på ett främmande språk är minsann en bedrift! Därmed inte sagt att Aria lyckas förmedla sitt budskap. Jag återkommer ständigt till att någon borde ha hjälp henne med stavningen och gått rätt hårt åt hela upplägget.

Folk som ska hjälpa huvudpersonen att komma in i universitets- och forskningsvärlden eller ut på arbetsmarknaden presenteras vid förnamn, tills jag börjar undra om hela boken i själva verket är ett långt brev eller ett blogginlägg, som riktar sig till andra som redan känner alla Ulf, Göran, Micke, Maj-Britt och Anna som ska hantera ärendet. (Ingen av dem lyckas för övrigt. Flera är medkännande och vänliga, men ännu fler är ointresserade och oengagerade - eller rent ut sagt elaka.)

Huvudpersonen själv är som Askungen bland en hel drös elaka systrar. Vissa så hemska att de slänger ut henne ur arbetsrummet och tvingar henne att sitta i en korridor för att sortera post. Andra beordrar henne ner till den fönsterlösa, fuktiga källaren där hon sitter och sorterar avföringsprover alldeles i sin ensamhet. Men hon säger tack och tack igen, bugar sig för överhögheten och ifrågasätter inget utan gråter tyst.

Och vad gör maken Adam? Är han svensk? Det fattar jag aldrig. Kan han inte hjälpa henne? Eller är han kanske från samma land och kämpar precis som hon gör? Det får jag inte veta. Han verkar inte vara något större stöd. Hon kan inte prata med honom om vad hon känner. Han tar hand om hunden, barnen, huset och tydligen försörjningen - och skuldbelägger henne för att hon har långa arbetsdagar på de trista ställen som arbetsförmedlingen och försäkringskassan placerar henne på. Jag begriper inte hans roll i det hela, han är en anonym skugga och verkar måttligt trevlig...

Barnen däremot är änglalika. De är underbara och perfekta och förtjänar en mycket bättre mamma. När huvudpersonen börjar prata om barnen känner jag att hon helt tappar perspektivet. Mina ungar är precis lika perfekta. Andra människor tycker säkert detsamma om sina barn. Beskrivningen av dessa goda små varelser som hon försmår är så ohämmat okritisk så jag tappar lusten att läsa. Barnen är onyanserat beskrivna och "jagets" dom över sig själv som mamma är förödande.

Betyg: Adriana Aria borde skriva eldfängda, agiterade upprop eller en initierad blogg! Men boken kan jag tyvärr inte ge så högt betyg, även om ämnet är intressant.

Rekommenderas till: de som vill läsa om hur orättvist livet kan vara för en högutbildad invandrarkvinna i ett oflexibelt byråkrat-Sverige.

Snackis: ja, det här skulle kunna vara en bra bok att prata om.

Länk till boken på Adlibris: POCKET. Tack till Vulkan för recensions-exet!

Främlingen

Bokens titel: Främlingen
Författare: Albert Camus
Originalets titel: L´Étranger
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2010
Antal sidor: 150

Detta är en klassiker, en bok som enligt Bonniers är "en av 1900-talets verkligt inflytelserika romaner", skriven av en man som fick Nobelpriset i litteratur. Det här är en bok man ska ha läst.

Det är en tunn liten bok. förvisso minnesvärd men ändå en bok som lämnar mig med ett "jaha?". Problemet med stora författare och stora romaner är att man förväntas tycka om dem, annars säger det ju något om ens egen taffliga smak. Och tyvärr tycker jag att "Främlingen" är inget vidare bra. Omslaget däremot är sjukt snyggt - det skulle man kunna ha framme för jämnan!

Det här är en märklig historia om en känslokall man i franska Algeriet som mördar en främmande karl "bara för att" och därefter döms till döden. Han förhåller sig likgiltig till det mesta och återberättar krasst delar av sina misslyckade kärleksaffärer, mediokra karriär, ointressanta barndom och rätt händelselösa liv. Han är en dussinmänniska i mångt och mycket, men en som stänger ute känslorna.

När jag skriver detta har 2.520 människor gett boken betyg på Adlibris. Det är det mesta jag noterat för någon bok! Den får 4 stjärnor av 5 möjliga. Antagligen begriper alla andra något som går mig förbi...

Betyg: Kort, välskriven, med en pust av ett franskt Algeriet för snart hundra år sedan, det är det snällaste jag kan säga.

Rekommenderas till: dem som vill läsa en modern klassiker.

Snackis: Skulle vara intressant att höra hur man resonerar om man är en av dem som gett denna bok fyra stjärnor i betyg...

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

I en familj finns inga fiender

Bokens titel: I en familj finns inga fiender
Författare: Viktoria Myrén
Förlag: Ordfront, 2010
Antal sidor: 253

Ibland blir jag bara så förbaskat irriterad på böckers huvudpersoner att jag har lust att gå rakt in i romanen och skrika "Skärp till dig!" eller "Men lägg av och grina. GÖR NÅGOT istället!" och då har man ju blivit engagerad, även om det är ilska och irritation man känner. Men ibland har man lust att klampa in i romanen och gapa "Hallå?! Är det någon som TROR på det här? Totalt jädrans osannolikt!". Den här boken har jag lust att göra intrång i - besöka den lilla sommarstugan, skaka om huvudpersonen Marie, titta henne djupt i ögonen och säga "Fattar du inte att författaren driver med dig? Hon har ju förvandlat dig till en lobotomerad idiot. Vakna, människa! Så här kan du ju inte hålla på."

Själva historien är ju jättebra. Marie totalvägrar att ställa upp på småbarnslivets pressade tillvaro, tar bilen och flyr från maken och barnen. Helt själviskt drar hon till en sommarstuga som hon ärvt efter sin mormor. Hon måste få hämta andan i sin pressade tillvaro och fundera över livet.

Så långt är allt bra. Men sedan då? Maries mamma kommer dit och domderar. Jo, det kan man ju tänka sig även om det känns lite krystat - lite sådär "nu ska vi få ihop en generationsroman med den åldrande modern, den unga mamman och den lilla dottern".

Vad jag inte fixar är att det dyker upp en kvinna som Marie blir kär i. Hon bara promenerar in där och tar liksom över hela livet i stugan. Hur sannolikt är det? Att man tar emot en främling, bjuder in att inte bara fika utan även sova över? För att inte säga stanna kvar och parasitera? Är Marie dum i huvudet? Nej, inte bara det - hon är korkad nog att bli kär i den här kvinnan dessutom.

Det här har absolut ingenting att göra med att det är en vacker kvinna som våldgästar dem. Hade det varit en snygg karl så hade jag haft samma invändningar. Man accepterar inte folk inpå livet på det där viset, helt enkelt. Och helt hämningslöst, villkorslöst, aningslöst. Marie beter sig som att hon känt Jennie hela livet och aldrig undrar en sekund över i om det är ett psykfall som knatat rakt in i hennes sommaridyll.

Och varför kräver hon inte att få vara ensam, om hon nu behövde vila upp sig?
Och varför är hon borta så himla länge när hon har så små barn hemma - lilla Alma fyller fyra år och Marie är inte där på hennes födelsedag - är inte det tämligen oansvarigt mot ungarna (ja, oavsett vilket kön man har, observera!)?

Men det är en bra bok också. Om man bortser från det uppenbara att få karaktärerna isolerade genom att placera dem i en isolerad stuga och se till att de har problem som de måste älta med varann, helst över generationsgränserna. Det finns många bitar om uppväxt och förhållanden som är allmängiltiga och välformulerade. Extra bra är delarna om skammen att inte vara en tillräckligt god mor.

Betyg: lättläst om kvinnor i fyra generationer: Marie, hennes mamma och mormor samt Maries lilla dotter Alma.

Rekommenderas till: dem som är stressade småbarnsföräldrar med ett stelt äktenskap kanske?

Snackis: Ja.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Vit oleander

Bokens titel: Vit oleander
Författare: Janet Fitch
Originalets titel: White Oleander
Översättare: Gun Zetterström
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2001
Antal sidor: 377

Jag minns att jag såg på Oprah Winfreys dagteve - satt hemma och ammade mitt barn och på dagtid var Oprah det enda intressanta att se på den tiden - och hon pratade om sin bokklubb. Jag tyckte om rätt många av böckerna som Oprahs bokklubb föreslog, så jag lyssnade alltid extra mycket när det var boktema. En dag nämnde hon "White Oleander" och hur fantastisk den boken är. Jag hade aldrig hört talas om den, men lade titeln på minnet.

Ramverket är något i stil med att Astrid växer upp med en egocentrisk mamma som dödar sin älskare och hamnar i fängelse - och därmed börjar 12-åriga Astrids resa som fadderbarn i en mängd märkliga familjer. Som jag minns det, så handlar boken om det soliga, varma, västra USA. Mitt bestående minne är: elände, hemskheter, övergrepp, elakheter, utsatthet - och torr ökenvärme!

Det här är ingen trevlig bok. Astrid råkar ut för alldeles på tok för många hemskheter för att det ska kännas vettigt. Fosterfamiljer kan väl inte alltid vara dysfunktionella? Frågan är om jag ens tycker om huvudpersonen själv... Hon är nog inte alldeles lätt att älska.

Jag slår på måfå upp boken för att påminnas om hur den var. Minns att språket var poetiskt och vackert, att historien kändes angelägen men att Astrid alltför ofta blir sviken, utnyttjad, kvarglömd och lämnad ensam. Just den sidan jag får upp, står det följande på:
"Jag kände Olivias arm om mig, näsan var full av parfym och doften av hennes hud, det gick runt i huvudet av det jag hade sett och hört i det hus som var så likt vårt och ändå inte alls. Och medan jag gick där på gatan insåg jag att vartenda hus kunde innehålla en helt ny verklighet. I ett enda område kunde det finnas femtio olika världar. Ingen visste egentligen någonsin vad som pågick ens hos närmsta grannen."

Boken finns tyvärr inte att köpa längre. Tio år gamla böcker tycks hamna på bokbål eller tuggas sönder till pappersmassa. Se om du kan hitta den på biblioteket!

Betyg: Poetiskt vackert om ett inte alldeles älskansvärt barn i en skrämmande utsatthet.

Rekommenderas till: dem som känner sig starka nog att läsa om barn som ingen riktigt orkar bry sig om.

Snackis: Gott om samtalsämnen i denna roman.

Fruset offer

Bokens titel: Fruset offer
Författare: Giles Blunt
Originalets titel: Forty Words for Sorrow
Översättare: Ulf Gyllenhak
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2003
Antal sidor: 476

Jag har lite svårt för det där med sammanbitna, maskulina poliser/kommissarier/detektiver som har blivit avsatta eller omplacerade efter att ha skjutit någon elaking i närstrid eller motsatt sig chefens order (för att rädda ett offer förstås) - de där tysta, machokillarna som dricker aningen för mycket, gärna är ensamvargar (eller ogärna, men de hittar ingen som lever upp till deras höga krav), som har småknepigt med sociala koder och hur man kanske borde bete sig.

Boken har fått fina omdömen av de många svenskar som kryssat i betyg eller kommentarer på olika ställen på nätet. Själv tycker jag att den var spännande och inget mer. Det finns många välskrivna kriminalromaner av den här kalibern, även om bokens omslag påstår något annat. Det här är inget unikt, även om förlaget låter påskina det.

Det enda som riktigt sticker ut, är de fina beskrivningarna av det ödsliga kanadensiska landskapet och småstadens befolkning. Jag får god lust att åka dit!

Historien i övrigt är inte mycket att hänga upp sig på. Ungdomar som försvinner från den sömniga lilla småstaden Algonquin Bay med den bitande polarkylan. Har de kidnappats, mördats, förts bort mot sin vilja - eller helt enkelt rymt hemifrån? En ung flicka, Katie, hittas död i ett gammalt gruvschakt och kriminalaren John Cardinal får hand om fallet eftersom han engagerat sig redan tidigare i flickans försvinnande. Samtidigt får han en ny (kvinnlig!) kollega på halsen och misstänker starkt att hon är satt att spionera på honom. Men så försvinner ännu en tonåring och det blir bråttom att lösa gåtan. Oj, ska John hinna i tid?!

Betyg: Spännande - och inget mer.

Rekommenderas till: dem som gillar kriminalromaner där tiden rinner ut...

Snackis: Nej, verkligen inte.

Boken säljs inte längre på svenska, tycks helt ha utgått ur sortimentet, men den engelska pocketvarianten går att hitta:

Ciderhusreglerna

Bokens titel: Ciderhusreglerna
Författare: John Irving
Originalets titel: The Cider House Rules
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Sidstrand, 1986
Antal sidor: 588 + författarens intressanta kommentarer

I mitt tycke är John Irving en av världshistoriens bästa författare, så är det bara. Jag minns fortfarande hur tagen jag blev då jag första gången läste "Garp och hans värld", som sedan följdes av just "Ciderhusreglerna", "En bön för Owen Meany" och "Hotell New Hampshire" - och senare även av många andra. Det är något alldeles unikt hur Irving lyckas skriva sorgligt, spännande, medryckande och intressant, alltid välformulerat och dessutom levandegör så många personporträtt i samma bok. Trots totalt skruvade historier, ska man komma ihåg...

Jag fick boken "Ciderhusreglerna" av min mormor i 20-årspresent. Det är hrmmm.... ett kvarts sekel sedan dess. Mormor finns inte längre. Både hon och boken lever dock kvar i mig, i allra högsta grad. Det här är en läsupplevelse som jag burit med mig hela mitt vuxna liv.

Men hur ska jag kunna få mina tonårsbarn att förstå det magiska i denna roman? För det första finns den inte längre att köpa på svenska, vare sig inbunden eller som pocket, utan måste införskaffas begagnad eller läsas på engelska. För det andra kommer de aldrig att tugga sig igenom mitt gamla exemplar; det är gulnat och sönderläst och så tråkigt satt så klockorna stannar. Jag slås ofta av den insikten när jag öppnar en av mina gamla älskade pocketböcker från 1980- eller 1990-talet: hur tättskrivna och tråkigt layoutade de var. Och hur jag inte begrep det på den tiden!

Inte känner man läslust över ett gulnat uppslag med sprucken rygg och hoptryckta bokstäver? (Klicka på bilden så blir den större och du kan läsa ett utdrag.)

Och den engelska pocketen vågar jag inte säga något om, för jag har inte bläddrat i den. Tycker bara det är groteskt tråkigt att det är litegrann av "känd från filmen" över bokomslaget. Boken kom först och är så fantastiskt bra - kunde man inte sluppit hollywoodstämpeln?

Jag vet att boken finns inbunden och i kartonnage både på svenska och engelska (om man letar på utmärkta Bokbörsen exempelvis) men jag önskar verkligen att förlaget ville överväga att ge ut boken på pocket igen, snyggt layoutad, översatt till svenska och utan ett filmfoto på omslaget.

Historien då? Tja, spelar det någon roll? Ni ska väl ändå läsa boken, eller hur?! Detta utspelar sig med början i USA under 1920-talet och flera decennier framöver. Homer Wells växer upp på ett barnhem vars föreståndare är dr Wilbur Larch, en kvinnoläkare som tar sig an både dem som vill göra abort och dem som vill lämna sitt nyfödda barn för adoption. Dr Larch utbildar Homer och ser honom som sin efterträdare på kliniken och barnhemmet, men det blir inte riktigt så. I en äppelodlande familj finner Homer sin tillflykt och där kommer han också i kontakt med de fattiga, svarta säsongsarbetarnas ciderhusregler.

Betyg: Helt lysande!

Rekommenderas till: alla som älskar att försjunka i en välskriven skröna.

Snackis: Kanske lite för komplex för det? Eller inte.

Där tvivlet gror

Bokens titel: Där tvivlet gror

Författare: Thomas H. Cook 

Originalets titel: Red Leaves

Översättare: P-O Nilsson

Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2008

Antal sidor: 262

I en trevlig, lugn, stabil och lycklig medelklassfamilj i en amerikansk småstad lever Eric och Meredith med sin tonårsson Keith. Aldrig hade de kunnat ana vilken turbulens de kommer att kastas in i! Keith sitter barnvakt åt grannflickan Amy en kväll, och nästa morgon är 8-åringen spårlöst försvunnen. Är Keith inblandad på något vis? Vad har hänt Amy?

Det här är inte en kriminalroman, utan snarare en bok i samma anda som min förra recension "Middagen". Tror man på sitt barn i alla lägen - och är man villig att försvara sitt eget barn, hur fasansfulla saker han eller hon än har begått? Erics egen barndom nystas upp, när han och frun (och polisen!) gräver i lilla Amys försvinnande.

Jag hade just inga förväntningar på denna roman men blev mycket positivt överraskad. Vad gör man om ens egen son förmodas ha mördat en liten grannflicka, tror man verkligen det är sant och vad händer när samhället runtomkring dig börjar peka ut er familj? Det är sex år sedan jag läste denna pocketbok, men den har bitit sig fast. En hemsk och tankeväckande historia, snubblande nära att få stämpeln "favorit"!

Betyg: En alldeles ypperlig bok om skuld och samvete och den starka, övervinnande föräldrakärleken.

Rekommenderas: till filosofiska läsare, åter igen.

Snackis: Ja, en utmärkt sådan!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Middagen

Bokens titel: Middagen

Författare: Herman Koch

Originalets titel: Het Diner

Översättare: Per Holmer

Förlag: Lind & co

Antal sidor: 334

Jag kan inte minnas när jag senast kände en sådan läsiver! En sådan lust att slänga mig över en bok och bara läsa lite till, några sidor till, ojdå ett kapitel blev det visst. Och en sådan glädje över att få läsa något så välskrivet - för det är ren njutning när man ramlar över en författare som behärskar konsten att berätta en historia.

Det här är  fantastiskt bra, in i minsta detalj. Visst, det finns en del stavfel men jag försöker bortse från det. Så snyggt omslag - en bonus till Eva Lindeberg - och så snyggt satt inlaga som är vilsam och vacker för ögonen. Översättaren tycks ha lyckats behålla det vackra språket när han översatte från holländska till svenska, en eloge till Per Holmer (trots "rödpepparen" - ni kommer att begripa vad jag menar, när ni kommer till det kapitlet).

Historien börjar trovärdigt och det är litegrann som att sitta inne i Paul Lohmans huvud när han tänker tillbaka på den horribla kvällen på lyxrestaurangen där allt detta utspelar sig. Små kommentarer och utrop, tysta iakttagelser och till synes oväsentliga detaljer, allt redogör Paul för när han rekapitulerar denna fruktansvärda kväll tillsammans med sin älskade hustru, sin amason till svägerska och sin egocentriske storebror Serge.

Sedan känner jag tyvärr att just trovärdigheten får sig en törn. Saker och ting eskalerar och människorna i denna historia - bröderna Paul och Serge, deras fruar Claire och Babette, sönerna Michel, Rick och Beau - blir alltmer osannolika. Kan folk verkligen resonera så här? Och kan de agera på sina impulser på detta vis? Vad är man villig att göra för att skydda sitt barn, sin karriär, sitt äktenskap?

Jag läste med flit inte vad andra skrivit om denna bok förrän jag själv var klar. Bara det faktum att den säljs på bokrean tyder ju på att den kanske inte sålt så bra som man hoppats. Men jag tycker den är fantastisk! Bokens något krystade upplägg med en kväll på en omåttligt lyxig restaurang (kapitlen är indelade efter Aperitif, Förrätt, Varmrätt, Dessert osv) där föräldraparen ska fatta ett vettigt och samstämmigt beslut - om ett sådant ens går att fatta - angående sina söners framtid, är ändå en bra inramning.

Under kvällens lopp kommer personen Paul att sakta träda fram inför läsarens ögon - hans tillbakablickar ger prov på vilken sorts människa han är. Det gäller i viss mån även de andra personerna, men i synnerhet Paul. Min syn på honom är en helt annan då boken slutar! Sånt gillar jag.

Tyvärr läste jag SvD:s recension som var otroligt negativ, på gränsen till totalsågning. Jag fattar inte att jag och Paulina Helgeson har läst samma bok! Hon retar sig på upprepningarna om hovmästarens pekande lillfinger - jag ser det som en "trigger" som drar igång ett oanat raseri hos den labile Paul. Hon säger att "prosan är pratig, ojämn och stundtals rent plågsamt illa formulerad", men jag tyckte så väldigt mycket om just språket - det kändes tvärtom som akademikern och läraren Paul mycket väl skulle ha kunnat tänka och tala på det här viset. Däremot får jag ge henne helt rätt i att det saknas nyanser. Såväl föräldrarna som tonårssönerna är mycket onyanserat tecknade och det är romanens svaghet. Jag skulle gärna sett att de hade vridit och vänt på sina argument, känt tvekan och ångest - men de är tvärsäkra i sina åsikter och sina ageranden.

Betyg: Här rasslar betygen iväg och slår i topp. Bäst på väldigt länge.

Rekommenderas: till filosofiskt lagda läsare.

Snackis: författaren har ju en tanke med boken, att fråga sig vad föräldrar är villiga att göra för sina barn och vad som är rätt - här finns mycket att diskutera. Läs en annan SvD-länk som belyser Herman Kochs syn på saken och som är väsentligt mycket mer lik min egen recension.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.