Bokens titel:
Isparadiset
Författare:
Adriana Aria
Förlag: Vulkan, 2014
Antal sidor: 190
Det är inte alldeles lätt att skriva den här recensionen. Jag vill så himla gärna säga något inlindat i bomull, men jag väljer att vara brutalt ärlig:
Bokens "jag" tycks vara en kvinna i yngre medelåldern, boende någonstans utanför Stockholm. Jag skulle tro att hon ursprungligen är från Iran, för hon pratar om det persiska nyåret och gör en resa till sitt hemland som rimligen måste ligga någonstans i Mellanöstern. Varför får vi inte veta varifrån hon kommer? Jag tycker att det skulle tillföra historien något, att tydligare få klart för sig vem den unga kvinnan var i sitt hemland och varför hon flyttade därifrån.
Som jag förstår det så har hon en akademisk examen, har arbetat som chef på en förlossningsklinik i sitt hemland och även forskat. Hon beskriver sig själv som driven, duktig, oerhört välutbildad, inkännande, lyssnande, med stort hjärta. En chef som tar sig tid med de anställda, är omtyckt och effektiv och på alla vis duktig. Hon genomför förbättringar på sjukhuset och hon arbetar hårt. Jag förstår inte varför vi inte kan få veta exakt vad hon egentligen är utbildad till. Tror författaren att texten blir mindre allmängiltig om man inte specificerar det? Jag tycker det är i allra högsta grad relevant för historien.
Boken handlar nämligen om hur denna kvinna flyttar (inte flyr, som jag förstår det) från sitt land någonstans där i Mellanöstern till vårt isparadis Sverige - och hur hennes kunskaper och kompetens inte på något vis efterfrågas här. Hur ska jag kunna bedöma om det är rimligt att hon blir behandlad som hon blir när jag inte någonstans får läsa vad hon egentligen är utbildad till och vad hon vill få sina diplom omvandlade till i det svenska utbildningssystemet?
Istället får man - ryckvis, hela tiden ryckvis - läsa hur hon söker till universitetet, antagligen i Uppsala eller Stockholm att döma av texten. Vad ska hon utbilda sig till, vilken utbildning eller tjänst är det hon söker? Hon vill forska, får man veta. Hon sorterar papper, är snabb och plikttrogen trots att kroppen värker och trots att arbetskamraterna inte är kamratliga. Hon har ett eget litet projekt - men man får inte veta vad det handlar om - och hon vill forska mer, men jag begriper aldrig vad forskningen skulle gå ut på.
Alla människor som träffar henne inom den svenska byråkratin finner henne överkvalificerad. Ändå är de konstant nedvärderande mot henne. Här ligger förstås det intressanta i boken: hur vi behandlar högutbildade och driftiga invandrare som skulle kunna tillföra vårt samhälle något. Den arrogans som bokens "jag" möts av är direkt äcklande.
"Isparadiset" skulle mått bra av en hårdhänt redigering. Den är full av stavfel, meningsbyggnadsfel och underliga uttryck som vi inte skulle använda på svenska. Jag gillar faktiskt de märkliga uttrycken och det konstiga sättet att blanda talspråk och slang med poetiska uttryck och en stelt korrekt svenska. Det gör att jag tydligt ser framför mig denna invandrarkvinna som kämpar med vårt språk. Det känns äkta! Men stavfelen vill man ju inte se oavsett vem som skrivit, dem hade någon kunnat hjälpa henne med.
Det är beundransvärt hur man kan lära sig skriven svenska så pass bra, när det inte är ens modersmål. Jag tycker att jag är rätt duktig på språk men skulle nog ha väldigt svårt för att lära mig persiska eller arabiska i vuxen ålder, i synnerhet som de inte ens har samma skrivtecken som vi. Att författa en hel bok på ett främmande språk är minsann en bedrift! Därmed inte sagt att Aria lyckas förmedla sitt budskap. Jag återkommer ständigt till att någon borde ha hjälp henne med stavningen och gått rätt hårt åt hela upplägget.
Folk som ska hjälpa huvudpersonen att komma in i universitets- och forskningsvärlden eller ut på arbetsmarknaden presenteras vid förnamn, tills jag börjar undra om hela boken i själva verket är ett långt brev eller ett blogginlägg, som riktar sig till andra som redan känner alla Ulf, Göran, Micke, Maj-Britt och Anna som ska hantera ärendet. (Ingen av dem lyckas för övrigt. Flera är medkännande och vänliga, men ännu fler är ointresserade och oengagerade - eller rent ut sagt elaka.)
Huvudpersonen själv är som Askungen bland en hel drös elaka systrar. Vissa så hemska att de slänger ut henne ur arbetsrummet och tvingar henne att sitta i en korridor för att sortera post. Andra beordrar henne ner till den fönsterlösa, fuktiga källaren där hon sitter och sorterar avföringsprover alldeles i sin ensamhet. Men hon säger tack och tack igen, bugar sig för överhögheten och ifrågasätter inget utan gråter tyst.
Och vad gör maken Adam? Är han svensk? Det fattar jag aldrig. Kan han inte hjälpa henne? Eller är han kanske från samma land och kämpar precis som hon gör? Det får jag inte veta. Han verkar inte vara något större stöd. Hon kan inte prata med honom om vad hon känner. Han tar hand om hunden, barnen, huset och tydligen försörjningen - och skuldbelägger henne för att hon har långa arbetsdagar på de trista ställen som arbetsförmedlingen och försäkringskassan placerar henne på. Jag begriper inte hans roll i det hela, han är en anonym skugga och verkar måttligt trevlig...
Barnen däremot är änglalika. De är underbara och perfekta och förtjänar en mycket bättre mamma. När huvudpersonen börjar prata om barnen känner jag att hon helt tappar perspektivet. Mina ungar är precis lika perfekta. Andra människor tycker säkert detsamma om sina barn. Beskrivningen av dessa goda små varelser som hon försmår är så ohämmat okritisk så jag tappar lusten att läsa. Barnen är onyanserat beskrivna och "jagets" dom över sig själv som mamma är förödande.
Betyg: Adriana Aria borde skriva eldfängda, agiterade upprop eller en initierad blogg! Men boken kan jag tyvärr inte ge så högt betyg, även om ämnet är intressant.
Rekommenderas till: de som vill läsa om hur orättvist livet kan vara för en högutbildad invandrarkvinna i ett oflexibelt byråkrat-Sverige.
Snackis: ja, det här skulle kunna vara en bra bok att prata om.
Länk till boken på Adlibris:
POCKET. Tack till Vulkan för recensions-exet!
.jpg)
.JPG)