Helenas hämnd

Bokens titel: Helenas hämnd
Författare: Maria Gustavsdotter
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2013
Antal sidor: 346 + extramaterial

Det är ju rent märkligt hur bra författare Historiska Media har lyckats skramla ihop till att skriva historiska romaner i stafettform. Det här är den tredje boken jag läser och blir förtjust i! Boken ingår i serien "Släkten". Här kommer en kort resumé för er som inte slaviskt följt min blogg:

Den första delen skrevs av Katarina Mazetti och heter "Blandat blod". Jag har inte läst den.

Den andra delen skrevs av Karin Wahlberg och heter "Sigrids hemlighet". Jag har recenserat den här.

Den tredje delen skrevs av Catharina Ingelman-Sundberg och den heter "Tempelbranden". Jag har recenserat den här.

Den fjärde delen skrevs av Maria Gustavsdotter och den heter "Helenas hämnd". Som synes ett lika fånigt omslag som de tidigare...

Den femte delen skrevs av Ingrid Kampås och den heter "Drottningkronan", men den har ännu ej utkommit på pocket.

Helenas hämnd knyter an till de personer jag lärt känna i de tidigare böckerna, men här får vi följa Helena som bor i Västergötland - en bra bit från Uppland där den senaste boken utspelade sig - och hennes familj. Helena är en förmögen kvinna med tre halvvuxna barn: Lars, Agnes och minstingen Ingrid. Maken är död men familjen klarar sig bra på sin gård tillsammans med trälar och arbetare. Helena är kristen och drömmer om att låta uppföra en kyrka eller ett litet kapell till Guds ära.

En dag kommer Sten Haraldsson, hans bröder och morbror ridande till gården för att anhålla om Agnes hand. Sten är ättling till de huvudpersoner som presenterats tidigare i serien. Stens yngre bror Adam flirtar med lillasystern Ingrid. Båda flickorna är smickrade och glada, när deras mor och storebror efter mycket förhandlande går med på att gifta bort Agnes med Sten (och kanske Ingrid med Adam). Men livet blir inte alls som de båda flickorna tänkt sig. Långt ifrån...

Agnes far iväg till Sten Haraldssons gård och lever där i rikedom men utan kontakt med sin familj. Hennes nye make är inte den charmör han utgav sig för. Tvärtom slår han Agnes så ofta och så hårt att det får fruktansvärda konsekvenser. Den biten av romanen är svår att läsa, för det är klart att även idag är det många kvinnor som får utstå misshandel på samma sätt som den unga Agnes.

Även Lars och Ingrid som är kvar på gården med mor Helena lider svåra kval, av olika anledningar. Men Helena tar upp kampen för sin äldsta dotter och gör vad hon kan för att få hem henne igen.

Jag ska inte avslöja mer om handlingen. En liten grej bara: jag har så himla svårt för att läsa om korståg och pilgrimsvandringar. Vet inte varför men det är så tråkigt och jag önskar bara att de kunde komma fram till Jerusalem och sedan ta ett flygplan hem så jag slapp läsa mer om det.

Det är komplett obegripligt för mig hur man ens kan tänka tanken att till häst ta sig genom hela Sverige. Tänk då det dubbla för att ta sig ner till Italien! Och sedan båt över Medelhavet - på medeltiden! - det är helt ofattbart. Det är banne mig fullt i klass med att bestiga Mount Everest, i mina ögon. Inga bilar, inga tåg, inga flyg, knappt ens vettiga hästdroskor. Bara en sadel och en massa packning och så rida, rida, rida genom Europa i ur och skur för att få se det heliga landet. Jag förstår inte att de inte vände om redan i Danmark!

Maria Gustavsdotter har dock beskrivit en av de få pilgrimsfärder som jag läst vartenda ord av och det ska hon ha en eloge för, eftersom det egentligen inte intresserar mig. Dessutom bygger boken på fakta (så mycket fakta man nu kan ha om 1100-talet!) om Skövdes skyddshelgon den heliga Helena.

En obehaglig bok, såtillvida att den innehåller så mycket hustrumisshandel och elände, men mycket spännande, trovärdig, intressant och svår att lägga ifrån sig. Nu är jag på riktigt fast i den här serien. Ska "Drottningkronan" verkligen kunna leva upp till "Helenas hämnd"?

Betyg: Maria Gustavsson är helt okänd för mig, men nu kommer jag att hålla ett öga på henne. Mycket välskrivet, bra driv. Väl avvägd blandning av spänning i högt tempo och långsammare vardagsbetraktelser.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av religionshistoria eller kvinnohistoria med action.

Snackis: Det finns en del att prata om, när det gäller kristendomens påbud om mannens överhöghet och kvinnans underlägsenhet som gör att kvinnor inte hade rätt att själva välja sina liv.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

Om konsten att läsa och skriva

Bokens titel: Om konsten att läsa och skriva
Författare: Olof Lagercrantz
Förlag: Wahlström & Widstrand / Bonnierpocket, 2012
Antal sidor: 109 paginerade sidor, generöst räknat...

(I dessa 109 sidor har man inkluderat sex blanka sidor innan boken ens börjat och därefter lika många sidor till i två komplett ointressanta förord - det ena av Olof Lagercrantz själv och den andra av någon som kallar sig Stefan Jonsson...)

En perfekt bok att ha i en bokcirkel, för att diskutera hur vi egentligen läser. Det var väl så vår bokgrupps värdinna tänkte när hon valde denna lilla bok som är en klassiker (utkom första gången 1985). Man kan lätt sluka boken i sin helhet under en kväll, åtminstone vad gäller omfånget. Själv höll jag på att storkna och därför tog det mig två kvällar.

Först ska sägas att Olof Lagercrantz är (var!) mycket skicklig i sitt sätt att använda det svenska språket, att välja orden och att bygga upp en mening, ett stycke, ett helt kapitel. Texten är lätt att läsa och vacker på samma gång.

Här finns många citat och stycken som jag tycker verkligt mycket om, men också massor som får mig att gäspa. Jag strök under följande:
"Joseph Conrad, den polsk-engelske diktaren, skrev till en vän, som han satte mycket högt: 
- Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om." Och just så är det, som Conrad säger, att läsupplevelsen formas ju i lika hög grad av läsaren som av författaren.

Här finns också en fin beskrivning av vad en omläsning betyder för läsupplevelsen och vari skillnaden ligger mellan att läsa något för första gången eller om igen. Det är dock inte Lagercrantz som har tänkt till; denna gång är det idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Mycket intressant!

Lagercrantz skriver också "En levande text är ej endast ett mål utan också ett medel. Naturskildringar och berättelser om drömmar är ofta tråkiga - många läsare tar för vana att hoppa över dem - därför att författaren låser in oss i sin naturtavla eller sin dröm. Det är likadant med samlagsskildringar." Det var lite kul att läsa, tycker jag, för själv läser jag såväl drömmar som naturbeskrivningar men hoppar över detaljerade beskrivningar av vapen och strider (Kom till saken, säg om han dog eller inte?!) och jag hoppar definitivt över en del av Olof Lagercrantz mässande eftersom jag struntar fullkomligt i vilka gamla författare han beundrat och varför. Det är mig helt egalt. Av det kan jag sluta mig till att det tydligen inte stör mig att "bli inlåst i någons naturtavla" men däremot att bli uttråkad.

Efter halva boken byts temat från läsning till skrivande, och där finns det bra många roligare böcker i ämnet än denna.

Omslaget: Det bästa med hela boken! Briljant, Lina Bodén som gjort den underbara illustrationen på omslaget. Jag skulle kunna tänka mig att ha omslaget som tavla.

Betyg: Man vågar väl inte säga annat än att detta är lysande? Fast jag tycker inte alls det. Lite småtråkigt varvat med roliga iakttagelser, bra citat och träiga utläggningar om en älskarinna i Finland. Och inte får jag några nya kunskaper i läsandets konst heller...

Rekommenderas till: tja, litteraturstudenter med en fäbless för döda svenska författare kanske?

Snackis: Vi hade som vanligt en fantastisk bokträff och pratade i timtal om denna bok - men jag noterade att vi gång på gång halkade in på skrivandet snarare än läsandet. Det är helt enkelt lättare att prata om hur man skriver än om hur man läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Ett amatöräktenskap

Bokens titel: Ett amatöräktenskap

Författare: Anne Tyler

Originalets titel: The amateur marriage

Översättare: Ingegerd Thungström

Förlag: Månpocket, 2006 efter en överenskommelse med B. Wahlströms Bokförlag

Antal sidor: 304

Jag har nog läst det mesta som Anne Tyler skrivit och som getts ut på svenska. Tycker om hennes sätt att levandegöra personerna, använda språket. Den här boken läste jag för sju år sedan och den finns tyvärr inte kvar i svensk bokhandel - åtminstone inte på nätbokhandlarna - och det står "slutsåld på förlaget" på flera ställen när jag letat. Ni får gå till bibblan!

Detta är välskrivet, som allt annat hon gjort. Man får följa ett äkta par från andra världskriget och fram till millennieskiftet, med barn och barnbarn. Det är givande att läsa om ett par människors hela långa liv tillsammans. Synd bara att det mest fundamentala - att deras dotter övergav dem! - sjabblas bort i intrigen och att man inte fick några svar på sina frågor. Jag hade velat veta mer!

Så här ser boken ut på engelska:

Det här är bokförlagets beskrivning, som jag hittat på Bokus:
En rik och fängslande roman om ett omaka par, och de konsekvenser deras oförmåga att förstå varandra får för tre generationer. "Äktenskapet är som ett träd", säger Paulines mamma, "ett fruktträd med olika sorters frukter inympade på stammen. Det kan vara udda kombinationer - som äpplen på ett plommonträd - men de växer ihop, och sedan går det inte att sära på dem utan att vålla ohjälplig skada. 

Och nog kan Pauline och Michael framstå som en udda konstellation. Michael är allvarligt lagd, eftertänksam och rationell, medan Pauline är en impulsiv och temperamentsfull romantiker. Deras äktenskap varar i trettio år, men växer samman gör de aldrig - varken i glädjen över sina tre barn, eller genom den sorg som drabbar dem. 

De förblir, med Michaels egna ord, amatörer på äktenskapets område.

Betyg: Jag gillar Anne Tyler, så jag gillar boken närmast med automatik även om det inte är hennes bästa - karaktärerna är för platta för att boken ska få toppbetyg.

Rekommenderas: till dem som gillar relationsdramer, lite feelgood och lite vemod i ett.

Snackis: Ja, kanske lite.

Om man ännu finns

Bokens titel: Om man ännu finns
Författare: Rose Lagercrantz
Förlag: Bokförlaget Atlantis, 2013
Antal sidor: 233

Så vackert, så vackert! Det här får bli en av mina kortaste recensioner någonsin. Jag behöver just inte säga så mycket mer. Det här är magiskt vackert skrivet och djupt gripande, det känns så genomäkta och uppriktigt att jag nästan tror att Rose är en av mina vänner. 

Det här är den (förmodat) sanna berättelsen om Roses mamma och pappa, som båda är Överlevare, så som de själva berättat den för sin dotter - om än motvilligt. Hela deras liv tycks definieras av det faktum att de tog sig levande ur andra världskrigets judeförföljelser och koncentrationsläger. Det här är också berättelsen om alla de andra släktingarna som klarade sig med livet i behåll, hur de lyckades med det och hur deras liv sedan gick vidare. I bakgrunden, som ett vemodigt stråk genom hela boken, finns förstås de kvinnor, män och barn som dog under de mest fasansfulla former enbart för att de var judar. Utan dem och deras utplåning skulle det ju inte heller funnits några överlevare. 

Men mest av allt är det här berättelsen om släkternas ursprung - en gammelmormor i synnerhet - och om Rose som är ett av de få barn som föddes och som finns kvar. Hon snuddar själv vid det magiska att hon alls finns och även att hon nu lever kvar som en av de sällsynta som kan berätta om de familjer som helt försvann i förintelsen.

Mitt foto: Boken är fotograferad på insidan av ett gammalt fotoalbum från 1950-talet, just då Rose växte upp.

Betyg: Det här är fantastiskt. Punkt slut. Jag lägger omedelbart detta i kategorin Favoriter.

Rekommenderas till: dem som vill läsa om Roses familj - och det vill ni nog allihop!

Snackis: Ja, det tror jag.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Märkta för livet

Bokens titel: Märkta för livet
Författare: Emelie Schepp
Förlag: En & Ett, 2013
Antal sidor: 387


Jag köpte denna pocket eftersom Adlibris sålde den för en struntsumma och jag ändå inte har läst någon deckare eller kriminalroman på länge. Författaren har jag inte en susning om men känner en viss aversion mot att man på bokens baksida får veta att hon är reklamare, finns på Instagram, Twitter och har egen hemsida - som om det beskriver henne som glamourös, socialt aktiv och lyckad på något vis.

Jag blir inte riktigt klok på Schepps sätt att skriva. Först stör jag mig något kopiöst på det styltiga och tillgjorda sättet, retar mig på att det känns som att en gymnasieelev skrivit en uppsats med för krångliga ord och gammaldags uttryck bara för att uppfylla alla A-kriterier och få högsta betyg. "Brydde sig föga om", "spolade i klosetten", "på ringa sätt utmanande" och mängder av liknande uttryck som jag hakar upp mig på, i synnerhet som många av dem handlar om bokens ganska ruffiga polis Mia som inte direkt ger intryck av att ha ett stort ordförråd. Även om hon inte uttalar orden så passar de inte in i beskrivningen av henne - där borde berättarrösten vara en annan, känner jag.

Texten känns konstruerad för att imponera. Bättre än så kan jag inte beskriva det, hur luddigt det än låter. Och stavfel finns det alldeles för många av.

Men nu ska jag säga vad jag tycker är positivt: Det är ruggigt skönt att detta inte utspelar sig i Skåne eller Stockholm. Jag har läst för många andra polishistorier som utspelar sig antingen i huvudstaden (högt tempo) eller nere i södra Sverige (lite kontinentalt, sådär). Istället får vi vara med om en gigantisk mordutredning i Norrköping! Mycket bra, tycker jag.

En annan skön sak är personligheterna. De är befriande olika dem man brukar möta i såna här böcker.

Dels poliserna Henrik och Mia, som är som de är... Henrik är pedantisk på gränsen till manisk, noggrann i allt, eftertänksam, längtar efter sin familj och i synnerhet efter att ha lite mer kroppskontakt med sin fru. Mia är rätt vidrig. Hon svär och surar, är negativ och gnällig, super på lördagskvällarna, trycker i sig kanelbullar så det sprutar ut genom öronen, skryter om sina tillfälliga sexförbindelser, gör av med alla sina pengar innan löning, stoltserar med sin uppväxt i något förortsträsk, är allmänt obstinat och - bäst av allt! - hon utvecklas inte ett dugg. Det gläder mig oerhört att inte Emelie Schepp har lagt in något sliskigt slut där Mia blir en mjuk, varm och härlig kvinna med förlåtande drag. Nej, karaktären får fortsätta vara lika osympatiskt tjurig hela boken igenom.

Dels åklagaren Jana, som är sval och elegant, klipsk och högpresterande, inbunden till sättet, en förmögen överklasskvinna med goda kontakter. Och hon har en fasansfull historia i bagaget, men man kan lugnt säga att Schepp inte fallit för att göra Jana till deprimerad alkoholist, utagerande sexmissbrukare eller en allmän skitstövel för det. Tack för att vi slapp de stereotyperna! Jag ska inte avslöja här vad Jana är kapabel till, men kan säga så mycket som att det är grejer man definitivt inte brukar få läsa om vare sig vackra unga kvinnor eller högutbildade akademiker eller folk inom rättsväsendet...

Själva intrigen är kanske spännande, konstaterar jag lite lojt. "Andlöst spännande sträckläsningsroman" står det på bokens omslag men det kan jag nog inte hålla med om. Eller är jag avtrubbad?

Bokens handling ska jag inte heller gå in på, men jag avslöjar inte något om jag säger att det handlar om barn som skolas att göra ondskefulla handlingar - och att sättet att få dem att göra detta är genom att de vuxna "tränarna" är brukar hämningslöst våld mot dem och är totalt utan empati.

Just detta har jag väldigt svårt för, måste jag säga. Stora stycken av boken är närmast äcklande, om man har svårt för att läsa om våld mot barn eller (nästan ännu värre) barns utstuderat råa våld mot andra barn. Det känns spekulativt och omåttligt obehagligt. För mig spelar det ingen roll att författaren låter sina huvudpersoner diskutera ämnet och klämmer in att redan i Bibeln beskrivs barns grymheter - och att man i alla tider fostrat små ungar till soldater. Det må vara sant, men jag äcklas på riktigt av att man plockar in dessa obegripliga grymheter i en underhållande polisroman.

Betyg: Osannolik och motbjudande grundintrig, som kan ursäktas med att detta i övrigt är en spännande bok om Norrköpingspolisens arbete med att hitta en (eller flera!) massmördare.

Rekommenderas till: dem som gillar svenska deckare - här kommer något nytt! Underbart att slippa alla elaka polischefer, deppiga kriminalkommissarier, nedsupna detektiver och genialiska savanter som är überduktiga på att lösa mordgåtor.

Snackis: Nej. Jag har redan sagt allt jag har att säga i ämnet.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Det händer när du vilar

Bokens titel: Det händer när du vilar
Författare: Tomas Sjödin
Förlag: Libris förlag, 2013
Antal sidor: 206

Bokens prolog är smått genialisk. Bland de bästa jag har läst (sedan jag häpnade över den fina inledningen till Charles Darwins memoarer på svenska) och efter dessa 2½ sidor har författaren mig fast. Det är en liten anekdot om hur vi inte tillåter oss själva - och andra! - att ta det lugnt, sova ut, vila, låta var sak ha sin tid.

Boken fick jag som ett recensions-ex av Libris förlag. Jag skulle aldrig ha köpt den själv, kan jag säga. Bara grejen att författaren är pastor gör att jag tappar intresset. Jag är ingen marxist men tycker nog att Karl Marx (tillika Kants, Geijers och Lenins) åsikt att "religionen är ett opium för folket" är en mycket bra beskrivning...

Och visst kryllar denna vackra lilla bok av såna där floskler som hängivna kristna tenderar att slänga sig med, bibliska liknelser och ordval som är så typiska så man skulle kunna ropa "frikyrkoförsamling!" direkt när man hör det. Men det står väl var och en fritt att läsa boken så som man själv vill och jag skummar glatt igenom allt om skapelseberättelser och Guds storhet för att fokusera på den livsvisdom som Tomas Sjödin onekligen tycks besitta.

Boken fokuserar på människans uråldriga och starka behov av återkommande vila, som ett sätt att "pånyttfödas", ta itu med dagliga problem, hitta ork och glädje i livet. Den behandlar sabbaten och propagerar för att varje människa bör hitta sin egen sabbat - en regelbunden vilostund för att lära sig uppskatta livet. "Vilan är inte till för skapande, den är till för att återskapa oss" menar författaren.

Tomas Sjödin skriver mycket bra, har många kluriga funderingar och småroliga iakttagelser. Han skriver med ett djup och en eftertänksamhet som jag uppskattar. Jag tycker om hans berättande sätt och känner igen mig i nästan alla hans små vardagsberättelser, som till exempel hur saker nästan aldrig blir färdiga - riktigt färdiga - och hur vi "ska bara" precis som Alfons Åbergs pappa.

På sidan 55 skriver han, efter en lång redogörelse om den judiska sabbaten och vad den heliga vilodagen betyder för judarna:
"Om allt detta skulle man kunna nöja sig med att säga: Intressant! För dem. Men man kan också fråga vad som finns att lära av ett folk som lyckats bevara den äldsta och mest beprövade av alla livsrytmer. Vad det något dyrbart som gick förlorat när vi tillät alla dagar att bli ungefär likadana, när gränsen mellan vardag och helg försvann?"
Så väl formulerat, Tomas Sjödin! Jag tar med mig din tanke och grunnar på den.

Betyg: Om man är villig att som ateist läsa en bok skriven av någon som uppenbart är troende så kan man få nöjet att läsa en välformulerad, klarsynt, genomtänkt och vacker liten filosofibok.

Rekommenderas till: stressade människor med en något grunnande och grubblande läggning.

Snackis: ja, det här skulle vara en mycket bra bokcirkelbok - eller studiecirkelbok kanske. Inget som orsakar upphetsade diskussioner, skulle jag tro, men som väcker tankar och kanske sätter igång en förändring i läsarnas liv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Jessie Lambs testamente

Bokens titel: Jessie Lambs testamente

Författare: Jane Rogers

Originalets titel: The Testament of Jessie Lamb

Översättare: Johanna Svartström 

Förlag: Ordfront förlag, 2013

Antal sidor: 281

Jag kan inte mycket om science fiction och liknande litterära genrer. Men jag känner till författare som Iain Banks, Arthur C. Clarke, Ray Bradbury och Ursula le Guin. Då blir det lite lustigt när en viktig lärare kliver in i boken på sidan 30 och presenterar sig som mr Iain Clarke! På sidan 58 dyker det upp en flicka i 15-årsåldern, Ursula, som offrat sitt liv för sitt ofödda barn - och senare i boken får vi höra talas om det lilla barnet Rae/Ray som ska bli mänsklighetens solstråle när hon/han föds. Möjligen kryllar det av andra såna blinkningar till sciencefictionförfattare som jag inte känner till. Otvivelaktigt är det så att huvudpersonen själv, Jessie Lambs, inte har fått sitt namn "plockat ur luften". Jag kan ju inte svära på hur författaren har tänkt, men det verkar osannolikt att hon skulle syftat på något annat än Jesus med Jessies förnamn och ett offerlamm med valet av Lambs som efternamn.

Jessie Lambs är nämligen både ett offerlamm och någon som (liksom Jesus) ger sitt liv för att andra ska få leva. Hon är villig att bli en "törnrosa", en sorts surrogatmor som kommer att dö samtidigt som bebisen föds.

Det här är inte en framtidsskildring där det lyser två blodröda solar på himlen medan bilarna flyger omkring i luften och människorna lever på näringslösning och regeringen består av intelligenta robotar. Nej, det här är en berättelse ur nuet men med den lilla - och extremt avgörande! - skillnaden att mänskligheten håller på att gå under.

Folk äter lasagne till middag, tar bussen till jobbet, pluggar på universitetet, blir kära, protesterar mot miljöförstöringen, gör statusuppdateringar på Facebook, snackar strunt i mobilen, är otrogna mot varann, gör utflykter till havet, sminkar sig, dricker en smoothie. Allt ser ut som det gör för många av oss nu. Jessie är 16 år och bor i en stad någonstans i Storbritannien med sina föräldrar. Hon hänger med sina kompisar, hon pluggar och hon är kär i barndomsvännen Baz.

Men forskare - eller om det är en extremistgrupp, jag minns inte vilket - har spridit ut ett hemskt virus som orsakar en fasansfull sjukdom som är en korsning av Creuzfeldt-Jacobs sjukdom och AIDS. Den kallas MDS, Maternal Death Syndrome, och har spridit sig över hela världen. Alla levande människor bär på viruset. Ingen har sluppit undan. Men de kan leva bra liv ändå: sjukdomens sista fasansfulla stadium bryter endast ut hos kvinnor och enbart då de blir gravida. Då förstörs deras hjärnor snabbt och de dör inom några veckor - om man inte upprätthåller deras liv på konstgjord väg.

Alla barn som föds är också smittade. Mänsklighetens dagar är räknade. När dagens yngsta småbarn är döda finns inte längre några människor på jordklotet. En liten ljusning finns dock: de ägg som frysts ned innan MDS spreds över världen. Det finns många, många tusen nedfrysta ägg som väntar på att sättas in.

Miljoner kvinnor dör då de blir gravida på naturlig väg, mängder av människor begår självmord, konstiga religiösa sekter får ett uppsving, galna läkare och maniska extremister likaså. Och mitt i allt detta kommer en liten grupp unga kvinnor - de måste vara 15-16 år för att det ska lyckas - och erbjuder sig att bli "törnrosor". De offrar sina liv för att låta befruktade ägg planteras in i deras livmödrar och de försätts i koma för att inte lida av att deras hjärnor slutar fungera helt. Då barnen föds, dör de unga mödrarna - men de har gett mänskligheten ett hopp om ett fortsatt liv.

Jessie Lambs vill bli en av dessa törnrosor men hennes föräldrar kämpar med näbbar och klor för att inte förlora sin dotter. Kan man offra sin egen dotter? Ska en ung tonårsflicka ge sitt liv för att rädda andra?

Betyg: spännande, tankeväckande och skrivet så att man får en genuin känsla av att det är en 16-årings dagbok.

Rekommenderas: till de flesta, skulle jag tro, i synnerhet folk med någon filosofisk läggning.

Snackis: Här har man ett hett samtalsämne! Hur mycket är vi villiga att offra för andra?

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Tack till Ordfront för recensions-exet!

Svampar i skog och mark

Bokens titel: Svampar i skog och mark
Författare: Bo Nylén
Förlag: Norstedts, 2012
Antal sidor: 443

Är du intresserad av att plocka matsvamp i svenska skogar? Köp den här boken isåfall! Den är helt makalös.

Jag och min man bestämde för många år sedan att vi skulle lära oss en (1) svamp om året. Den behövde inte vara ätlig. Huvudsaken var att vi verkligen kunde identifiera och namnge den. Vi kunde vid det laget tre svampar: vanliga gula kantareller (som vilken dagisunge som helst), tjusiga röda flugsvampar med vita prickar (är det någon som inte vet hur en sådan ser ut?!) och karljohan (stensopp).

Jag fick en bok av svärmor - Bo Nyléns "Svampar i skog och mark". Det var år 1992. Då fick jag den fjärde reviderade upplagan av den boken, en liten blå inbunden bok i pocketformat. Jag har haft stor nytta av den men den är faktiskt ganska tråkig, satt med urtrista Arial (ser det ut som) och en allmänt blek och ointressant layout. Istället har jag använt två små fälthandböcker med Sveriges 10 vanligaste matsvampar - de små spiralbundna häftena var lätta att ha med sig i skogen och hade betydligt bättre bilder.

Hur gick det då med våra svampkunskaper? Tja, först hände ingenting. Jag orkade inte läsa den tämligen träiga boken och när jag följde med ett gäng svampplockade vänner ut i Roslagens skogar blev jag ofattbart besviken:
Vi delade på oss och skulle leta kantareller. Jag gick runt i flera timmar och hittade inga gula alls - det var oktober och kallt ute. De andra kom tillbaka med hela ICA-kassar proppfulla med svamp (som naturligtvis inte alls var gul för det var ju bruna höstkantareller...). Jag tappade lusten helt. Kände mig grundlurad.

Något decennium senare gjorde vi allvar av att lära oss fler vanliga, svenska svampar. På min lista finns nu utöver de tre första även slemmig citronskivling, stolt fjällskivling, trattkantarell, både svart och rödgul trumpetsvamp, blek taggsvamp och flera andra. Jag är så glad för det, för nu blir skogspromenaderna bra mycket roligare. Men så satt jag och maken i början av hösten och tittade igenom de tummade svampböckerna (i år ska vi lära oss en svamp som heter blodriska) och fnös åt den tråkiga bokformgivningen. "Jag beställer en ny!" sa jag och köpte helt sonika samma bok som förut, eftersom det utlovades att den var omarbetad.

Döm om min förvåning när bokpaketet kommer med posten: det väger bly! (Jag har senare kollat och den väger faktiskt nästan två kilo!) Inuti kartongen ligger en alldeles underbar bok - tjock, inbunden, med den vackraste rygg man kan tänka sig, och med ett matt foto på omslaget (pluspoäng där). Över fyrahundra sidor i serietidningsstorlek, fulla med färgfoton tryckta på fint papper, intressanta texter satta i läsvänlig grad med snyggt typsnitt. Kan det verkligen vara samma bok som jag fick av svärmor för 21 år sedan? Snacka om reviderad upplaga!

Nej, jag är inte släkt med Bo Nylén eller har kompisar på bokförlaget. Jag bara måste berömma dem båda ändå, för det här är ett praktverk. Punkt slut.

Mina foton: Just idag har jag varit ute en liten sväng och hittat höstens kanske sista trattkantareller (innan det väntade snöovädret imorgon). En av bilderna visar ett uppslag i boken och en annan visar min gamla version av boken. Överst ser ni min svampkorg med färska trattisar och en bok som man verkligen inte släpar med sig ut...

Mitt betyg: Allra högsta betyg till allt - från formgivning till informativa texter och vackra, tydliga bilder.

Rekommenderas till: alla svampplockare i vårt avlånga land.

Snackis: Nej.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Stockholm Octavo

Bokens titel: Stockholm octavo

Författare: Karen Engelmann

Originalets titel: The Stockholm Octavo

Översättare: Kjell Waltman

Förlag: Damm förlag, 2013

Antal sidor: 447

Det här är något så märkligt som en skönlitterär bok om mordet på kung Gustav III skriven av en amerikanska. Min första tanke när jag hörde det, var att det omöjligt kunde vara något att ha. Hur skulle hon rimligen kunna gestalta de historiska personerna och känslan av ett Sverige på 1700-talet? Jag är inte heller säker på att hon faktiskt kan göra det, ens nu när jag läst boken, men å andra sidan kan jag inte påstå att jag själv vet bättre...

Emil Larsson är en ung kammarskrivare i Stockholm i slutet av 1700-talet. Han lever ensam - men inhyst - i de fattiga kvarteren, jobbar flitigt som tulltjänsteman, dricker friskt på krogen eller spelar kort för att vinna lite pengar. En dag får han veta att alla statligt anställda (naturligtvis bara män på den tiden) måste vara gifta - och därför får han i uppdrag av sin chef att snarast finna sig en lämplig hustru. Annars kommer han att få sparken!

I boken får vi följa Emil och hur han spelar kort hos fru Sofia Sparf som driver ett spelhus men även är spådam. Kung Gustav är hennes vän och de finare stockholmarna är ofta hos henne för att spela kort, roa sig och dricka tillsammans. Sofia spår Emil - hon lägger en så kallad octavo med åtta figurkort, som kommer att spela en enormt stor roll för såväl Emil som Sofia och självaste kungen.

Mustiga beskrivningar av Stockholms horhus, kvarterskrogar, lusiga hyreshus, skumma hamnar och fattiga kvarter är spännande men känns märkligt uppdiktade. Emil och Sofia beskrivs noggrant liksom alla de möter, av vilka många kommer att ha en avgörande betydelse för octavon. Jag kan inte leva mig in i en enda av karaktärerna, inte känna med dem eller bry mig särskilt mycket om dem. Det skulle kunna vara en brist i romanen, men är inte nödvändigtvis det. Jag väljer att se det här som ett actiondrama i historisk miljö - inte en berättelse där jag ska lära känna huvudrollsinnehavaren.

Emil hittar en flicka han vill gifta sig med men "någon" ser till att hon omöjligen kan bli hans. En annan ung kvinna dyker upp och det är givet att hon ska bli Emils tillkommande - men samma "någon" blandar sig åter igen i. Frenetiskt läser han korten i sin octavo för att utröna vem som ska bli hans hustru och på vilket märkligt vis han och hans ordinära liv kan vara inblandade i den statskupp som han snärjs in i. Snart lär han känna den mäktiga kvinna som blandat sig i hans liv och planerar att störta kungen.

Hertig Karl vill ta över makten från sin bror kung Gustav. Adeln sympatiserar med honom och planerar ett mord på regenten. Kung Gustav - detta är knappast en spoiler för den som gått svenska grundskolan! - blir skjuten på en maskeradbal och dör tretton dagar senare.

Det är på tok för mycket fokusering på spådomar, kortspel och solfjädrar. Jag hänger inte med i hokus-pokus-tarot-tramset och känner en stor mättnad när ännu en solfjäder börjar beskrivas. Desto roligare att läsa om adelns fantastiska klänningar och bjudningar varvat med gatflickornas syfilis och alltför tunna vinterkläder.

Boken pendlar mellan spännande och "ååå-hur-ska-det-gå?" till långsam och "hur många sidor kan det vara kvar egentligen?". Sammantaget får jag ändå säga att det är en mysig bok. Just det: en mysig historieberättelse. Inget mer, men det är nog så gott.

Bokens omslag är helt fantastiskt, tycker jag. En maffig bild av en solfjäder och en bild av ett dåtida Stockholm, färgat i solnedgångsfärger och med författarens namn i metallicrött. Inlagan däremot: den är tryckt på vad jag och min tryckare brukar kalla dasspapper. Så tunt papper att man ser trycket på andra sidan av arket. Tråkigt!

Mitt betyg: Välskrivet, lite platt men ändå spännande.

Rekommenderas till: pass!

Snackis: Nej, det här är inget att sitta och snacka om.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN

Tack för recensions-exet, Damm förlag! Jag blev mycket glad över boken.