Dagens Boktanke-bok: Blåbärsmaskinen

"Blåbärsmaskinen", skriven av Nils Claesson, utgiven av Ruin år 2009.

Omslagsfotot föreställer väl författarens far Slas, får jag förmoda, och är måttligt intresseväckande. Men så fort man öppnar boken ser man att den är inbunden i blått med en insida fodrad i exakt den där nyansen som blåbär har inuti. Mums! Jag nästan känner smaken av färska blåbär som spricker och rinner ut i munnen, med den där djupt blåröda bärsaften som färgar tänder och tunga.

På den invikta fliken till skyddsomslaget finns en fin liten illustration av ett hopprep och ett par boxningshandskar. Det är författaren själv som gjort den tilltalande vinjetten och man hittar den även tryckt i vitt på det blå omslaget. Fint!

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

Jag läser tydligen gamla böcker - och helt nya!

Jag hade en känsla av att jag har läst ovanligt många gamla böcker det här året. Var tvungen att göra en liten undersökning! Det visade sig att under det första halvåret i år har jag läst ungefär lika många helt nya böcker som rejält gamla...

22 st som första gången gavs ut på svenska 2014, 2015 eller 2016.
21 st som första gången gavs ut på svenska någon gång under 1900-talet eller 2000-2013.
Det känner jag mig faktiskt väldigt nöjd med!

Såklart är det roligt att läsa helt nyutkomna, omtalade och uppmärksammade böcker - men jag tycker det är väldigt roligt att hitta en äldre bok och läsa den långt efter att den utkom, när bruset runtomkring har tystnat och ingen längre bryr sig om den.

För er som gillar listor kommer en sammanställning som gäller från 1 januari till 4 juni:

Böcker utgivna 2016 (4 st):
2016: Olyckan av Valérie Tong Cuong
2016: Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger
2016: Clementine Churchill av Sonia Purnell
2016: Gånglåt av Elin Olofsson

Intressant att notera att samtliga är recensions-ex. Tyder kanske på att jag är för snål för att köpa sprillans nya, inbundna böcker...

- - -

Böcker utgivna 2015 (11 st):
2015: Domaren av Ian McEwan
2015: Mord är ingen barnlek av Alan Bradley
2015: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
2015: Skymningsflickan av Katarina Wennstam
2015: Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
2015: Tisdagsklubben av Anna Fredriksson
2015: Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr
2015: Fas 3 av Ann Heberlein
2015: Tillbaka till Magi av Jennifer Andersson
2015: Enkelrum av Hans Gunnarsson
2015: Sjörövarhjärta av E. S. Leijnse

De här böckerna räknar jag som helt nya - och med två undantag (för recensions-ex) så har jag betalat för samtliga. Jag väntar helt enkelt tills de kommer som pocket! Det blir väldigt tydligt när jag studerar den här listan. Jag vill läsa nya böcker, men lugnar mig trekvarts år tills de ges ut i billigt pocketformat.

- - -

Böcker utgivna 2014 (7 st):
2014: Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg
2014: Vi av David Nicholls
2014: Du store gud? av Christopher Hitchens
2014: Life after Life av Kate Atkinson
2014: Britt-Marie var här av Fredrik Backman
2014: Marshmallowtestet av Walter Mischel
2014: Till havet av Stefan Lindberg

De här böckerna räknar jag också som nya - men här ser jag tydligt att de skiljer sig från böckerna från 2015. Nämligen: dessa har jag ofta köpt som inbundna på bokrean. Då har man chansen att köpa nya böcker utan att behöva läsa pocket.

- - -

Böcker utgivna 2013, 2012 och 2011 (5 st):
2013: Ojura av Stina Stoor
2013: Hedra mysteriet av Klas Hallberg
2012: Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren
2011: Pojkarna av Jessica Schiefauer
2011: Lära sig av Cilla Naumann

Visserligen är det här ganska nya böcker, men de har några år på nacken. Den gemensamma nämnaren här är att jag har köpt dem av en speciell anledning, exempelvis för att de ingår i min Augustprisutmaning eller för att någon i min bokklubb har valt ut dem som gemensam läsning.

- - -

Böcker utgivna 2010 eller tidigare detta århundrade (4 st):
2005: Hångla mer! av Klas Hallberg
2002: De bortglömdas skuggor av Karin Edvall
2000: Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
2000: Järnnätter av Mirja Unge

De här böckerna är rätt gamla och jag har läst dem av olika anledningar, men främst av samma orsaker som ovan: de ingår i en utmaning, jag har fått dem, min bokklubb vill läsa dem, jag har köpt dem men glömt bort att läsa dem.

- - -

Böcker utgivna under 1900-talet - och en innan dess (12 st):
1992: Karolinas Poltava av Elsie Rydsjö
1992: Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth
1985: Den tionde mannen av Graham Greene
1970: Staden sover av Maria Lang
1956: Mörkögda augustinatt av Maria Lang
1953: Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
1952: En skugga blott av Maria Lang
1951: Inte flera mord! av Maria Lang
1949: Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
1938: ABC-morden av Agatha Christie
1903: Fästmön av Anton Tjechov
1877: En löjlig människas dröm av Fjodor Dostojevskij

Här kan man lätt se att jag fått för mig att läsa gamla deckare som äldre släktingar lämnat efter sig (och som jag kompletterat med köp på Bokbörsen). Det är härligt med de gamla, biblioteksdoftande, gulnade böckerna!
De allra äldsta på listan är dock inte gamla utgåvor, utan Novellix-noveller som jag köpt nyss.

De bortglömdas skuggor

Bokens titel: De bortglömdas skuggor
Författare: Karin Edvall
Förlag: Ord & visor förlag, 2002
Antal sidor: 170

Den här boken skulle jag aldrig ha läst om det inte vore för att jag hittade den då jag städade svärmors bokhylla efter hennes död. Eftersom jag är larvigt intresserad av svensk historia snappade jag åt mig boken, som utlovas handla om autentiska rättsfall rörande svenska kvinnor på 1700- och 1800-talen.

"Författaren Karin Edvall för läsaren långt in i arkivens gömmor. Hon berättar om tolv kvinnor i den svenska historien, som gått vitt skilda öden till mötes. Kvinnor som tysta pockar på att få göra sina röster hörda."

Nu följer en inte särskilt snäll recension. Blunda om ni är känsliga.

Till att börja med: varför skriver man "Författaren Karin Edvall" på baksidan av en bok som skrivits av sagda Edvall? Måste förlaget påpeka för mig att boken jag håller i är skriven av en författare? En "författare" som dessutom aldrig gett ut något tidigare, utan debuterar med just den här boken...

Och med risk för att verka ytlig, men hur fult omslag är det tillåtet att göra egentligen?

Låt mig beskriva: det är alltså ett vitt, blankt skyddspapper runt boken. Över hela framsidan syns en silhuett av något som tycks vara ett kvinnohuvud, där håret är kortklippt på ena sidan men långt och suddigt på den andra. Vem föreställer det? Fanns det kvinnor som hade sådär kortklippt hår?!

Infällt i silhuettbilden är ett rektangulärt foto, uppenbarligen ett helt vanligt amatörfoto, som föreställer en gul byggnad. Författaren vet väl vad det där är för hus, men vi andra gör det inte. Ett fängelse? Ett horhus? Ett barnbördshus? Ingen aning. Och bokens titel är placerad så långt ner på sidan att man nästan missar den.

Jag hoppas att förlaget Ord & visor har börjat anlita duktiga formgivare efter den här veritabla katastrofen.

Innehållet då? Karin Edvall har gjort något väldigt spännande. Hon har rotat i gamla kyrkböcker, rättegångsprotokoll och annat material för att berätta helt sanna historier om kvinnors liv i Sverige för flera hundra år sedan. Sånt älskar jag!

De kvinnor hon berättar om är verkligen mycket intressanta och hon har gjort en grundlig research som vi får ta del av, exempelvis hur det fungerade med jordemödrars utbildning och vad gatflickor tilläts göra och hur man behandlade psykiskt sjuka.

Problemet är framställningen. Kapitlen kan börja med att vi får veta att Elisabeth Kristina Eriksdotter kommer gående på landsvägen och är hungrig. I nästa mening så sätter sig Lisa Stina Eriksdotter på en sten. Hon letar efter en skorpa i förklädesfickan. Längre fram på vägen möter hon en man och presenterar sig som Elisabeth Lövgren (för det hette hon som gift och det får vi väl ändå fatta!). Sju år tidigare hade hon fått sitt första barn. Hon blev änka 1813 och stod ensam med fyra barn. Hjälp, stopp och belägg - kan vi ta det här i ordning? När utspelar sig scenen med landsvägen och var hon gift eller inte vid det tillfället och hade hon en unge eller fyra?

Det är rörigt och nästan arrogant mot oss läsare som inte sitter inne med källmaterial och bakgrundsfakta. Historierna är värda att berättas men det skulle gjorts skickligare. Dramatiseringen består av enkla saker som "hon strök håret ur pannan" eller "han kastade förälskade blickar på henne" (obs ej äkta citat). Det är onödigt banalt och intetsägande.

Jag hade velat ha en mustigare beskrivning i de dramatiserade avsnitten. Hur såg husen ut, omgivningarna, människorna, kläderna? Vad åt man, vad jobbade man med, hur var livet där? Edvalls beskrivningar är inte bara torftiga utan så simpla att de känns som ur en högstadieelevs uppsatser. Om man älskar historiska romaner och faktaböcker så är den här boken alltför platt, kvinnorna stiger inte fram ur mörkret och blir levande för oss.

Omdöme: Otroligt intressant stoff. Men jag hade kunnat göra det bättre själv!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND som kallas för förstautgåva från 2012 trots att min inbundna upplaga är från 2002. I den nya versionen har de plockat bort det gula huset från omslaget (men inte orkat göra något åt resten - så bedrövligt).

P.S. Adlibris har lagt in boken under "Humor och presentböcker". Det är ännu en katastrof. Ingen vettig människa kan tycka att detta är en vacker presentbok eller en humoristisk faktasamling.

Tisdagsklubben

Bokens titel: Tisdagsklubben
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 281

Om man är 63 år så är det nog inte det minsta underligt att man lever ett hyfsat jämlikt liv, där både mannen och kvinnan viker tvätt och plockar in i diskmaskinen. Sannolikt förvärvsarbetar man fortfarande och planerar att göra det några år till. På fritiden kanske man spelar golf, fjällvandrar eller går en italienskakurs inför höstens husbilsresa till södra Europa. Att man lyssnar på Rolling Stones är inte det minsta underligt - de var ju ens idoler när man var ung.

Precis så är det för Karin och Sten. De har en vuxen dotter som klarar sig utmärkt i sitt eget liv, i sin egen nya familj. De har sålt den fina villan och bytt ner sig till ett mindre radhus i ett lugnt och trevligt förortsområde där de umgås med andra sextioåringar, äter trevliga lördagsmiddagar ihop och planerar långresor tillsammans med kompisgänget.

Men så händer två saker ungefär samtidigt: Sten, som är en aktiv egenföretagare inom reklambranschen, får en stroke och hamnar på sjukhus. Karin, som till vardags arbetar som erkänt duktig kokerska på ett äldreboende, anmäler sig till en avancerad matlagningskurs inne i Stockholm.

Därefter spinner författaren vidare på historien och involverar parets vänner, den vuxna dottern och hennes familj, kursledaren Henrik och det matbloggande kurskamraten Monica för att nämna några. Egentligen händer det inte mycket alls i boken. Tempot är långsamt, det saknas all form av "action"!

Jag gillar verkligen Fredrikssons sätt att beskriva människor. Vi får inte veta ett endaste dugg om hur de ser ut men desto mer om hur de pratar, rör sig och beter sig. Det är lätt att se dem för sitt inre! Jag skulle vilja säga att detta är en enkel historia som känns realistisk i sin vardaglighet - men så är det inte heller:

Omgivningens reaktioner på Karins tilltag att en gång varannan vecka gå på en kvällskurs i asiatisk matlagning är helt orimliga. Helt! Nära släktingar och bästa vänner anmärker på Karins beteende och tycker att hon är fruktansvärt fel ute; hennes man har fått en stroke och ligger på sjukhus - hur kan hon ens tänka på att gå iväg var fjortonde dag i några timmar?! Så sanslöst egoistiskt. Fattar hon inte det? Jo, det gör hon, för hon skäms.

Själv tycker jag att det är en mänsklig rättighet att inte tvingas leva som en siamesisk tvilling med sin äkta hälft. Jag skulle bli galen om jag fick ta emot såna anklagelser från min omgivning! (Men å andra sidan tror jag inte att någon av mina vänner skulle ens tänka tanken...) Seriöst? Om man redan är en människa som anstränger sig hårt på sitt jobb och curlar sin man och sin vuxna dotter - ska man då inte kunna gå iväg och simma någon kväll eller gå en kurs varannan tisdag?

Jag har svårt att tro att det existerar folk som Karins släktingar och vänner. De beter sig ruskigt omodernt och jag undrar vad som får dem att tro att deras åsikter spelar någon roll.

Omdöme: Som i sina tidigare böcker är Anna Fredriksson skicklig på att måla fram realistiska personer, beskriva vardagskonflikter och dilemman. Däremot krockar de moderna 63-åringarna med ålderdomliga attityder som får mig att undra om jag plötsligt förflyttats till 1950-talet. Det är en varm, vänlig och lite bagatellartad feelgood-bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Man borde inte lova bort sig på så mycket...

Jag utlovade ett inlägg om vilken bok jag borde skriva själv - men hinner inte. Och jag missar morgondagens Tematrio också. Och alla recensions-exen som jag inte hunnit öppna ens, än mindre läsa.

Och jobbet, JOBBET! Jag får hjärtinfarkt bara jag tänker på det. Det är inte alltid avundsvärt att vara egenföretagare.

Vad är det med maj månad, då man ska hinna med så förtvivlat många avslutningar, grillkvällar, bröllop och konfirmationer, dagispicknickar och skolgårdsstädningar, golf med jobbet och företagsträffar med mingel? Förutom att klippa gräsmattor och lägga i båtar, öppna upp sommarstugor och köpa skolavslutningskläder, fira mängder av födelsedagsbarn och tydligen även mödrar.

Maj som är en så vacker tid! När jag blir lite äldre ska jag
1) äntligen slippa allt som har med barn, dagis, skolor och studenter att göra
2) inte sitta i februari och planera in hundra grejer i maj, det är idioti! och
3) försöka ta ledigt för att njuta av den vackraste månaden.

Bloggen stänger ner en vecka, för nu ska den sönderstressade mamman åka iväg på klassresa och hålla reda på att inte någon tonåring slår ihjäl sig, drunknar, rymmer, ramlar ner från en klippa eller gör något annat dumt.

Jobbet hopar sig under tiden. Några böcker lär jag inte hinna läsa. Här är en bild istället! Ses om en vecka eller så.

Det där hade jag kunnat göra bättre!

"Det där hade jag kunnat göra bättre själv!" lär vara den vanligaste kommentaren bland besökare som går in på konstmuséer och kritiskt granskar enfärgade oljemålningar. "Känd för det där? Tjänar pengar på att måla hela tavlan i samma färg, hmfff. Jag hade kunnat göra det där själv. Bättre!"

Men du gjorde det inte. Det är den stora skillnaden.

Ibland när jag ser matlagningsprogram på teve så tänker jag att min egen kokkonst är både mer avancerad och betydligt mycket mer aptitretande.

Ibland när jag ser freakshowdokumentärer om knasbollar som fyller sina hem med skräp och bråte (s.k. hoarders) så dyker det upp sorteringsproffs som berättar hur man ska städa upp och rensa ut och röja bort och märka upp. Men jag hade kunnat göra bättre, det vet jag. Är det något jag är snitsig på så är det att sortera noggrant och skriva snygga etiketter och stapla i fina högar.

Ibland när jag ser hemmaknåpat pyssel så undrar jag hur man ens kan vilja ha det framme (tänker i synnerhet på en nära släktings horribla bildvävar...) och jag får en infernalisk lust att gå hem och göra om, göra bättre, göra Som Det Borde Vara.

Men jag gör det inte. Skillnaden är att de faktiskt GÖR, medan jag bara tänker i huvudet.

Jag fattar att det låter förskräckligt, men krasst är jag övertygad om att vi alla tänker så här osympatiska tankar emellanåt om vår egen förträfflighet och andras tillkortakommanden.

Min bror uppfattar definitivt mina spacklade gipsskivor som världens största misslyckande - själv skulle han aldrig släppa igenom något så hafsigt. Min pappa tycker att jag är en slarvmaja för att jag inte tvättar bilen (och om jag gör det så kör jag genom en automattvätt istället för att gnugga bilplåten i en gör-det-själv-hall). Min granne skakar säkert på huvudet varenda gång han snokande smygkikar in i vår trädgård, där grusgångarna knappt syns under maskrosorna och blomkrukorna vid entrén stoltserar med bruna mumifierade växter.

Alla lägger vi vår kreativa kraft på olika saker.

Det är ytterst, ytterst sällsynt att jag tänker "Den här boken hade jag kunnat skriva själv. Och jag BORDE ha gjort det, för jag skulle gjort det bättre än vad den här författaren lyckades med." Men idag tror jag faktiskt just det hände.

När man har ett spännande material och lyckas sjabbla bort det på alla tänkbara vis: tråkigt och platt språk, ointressanta dramatiseringar, inkonsekvenser, ständiga hopp i tid och rum, en idé om att man kan förutsätta att läsaren har samma kunskaper som man själv, en faktabok där man inte förmår presentera fakta - då får jag god lust att lägga mitt vanliga jobb på hyllan och bli författare. Ge ut de där böckerna jag fantiserat om så länge! Och göra det bättre än vissa andra...

Bilderna har inget samband med någonting, utan är bara till för att pigga upp inlägget.

Skymningsflickan

Bokens titel: Skymningsflickan
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 411

Jag har sett fram emot den här boken ända sedan jag hörde att Wennstam höll på att skriva den! Under de senaste åren har jag läst varje bok hon skrivit och tyckt om precis varenda en.
Smuts
Dödergök
Alfahannen
Svikaren
Stenhjärtat
Skuggorna
och nu Skymningsflickan.

Det som lockar är främst att de lyfter fram angelägna ämnen om det svenska samhället av idag: kvinnomisshandel, sexköp, våldtäkter och andra slags utnyttjanden, droghandel, grooming, fotbollshuliganism, polisvåld, integration, jämställdhet och feminism.

Det är engagerat skrivet och en sorts till kriminalhistorier förtäckta upprop mot vuxnas svek mot barn, och mäns våld mot kvinnor. Förlaget kallar böckerna för spänningsromaner, men det säger inte allt.

Gymnasiekompisarna Molly och Miranda hänger ihop i vått och torrt och är romanens huvudpersoner. "Skymningsflickan" börjar som en dålig tevedeckare med att kriminalkommissarie Charlotta Lugn (som vi läsare känner sedan tidigare) hör en massa gap och skrik i sin egen trappuppgång mitt i natten; det visar sig vara en skogstokig granne som slagit in en annan grannes lägenhetsdörr i ren ilska mot det oväsen som förs. Inne i lägenheten sitter en tonårsflicka, Molly, på tamburgolvet och vrålar som ett djur - hennes armar är sönderskurna och hon är nästan inte kontaktbar.

Ungefär där tänkte jag: "Men nej, Katarina, vad har du skrivit nu?! Ska det här bli en sån där bok med späda tonårstjejer som blivit drogade av satanister och inlåsta i en kolsvart lägenhet i ett år utan mat och vatten, såna som mist talförmågan och för övrigt inte är saknade av en enda människa?"

Jag hinner just bli allvarligt oroad över att jag ramlat in i ett fånigt amerikanskt drama, när det hela snudd på bekräftas av nästa scen: ett närliggande gymnasium drabbas mitt under Halloweenfirandet av ett hot om skolmassaker och ungdomarna väller ut ur skolan i panik. (Jag tror alla läsare får enormt obehagliga associationer till Trollhättan...)

Men - puh! - efter det inledande kapitlet känner jag snabbt igen Wennstam och hennes skickliga sätt att trolla fram påhittade personer så att de känns helt verkliga, hennes stora iver att berätta om sociala missförhållanden och de fula sidorna av vårt samhälle.

Det är befriande att saker sällan är svart-vita i hennes värld; snälla människor kan ha fruktansvärda sidor också, folk som skriver hatmejl kan vara positiva i övrigt, veka rektorer kan vara ytterst kompetenta i andra situationer, intellektuella professorer kan vara helt icke-tänkande i sitt privatliv, avstängda poliser må ha misslyckats i ett ärende men kan briljera i ett annat, vackra människor kan vara alkoholiserade, självmordsbenägna tonåringar kan hitta framtidstro igen.

Omdöme: Wennstam är en av mina favoritförfattare och jag ser fram emot varje bok hon ger ut. Det är så himla härligt att läsa om kompetenta kvinnor!
I just den här romanen skulle jag kunnat avstå några av sidospåren (om en viss Aleksandr, bland annat) och hört lite mer om de tre tonåringarnas familjer, som alla tre känns värda att spinna vidare på. Jag älskar den här sortens böcker som har något vettigt att säga.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Dagens Boktanke-bok: Berättelsen om Pi

"Berättelsen om Pi" (org. Life of Pi) skriven av Yann Martel, utgiven på Brombergs Bokförlag år 2003.

Berättelsen om Pi har ett sällsynt vackert omslag, tycker jag. En öppen, vit båt sedd högt ovanifrån, med en ihopkurad pojke och en vakande indisk tiger ombord. I det blågröna vattnet kring dem ser man skiftningar av fiskar, sköldpaddor och hajar. Å, vad jag tycker om rörelsen i bilden!

Illustrationen är gjord av Andy Bridge som har gjort väldigt många fina omslagsillustrationer till böcker (här är en bråkdel, i mitt urval):

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.

Dagens Boktanke-bok: Röde Orm

"Röde Orm. Sjöfarare i västerled. En berättelse från okristen tid", skriven av Frans G. Bengtsson, utgiven av Norstedts Förlag AB år 1993.

Jag gillar skyddsomslaget med kartan och illustrationerna, men har inte tänkt på att titta på hur själva boken egentligen ser ut därunder. Så fin! En röd bok med en runstensorm präglad i guld.

-

Dagens Boktanke-bok presenterar böcker ur en rent konstnärlig synvinkel. Här tycker jag till om sättning, rubriker, omslag, illustrationer, papper och annat som inte egentligen rör innehållet.