Arseniktornet

Bokens titel: Arseniktornet
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Arseniktårnet
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Månpocket, 2011, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum.
Antal sidor: 340

Jag har tidigare läst serien om Torunn Neshov (Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar). Jag tyckte de var alldeles underbara och det gjorde uppenbarligen många med mig, för Anne B Ragde beskrivs i nätbokhandlarna konsekvent som "den norska succéförfattaren".

Arseniktornet köpte jag för länge sedan men den har blivit liggande. Den är skriven flera år innan ovanstående trilogi, men det visste jag inte förrän nyligen. Så högg jag in på den nu under hösten och kände direkt att författaren åter igen har lyckats skapa något stort, om människor med intressanta liv och öden.

Men vad hände sedan? Hur kunde det ta mig mer än tre veckor att traggla mig igenom denna bok - låt vara att den är på 352 tättskrivna sidor?

Norska Therese får veta att hennes mormor Amelie har dött borta i Danmark, där hon levt hela sitt liv. Tillsammans med sin mamma Ruby och sin lille son Stian åker hon till Danmark för att bo hos sin morbror Ib under tiden begravningen och bouppdelningen är.

Therese känner sig osedd av sin mamma och hon uppfattar Ruby som hård och kall. Therese älskade sin flärdfulla, teatraliska mormor som hon tillbringade loven hos, men hon förstod aldrig varför hennes mamma tyckte så fruktansvärt illa om Amelie. Therese och hennes son figurerar bara som hastigast i inledningen och avslutningen till boken.

Nu följer en helt förskräcklig beskrivning av Rubys uppväxtår i Danmark innan och under andra världskriget. Det här är bokens stora behållning. Rubys helvete, både hemma och skolan, varvas med bilder av hur hennes far - Amelies hunsade man Mogens - försökte skydda sin dotter från misshandel och elakheter. Jag tyckte mycket om denna del av berättelsen. Sedan sackar den av då Ruby tar sig hemifrån, gifter sig och får lilla Therese - jag ska inte säga varför men jag tyckte det här kändes helt osannolikt och dessutom skrivet som om författaren bara ville få slut på kapitlet och hoppa till nästa.

Någonstans här började det gå trögt med läsningen. Nu ska vi fördjupa oss i en lång berättelse om Amelies barn- och ungdomsår (som i stort sett är en enda räcka våldtäkter och sexuella övergrepp varvat med hennes egna glupande aptit på sex). Därefter får vi följa Mogens uppväxt i en prästfamilj vid havet, med drukningsdöd och elände så det räcker och blir över.

Jaha, så blir det en släng av Amelie igen, denna osympatiska människa som kallar sig Malie-Thalia (försök att uttala det, ni!) då hon arbetar på kabaréer och teatrar, hon som super och slåss, ligger med varenda man hon träffar, är extremt utagerande och groteskt självcentrerad.

Jag blev verkligen besviken. För många generationer skulle beskrivas, från Therese i all hast och via stackars Ruby till mormor Malie-Thalia och i viss mån hennes egen mamma, krögerskan med hängbröst och ett elakt streck till mun. Och så slänger vi in litegrann om morfar Mogens och hela hans familj också, med fyrtio-elva syskon och en gudomlig mor och en småtaskig präst till far. Någon som orkar engagera sig?

Detta är en bok om elaka, utnyttjande, egoistiska självupptagna människor som blivit sådana av att de haft så hemska uppväxtförhållanden.

Betyg: Inget vidare högt när man mest känner att man "borde läsa klart".

Rekommenderas: till dem som älskar uppdiktade berättelser om konsten att vara elak mot ett barn.

Snackis: Det går ju alltid att diskutera hur föräldrar påverkar sina barn genom sina egna barndomsupplevelser.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.