Bokens titel: Parmiddag
Författare: Josefin Ahlström
Förlag: Frank förlag, 2012
Antal sidor: 250
Om jag skulle skriva en roman - och det är inte alldeles omöjligt att jag faktiskt gör det! - vad skulle den då handla om? Jag har ingen tragisk barndom eller ett exceptionellt spännande livsöde att berätta om. Jag är varken känd eller har gjort något märkvärdigt. Nej, det första som slår mig är att jag skulle skriva om vad jag lärt mig om föräldraskap och relationer efter att ha varit gift i 20 år och fött och uppfostrat tre barn.
Sådär lagom unikt.
Hur engagerar man läsarna i något som väldigt många andra själva varit med om? Man berättar att jämställdheten försvann när barnen kom, att man blir tokig på alla slängda skor i tamburen, att man hatar att gå på föräldramöten, att man undrar hur alla andra hinner göra små cupcakes med sina ungar. Man beskriver hur man ser sig själv och sin partner soffa till sig och försvinna in i någon medioker medelklassidyll där allt som räknas är om man har en välklippt gräsmatta, vita soffor med högar av vita kuddar i och att man bjuder på hembakt surdegsbröd när man får gäster.
Om jag skulle sammanfatta vad "Parmiddag" handlar om, så är det ungefär samma koncept som ovan. Många har skrivit om det redan, själv skulle jag också kunna göra det. Ändå sticker den här boken ut från mängden och det tror jag nästan uteslutande beror på Josefin Ahlströms pricksäkra sätt att beskriva yttepyttesmå detaljer som lockar till ett leende och en igenkännande nickning.
Storyn är ungefär så här: Vera är teveproducent för ett populärt familjeunderhållningsprogram och hennes man Richard är journalist på en dagstidning. De lever i ett fint hus i Bromma (naturligtvis!) med sina två små söner. Veras liv handlar mycket om yta: hon vill ha det perfekta hemmet och de mest fantastiska middagsbjudningar, hon skriver långa listor på allt som måste göras och hon avundas ständigt dem som är smala, snygga, vältränade och framgångsrika - och samtidigt hinner med sina barn och sitt Sköna Hem-tjusiga boende.
Richard däremot känner sig trampad på, han är Veras hantlangare och ställer upp på det mesta utan att tjafsa, även om han känner att missnöjet gror inom honom och över fasaden som de visar upp.
Man får intrycket att boken handlar om att Vera gör ett snedsteg efter en personalfest med för mycket vin, men det är verkligen inte hela historien.
Att Vera inte kommer hem en natt gör att Richard omvärderar sin livssituation. Relationen till pappan, änkemannen som uppfostrade Rickard alldeles själv och som nu tänker dra ut på sitt livs resa utan att berätta något för sonen. Barnen som han älskar men inte hinner med, och som han nu resolut bestämmer sig för att umgås mer med istället för att ägna sig åt Veras listor. Träningen som han försakat i så många år. Chefen som nedvärderar och förlöjligar honom. Veras bortanatt blir den där sparken i baken som får Richard att lägga om sitt liv.
Det låter så himla banalt på något vis och visst har berättelsen redan berättats tusentals gånger. Ser vi inte hela tiden små glimtar av "Parmiddag" i teveprogram som "Solsidan" och "Kvarteret Skatan"? Minus det hysteriskt överdrivna förstås. Det är lite "Bitterfittan" över den här boken - men inte hälften så dystert och handlingsförlamat! - och lite "Ur vulkanens mun" (Helena von Zweigbergk) samt inte alldeles olikt Martina Haags kåserier. En bra mix, som varken blir löjlig eller nattsvart.
Det är svenskt så det förslår! Här känner man igen bostadskvarteren och inredningsdetaljerna, maten de äter och affären de handlar i, gatorna i stan och fikat på jobbet - allt känns så extremt mycket som Stockholm år 2012!
Man skulle kunna tro att det här bara är en bok bland alla andra i genren, men jag tycker den höjer sig klart över genomsnittet och det beror på att författaren är mycket skicklig på att framställa sina karaktärer som trovärdiga (undantaget de rabiata förskolelärarna på dagis...). Allt från Richards vänliga och kloka far och Veras egocentriska mor till de två sönerna med sitt evinnerliga tjat om fredagsmys.
I synnerhet huvudpersonerna Vera och Richard är lysande beskrivna; otrevliga och osympatiska emellanåt, tjuriga och oförstående, men lika ofta kärleksfulla, resonerande och intelligenta.
Om jag får gnälla på något, så är det att jag hittade stavfel i boken ("förresten" har väl inte börjat stavas "föresten", som det står på flera ställen? - och det var tyvärr inte det enda exemplet). Det finns sånt som någon korrekturläsare eller redigerare borde tagit upp med författaren. Som det här, i en ganska avgörande scen efter en tacokväll:
"Han vände sig om och gick ut i hallen. Hon kunde inte förstå vart han skulle. Det var minusgrader och det blåste kallt." --- "Han smällde igen dörren. Luften var mild och dimman låg som ett täcke över himlen."
Nå, hur var det nu? Var det milt och fuktigt ute - eller var det bitande kallt?
Mitt foto: Inledningen handlar om hur Vera går ut i skogen med en gnällig son och i lera och regn försöker hitta vackra höstlöv att dekorera bordet med inför en middagsbjudning - och hur hon måste torka bladen med hårtork när hon kommer hem.
Betyg: Verkligt lyckat skrivet om något som kunde ha blivit en kliché om urholkade äktenskap men som istället är en fängslande nutidsroman om familjen och alla krav som ställs på den.
Rekommenderas: till de flesta, för det är en allmängiltig roman som borde tilltala många.
Snackis: Det här är en förstagradens snackis! Allt från otrohet till föräldra-barn-relationer, mobbing på arbetsplatser, jakten på perfektion och lycka - det finns massor att prata om i denna bok.
Recensions-ex: Det här är mitt livs första recensions-ex, och jag vill passa på att tacka Frank Förlag för boken som jag uppskattade mycket. Jag vill gärna skriva ut att jag fått denna bok av förlaget, så att ni bloggläsare vet om det. Jag tycker förstås att det är toppenkul att få en bok, men jag tänker i alla fall vara brutalt ärlig i min recension. Om jag inte är uppriktig så framstår ju hela bloggen som opålitlig. Så, recensionen ovan skulle varit likadan om jag hade lånat boken på bibblan!
Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.
Sådär lagom unikt.
Hur engagerar man läsarna i något som väldigt många andra själva varit med om? Man berättar att jämställdheten försvann när barnen kom, att man blir tokig på alla slängda skor i tamburen, att man hatar att gå på föräldramöten, att man undrar hur alla andra hinner göra små cupcakes med sina ungar. Man beskriver hur man ser sig själv och sin partner soffa till sig och försvinna in i någon medioker medelklassidyll där allt som räknas är om man har en välklippt gräsmatta, vita soffor med högar av vita kuddar i och att man bjuder på hembakt surdegsbröd när man får gäster.
Om jag skulle sammanfatta vad "Parmiddag" handlar om, så är det ungefär samma koncept som ovan. Många har skrivit om det redan, själv skulle jag också kunna göra det. Ändå sticker den här boken ut från mängden och det tror jag nästan uteslutande beror på Josefin Ahlströms pricksäkra sätt att beskriva yttepyttesmå detaljer som lockar till ett leende och en igenkännande nickning.
Storyn är ungefär så här: Vera är teveproducent för ett populärt familjeunderhållningsprogram och hennes man Richard är journalist på en dagstidning. De lever i ett fint hus i Bromma (naturligtvis!) med sina två små söner. Veras liv handlar mycket om yta: hon vill ha det perfekta hemmet och de mest fantastiska middagsbjudningar, hon skriver långa listor på allt som måste göras och hon avundas ständigt dem som är smala, snygga, vältränade och framgångsrika - och samtidigt hinner med sina barn och sitt Sköna Hem-tjusiga boende.
Richard däremot känner sig trampad på, han är Veras hantlangare och ställer upp på det mesta utan att tjafsa, även om han känner att missnöjet gror inom honom och över fasaden som de visar upp.
Man får intrycket att boken handlar om att Vera gör ett snedsteg efter en personalfest med för mycket vin, men det är verkligen inte hela historien.
Att Vera inte kommer hem en natt gör att Richard omvärderar sin livssituation. Relationen till pappan, änkemannen som uppfostrade Rickard alldeles själv och som nu tänker dra ut på sitt livs resa utan att berätta något för sonen. Barnen som han älskar men inte hinner med, och som han nu resolut bestämmer sig för att umgås mer med istället för att ägna sig åt Veras listor. Träningen som han försakat i så många år. Chefen som nedvärderar och förlöjligar honom. Veras bortanatt blir den där sparken i baken som får Richard att lägga om sitt liv.
Det låter så himla banalt på något vis och visst har berättelsen redan berättats tusentals gånger. Ser vi inte hela tiden små glimtar av "Parmiddag" i teveprogram som "Solsidan" och "Kvarteret Skatan"? Minus det hysteriskt överdrivna förstås. Det är lite "Bitterfittan" över den här boken - men inte hälften så dystert och handlingsförlamat! - och lite "Ur vulkanens mun" (Helena von Zweigbergk) samt inte alldeles olikt Martina Haags kåserier. En bra mix, som varken blir löjlig eller nattsvart.
Det är svenskt så det förslår! Här känner man igen bostadskvarteren och inredningsdetaljerna, maten de äter och affären de handlar i, gatorna i stan och fikat på jobbet - allt känns så extremt mycket som Stockholm år 2012!
Man skulle kunna tro att det här bara är en bok bland alla andra i genren, men jag tycker den höjer sig klart över genomsnittet och det beror på att författaren är mycket skicklig på att framställa sina karaktärer som trovärdiga (undantaget de rabiata förskolelärarna på dagis...). Allt från Richards vänliga och kloka far och Veras egocentriska mor till de två sönerna med sitt evinnerliga tjat om fredagsmys.
I synnerhet huvudpersonerna Vera och Richard är lysande beskrivna; otrevliga och osympatiska emellanåt, tjuriga och oförstående, men lika ofta kärleksfulla, resonerande och intelligenta.
Om jag får gnälla på något, så är det att jag hittade stavfel i boken ("förresten" har väl inte börjat stavas "föresten", som det står på flera ställen? - och det var tyvärr inte det enda exemplet). Det finns sånt som någon korrekturläsare eller redigerare borde tagit upp med författaren. Som det här, i en ganska avgörande scen efter en tacokväll:
"Han vände sig om och gick ut i hallen. Hon kunde inte förstå vart han skulle. Det var minusgrader och det blåste kallt." --- "Han smällde igen dörren. Luften var mild och dimman låg som ett täcke över himlen."
Nå, hur var det nu? Var det milt och fuktigt ute - eller var det bitande kallt?
Mitt foto: Inledningen handlar om hur Vera går ut i skogen med en gnällig son och i lera och regn försöker hitta vackra höstlöv att dekorera bordet med inför en middagsbjudning - och hur hon måste torka bladen med hårtork när hon kommer hem.
Betyg: Verkligt lyckat skrivet om något som kunde ha blivit en kliché om urholkade äktenskap men som istället är en fängslande nutidsroman om familjen och alla krav som ställs på den.
Rekommenderas: till de flesta, för det är en allmängiltig roman som borde tilltala många.
Snackis: Det här är en förstagradens snackis! Allt från otrohet till föräldra-barn-relationer, mobbing på arbetsplatser, jakten på perfektion och lycka - det finns massor att prata om i denna bok.
Recensions-ex: Det här är mitt livs första recensions-ex, och jag vill passa på att tacka Frank Förlag för boken som jag uppskattade mycket. Jag vill gärna skriva ut att jag fått denna bok av förlaget, så att ni bloggläsare vet om det. Jag tycker förstås att det är toppenkul att få en bok, men jag tänker i alla fall vara brutalt ärlig i min recension. Om jag inte är uppriktig så framstår ju hela bloggen som opålitlig. Så, recensionen ovan skulle varit likadan om jag hade lånat boken på bibblan!
Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar