Eldvittnet

Bokens titel: Eldvittnet
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Månpocket, 2012, efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag.
Antal sidor: 562

Såna engelska begrepp som "pageturner" och "cliffhanger" beskriver denna deckare mycket väl. För det här är en rejält tjock bok, som man knappt kan läsa med en hand, där kapitlen ofta är bara två sidor och sällan längre än fem. Med andra ord: det är spännande nästan hela tiden, för i slutet av varje kapitel kommer en "cliffhanger" om någon smygande skugga eller ett höjt vapen. Borde vara perfekt att läsa på väg till jobbet, för man behöver aldrig avsluta mitt i något, utan hinner garanterat läsa klart det kapitel man höll på med. Själv låg jag dock hemma i sängen och sträckläste - det går också bra!

Efter böckerna Hypnotisören och Paganinikontraktet har man lärt känna kommissarie Joona Linna lite bättre. Han ger ett sympatiskt intryck och är både eftertänksam och kvicktänkt på samma gång. Plus vältränad, snabb, intelligent och modig.

Jag köper det. Hellre det än ännu en dysfunktionell och lätt alkoholiserad polis som lever ensam (änkling eller frånskild) i någon sorts social misär, möjligen med en kelsjuk katt som sällan får mat. Och som nödvändigtvis har ett gäng lika dysfunktionella arbetskamrater, typ en bufflig mansgris, en karriärslysten kvinna utan empati och en smart kollega med alla bokstavsdiagnoser man kan tänka sig. Och oförstående chefer förstås, men såna har tydligen Joona Linna med. Man kan alltid vara säker på att polischefer fattar korkade beslut och att kriminalromaners poliser struntar i order.

Pseudonymen Lars Kepler har sin egen lilla egenhet: konstiga namn. Det är inte många i de tre böckerna som heter Johan eller Anna, kan man lugnt påstå...

Precis som de två tidigare böckerna kan man lätt se hela handlingen utspela sig för ens inre syn, det är som om man ser en tevefilm i huvudet. Spännande och välskrivet, om än otroligt osannolikt.

Handlingen fokuserar främst på några unga tonårstjejer med självskadebeteende som lever intagna på ett hem ute i obygden - och hur det inträffar både mord och kidnappningar i deras närhet. Ett medium kan berätta om vad som hänt - men hur kommer det sig egentligen? Man får också ytterligare en liten inblick i vad som egentligen hände Joona hustru och dotter, som det bara har snuddats vid i de tidigare böckerna.

Det här är spännande från första sidan till sista och man kan ju inte låta bli att undra om inte Joona Linna behöver långsemester efter att ha jobbat dygnet runt i denna bok och blivit utsatt för attacker i stil med sånt man ser i Hollywood-actionfilmer...

Mitt foto: De intagna flickorna letar igenom varandras rum och handväskor i jakten på små "skatter" de kan sno från varann. När man hittar en nyckelring som mördaren förmodas ha haft blir det en jakt på vad nyckeln leder till...

Betyg: Kriminalromaner är inte riktigt min favoritgenre, men det här gillar jag verkligen! Om än lite i snaskigaste och blodigaste laget i vissa stycken.

Rekommenderas: Till dem som gillar deckare som man knappt kan sluta läsa.

Snackis: Nej, vad skulle man prata om?!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.