Pojkarna

Bokens titel: Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Månpocket, enligt en överenskommelse med Bonnier Carlsen Bokförlag, 2015
Antal sidor: 188

Jag hade inga som helst förutfattade meningar om den här boken innan jag började läsa, hade inte ens kollat på baksidestexten och inte kikat på en enda av alla de bloggar som skrivit om den. Jag visste inte ens vad den handlade om. Att jag köpte den beror enbart på att den fick Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur år 2011.

På Adlibris har hela 234 personer rankat den och gett den i snitt tre stjärnor i betyg. Inte bättre än så, med tanke på att den är hyfsat ny och har vunnit ett prestigefyllt pris? Jag tror nog att jag själv skulle sätta en trea, jag också, om jag tillämpade betyg. Inledningen och själva idén är fantastisk men sedan blir det segare, berättelsen fångar mig inte och det finns en hel del saker jag stör mig på.

Fjortonåriga Kim och hennes två klasskompisar Bella och Momo trakasseras varenda dag i skolan av de jämnåriga killarna som klämmer på deras bröst, tar på deras rumpor, skriker "hora" i korridoren, hotar, hånar och omringar. Att vara tonårstjej är ett gissel, att vara tonårskille verkar så otroligt mycket lättare.

Bella har ett växthus och därinne frodas en enorm orkidé, som liknar ett köttigt kvinnligt kön. Blomman är glänsande mörkröd, svullen och har små nektarfyllda bollar i sig som spricker och lämnar ifrån sig en söt saft. Flickorna dricker av nektarn och till sin förvåning och oerhörda glädje förvandlas de till pojkar!

Så här långt är jag helt fast i boken och även ett tag till, när man får följa tonårsflickornas sökande efter identitet, om känslorna de känner för varann och för andra pojkar, om kroppens behov av beröring och om människan som är fångad i en kostym av hud och kläder som döljer Det Sanna Jaget.

Men sedan tappar handlingen raskt i kraft och mitt engagemang sjunker. Ska jag orka läsa mer om Kims äventyr med de stökiga pojkarna? Nej, det är inte särskilt givande. Alla pojkar är hemska. De har svårt med känslor och tycks aldrig kunna vara öppna, ärliga och omtänksamma. Den manliga idrottsläraren bortser från kränkningar mot tjejerna på skolgympan. Papporna är frånvarande och egocentriska. I skogen finns fula gubbar. Ingen enda vuxen man eller tonårig pojke uppträder civiliserat och empatiskt!

Periodvis blir jag rent uttråkad av bokens beskrivningar av grabbarnas brottslighet och sexövergrepp, men jag ser ju att de krävs för att nå fram till slutet.

Kim själv, flickan med pojkkroppen och det könsneutrala namnet, beter sig svinigt mot sina bästa vänner och rent överjävligt elakt mot sina föräldrar. Jag har svårt att känna någon sympati med henne alls.

Omdöme: Nej, det här föll jag inte för - även om jag uppskattar själva idén. Det är en bra bok att diskutera kring och den passar säkert i en bokcirkel (eller möjligen i en högstadieklass om man har en skicklig lärare som förmår styra upp  samtalet).

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.