Tio små negerpojkar

Bokens titel: Tio små negerpojkar
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: Ten Little Niggers 
Översättare: Einar Thermaenius
Förlag: Bonniers, 1984
Antal sidor: 198

Den lilla ön utanför Englands kust kallas Negerön (!) eftersom den har en form som påminner om ett negerhuvud. Ja, ni får ursäkta, men i det här fallet har jag inte ens lust att göra en omskrivning eftersom jag tycker att det skulle vara groteskt att påstå att ett svart huvud skiljer sig från ett av annan kulör. Det är i mitten av 1930-talet, det här... Nåväl, den här påhittade ön har nyss köpts av en extremt hemlig person som måste vara mycket förmögen, det pratas en hel del om vem det kan vara och tidningarna spekulerar vilt.

Det finns ett enda hus på ön, ett stort och ultramodernt hus. Dit anländer en båtlast med åtta människor som sinsemellan är främlingar. De är alla skriftligen inbjudna av den mystiske ö-ägaren - som ingen av dem känner eller har träffat. Väl framme möts de av en kokerska och en betjänt. Allt som allt befinner sig nu tio personer på den lilla ön.

Man installerar sig i de trevliga gästrummen, där det för övrigt finns en barnkammarramsa som tavla i varje rum: den handlar om tio små negerpojkar som en efter en dör. Nere i den stora salongen står tio små porslinsfigurer på en skänk. De föreställer "negrer" och de försvinner en efter en precis som i ramsan. Men inte helt slumpmässigt, utan endast då någon av de tio gästerna dött...

Snart inser man att det är en katt-och-råtta-lek där mördaren ämnar ta död på alla tio gästerna och de ska dessutom dö på samma vis som de arma svarta pojkarna i den gamla ramsan.

Omdöme: Det är minsann inte bara svarta man har fördomar mot här - även om det där med "neger" är det klart grövsta i boken. Kvinnorna skildras som våp som får hysteriska anfall och måste få en örfil för att skärpa till sig. Betjänten beskrivs som ointelligent, bara på grund av sin samhällsklass. Männen är handlingsförlamade i köket och kan till nöds öppna en burk konserverad frukt. Den ogifta ungmön beskrivs som smått galen, vilket man självfallet blir om man lever ensam. Ja, hela boken är rätt förskräcklig men det mest chockerande är väl den fullständigt ogenerade synen på svarta människor som lägre stående.

Boken har sålts i 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest köpta böcker. Så bra är den verkligen inte, så att den förtjänar det!

Det är dock mycket skickligt uppbyggt av Christie att visa på spänningarna mellan gästerna, allt eftersom tiden går och morden blir fler. Man misstänker varann och litar på ingen. Att placera dem i en isolerad miljö är naturligtvis en förutsättning för hela historien (annars hade de ju kunnat fly därifrån efter några mord och larma polisen).

-

Om bokens kontroversiella namn:
Jag hade hört att boken ursprungligen hette "Ten Little Indians" och att man översatte till negrer i Sverige trots att Agatha Christie skrivit om indianer, samt att man nu i nytryck valt att ta fasta på de avslutande orden i ramsan istället "Och så var de bara en". Men historien var lite mer komplex än så, insåg jag när jag började googla.

I min bok står att boken hette "Ten Little Niggers" från början och det gjorde den också - i England. När den lanserades i USA 1940 valde man däremot att kalla den "And then there were none". Som film har den kallats alla varianterna och den har även getts ut i romanform under flera olika namn.

HÄR finns en intressant bakgrundstext på Wikipedia om "Ten Little Injuns" och "Ten Little Niggers" som åtminstone jag tyckte var bra att ha läst.

Det svenska förlaget Bookmark skriver i sin reklamtext: "Tio små tennsoldater åt supé i Rio. En satte i halsen, och så var de bara nio. Så inleds den klassiska barnramsan som gett namn till Agatha Christies stilbildande mästerverk från 1939". Det tycker jag är lite löjligt, om det nu inte står "Ten Little Soldiers" i originalet. Varför frisera att det var så här man pratade på 30-talet?! Säg rent ut att den vita befolkningen i västvärlden kallade svarta människor för negrer och var ofattbart nedlåtande mot dem.

Jag uppskattar dock att det gjorts en nyöversättning. Det sägs att den är bättre än den första översättningen till svenska och att man fått fram Christies engelska humor och underfundigheter. Att man plockat bort såväl "negrer" som "indianer" är bara bra. Det tillför inte historien något alls.

Mitt foto: Det kanske inte riktigt syns, men jag har "mördat" en av personerna med hjälp av en liten skalkniv. Nej, jag kallar inte chokladbollar för negerbollar men precis som boktiteln har kaloribomberna bytt namn så de fick stå modell för bokbloggsbilden. Jag har nämligen, tack och lov, inga små porslinsfigurer av vare sig vita eller svarta människor...

Länk till den nyöversatta utgåvan på Adlibris: INBUNDEN