söndag 18 december 2016

Skrika-av-sig-blogg



Min ljuvliga lilla Frodo, tre månader gammal. Så knasig han var!

Förut hade jag en hundblogg - en blogg som startade då jag väntade på familjens valp och som sedan följde hundens alla hyss, upptåg, idiotier och framgångar. Jag hade en blogg om vårt husbygge också och där lade jag upp foton allteftersom bygget framskred. Båda bloggarna var väldigt frekvent lästa av släkt och vänner, med mängder av kommentarer. Nu har jag stängt de där bloggarna, de är inte aktuella längre. Bara den här bokbloggen finns kvar.



Den underbara känslan att själv rita sitt hus och få se det förverkligat. 
Det är en av de uppfyllda sakerna på min "bucket list".

Och här skulle jag ju hålla mig helt till litteratur. Inte alls skriva något om mig själv - eller huset eller hunden. Jag skulle inte ens säga vad jag heter eller visa några bilder på mig själv. Det höll ett par år, men sedan blev det både krångligt och lite löjligt att inte kunna vara öppen.

Nackdelen med Boktanken är dock att alla kan läsa - medan mina andra bloggar var lösenordsskyddade och därmed inbjöd till en sluten värld. Här på Boktanken-sidan avhåller jag mig från att visa foton på mina barn eller diskutera politik eller lägga ut tokiga bilder på familjen eller berätta för privata grejer.

Men just idag saknar jag den ventilen som bloggarna ändå var. När bygget stod och stampade, när byggjobbarna strulade, när kommunen tjafsade. När hundvalpen pinkade inomhus, när han grävde upp hela tulpanrabatten, när han bet oss i hälarna eller gnagde sönder en pinnstol på hundklubben... Då var det skönt att kunna avreagera sig i bloggen.

På Facebook är ju alla så lyckliga. Och lyckade. Där är meningslöst att skriva. Idag behöver jag skrika någonstans, men finns det forum för sånt?!


Bondkakor. Fotot är några år gammalt, såklart.

Alla vi som inte hunnit julstäda, julpynta, julklappshandla, julbaka, julfixa - och ser hur rikets största högtidshelg kommer rusande med stormsteg. Ve den medelålders morsa som inte stoppat sin egen korv, huggit sin egen gran, rimmat till alla paketen, manglat linnedukarna och kokat Ernst Kirchsteigers senaste kola.

Ge mig en blogg där man får skrika ut lite vanmakt och desperation!

För att det är så jävla orättvist att min mamma skulle dö i höstas.
För att jag inte kan ta in att hon är borta för alltid.
För att jag inte fattar hur livet kan vara som vanligt runtomkring oss när det inte är det för mig.

För att jag saknar hunden som utan förvarning dog mitt i livet i våras.
Saknar honom massor, fast jag får ha hans systerdotter här som vår nya hund.

För min kompis fru som dog i cancer i somras.
För min egen vän som dog i cancer i höstas.
För bekantingen som ligger för döden just nu. Tre kvinnor i min egen ålder, inte femtio ens.


För att jag varit så himla sjuk i sjutton dagar nu, efter att ha hostat i fem veckor dessförinnan.
Och nu orkar jag inte mer. Bort med bacillerna, jag tänker inte gå omkring och ha ont i halsen och värk i öronen och hosta så mycket så jag nästan kräks. Doktorn har skickat iväg mig på två röntgenundersökningar och en astmautredning.
Nu vill jag bli frisk till jul, så jag får ta hit min familj och fira med dem, så gott det nu går första julen utan mamma.

Och jag blundar för Facebookvännernas foto-terror med glittrande julgranar, perfekta familjer där alla solidariskt hjälper till, gräddade vörtbröd och tusentals rullade köttbullar, söta barn som skriver tydliga önskelistor och äkta män som tycker det är såååå roligt med julförberedelser. Det får bli som det blir.



12 kommentarer:

  1. Så många kloka tankar du fick på pränt där. Och nog får du väl skrika hur mycket du vill på din egen blogg. När julförberedelserna känns övermäktiga kan du tänka på den allra första julen. Inga förberedelser alls. Karln hade ju inte bokat nåt hotellrum så de fick bo i ett stall. Och mitt uppi alltihop födde hans fästmö barn. Inte hade de nån julskinka heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ett underbart svar, Robert! :-)

      Radera
  2. Tack för att du delar med dig, jag kan inte skriva något som lindrar men jag kan skicka en virtuell kram. Kram på dig och önskar dig en jul precis sådan som du vill ha den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Anna! Bara vetskapen att andra fattar hur man har det gör att det känns lite bättre. Just den gångna helgen översköljdes jag av andras perfekta julförberedelser och det blev för mycket. Tack för cyberkramen!

      Radera
  3. Jag brukar tänka att det ju ändå bara är ljug på facebook. Alla andra har ju också mörka dagar och just då skriver de inte på sociala media... och så skapas den där hysteriska bubblan av fusklycka, fuskframgång och förskräckliga mängder känsloemojis som ibland gör att jag vill gå ut och bränna ner mobilmasten. Men så roligt att du har en systerdotter till Frodo att ta till - vilka underbara valpbilder på honom! Stor kram och strunta i korvstoppning och annat. Julfirande är inte att ha perfekt julskinka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den rapportering av vardagslivet som sker i sociala medier är nog väldigt snedvriden. Jag skulle tro att jag är den enda av mina Facebookvänner som INTE sett Kent-konserterna eller gått på Skansens julmarknad i helgen, exempelvis. Statusuppdateringar som "nu är alla klapparna handlade och sillen inlagd, nu myser jag och <3 (utläses: hjärtat) i soffan med lite glögg" får mig mest deprimerad, för själv är jag eoner därifrån. Kanske ska jag i sann Sanna-anda gå ut i trädgården och klippa av fiberkabeln?

      Radera
  4. Skrik så mycket du vill. Det behöver man göra ibland för att inte gå sönder helt. Du har haft en fruktansvärt svårt tid och det är helt förståeligt att det blir för mycket ibland. Jag försöker själv ignorera Facebooks och andra sociala mediers glitter och julförberedelser. Jag bara kvävs då... jul blir det oavsett hur man firar den. När jag var lite yngre, när jag bodde hemma hade viken jul då livet inte var så lätt då struntade vi all jul och åt Hawaii pizza och såg tecknade film hela familjen under julafton. :) en av mina bästa kulminerade :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helen, jag vet att du vet hur det kan vara... Jag vill så mycket, men mäktar inte med. Just nu ser jag mest fram emot juldagen, då man kan sitta i nattlinne hela dagen, lägga pussel och trycka i sig orimliga mängder clementiner och chokladkola. Tack för att du berättade om er annorlunda jul.

      Radera
  5. Det är bara att skrika på, det är så mycket bättre att få ut det än bara gå och bita ihop. Man måste inte alltid vara stark och jag tycker det är bra när man vågar visa att allt inte är perfekt. Så skrik på! Det finns många som förstår <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt att visa upp den mindre lyckade sidan av sig själv men samtidigt är det väl nästan nödvändigt att vi alla börjar göra det ibland - för den förljugna bild som visas upp på nätet är ju knäckande. En enda tävling i vem som har flest vänner, vackrast hem, sötast barn, kärast partner, godast mat och mest vältränad kropp.

      Radera
  6. Jag håller med dig angående Facebook, allt ska visas, fast bara vackra, lyckliga och roliga saker. Ibland måste man få ventilera de inte braiga sakerna också, och som tur är har du din blogg att göra det på, för var annars ska du inte få vara ärlig om du vill.

    Hoppas i alla fall du fick en bra jul, jag själv är rätt nöjd men nu står ju nyår inför dörren och vi har inga planer alls, för min egen del känns det helt lugnt, för jag tycker ändå mest att nyår är som vilken annan helg som helst, och tycker bara att det är jobbigt att fira, kan ju bero på att jag har värk i kroppen pga fibromyalgi och atros, och inte är helt ok kongitivt och är stress känslig pga utmattningsdepression. Är sjukskriven. Men kämpar mig igenom dag för dag ändå.
    Usch nu blev det jag som fick gnälla av mig.

    Styrkekramar till dig. Och som sagt hoppas allt känns lite bättre nu efter helgen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Camilla! Hoppas ditt 2017 började bra. Till min stora glädje var nyårsafton den första dagen på en hel månad som jag kunde äta utan att halsen värkte. Nu känner jag mig rätt okej igen och redo att hugga in på det nya året.
      Det är sant att bloggen är min egen och att jag ska kunna använda den som jag vill, men samtidigt är det rätt skönt att fokusera på böcker här. Lägga undan allt det jobbiga.

      Radera