Björnstad

Bokens titel: Björnstad

Författare: Fredrik Backman

Förlag: Piratförlaget, 2016

Antal sidor: 470

Om ni visste hur många gånger jag börjat på den här recensionen! Nu har jag nått stadiet att jag ger upp. Boken är redan Årets Bok - så gott som - och det strösslas femstjärniga betyg och kärleksförklaringar över den.

Jag är en hockeymorsa. Det går inte att komma ifrån trots att hockeylivet aldrig ledde till en karriär som proffsspelare för något av mina tre skrinnande barn. Som Fredrik Backman skriver så lever hockeyn ändå kvar i en; en gång hockeyspelare, alltid hockeyspelare.

Beskrivningen av den lilla orten Björnstad som hålls samman med hjälp av hockeylaget - som alla har en anknytning till, på ett sätt eller annat - är så otroligt sann och sannolik att jag riktigt hör smällarna då puckarna vräks in i plexiglaset runt rinken, känner doften av omklädningsrum och gammalt kaffe, hör ismaskinen snurra sina varv på varv mellan ungarnas träning och A-lagets dito.

Jag kan inte ens räkna de dagar, månader och år som jag stått i hockeycafeterian och sålt varmkorv och kaffe när jag borde ha varit hemma och läst godnattsagor för mina barn.

Alla eftermiddagar jag gått tidigt från jobbet - fem dagar i veckan! - för att släpa groteskt tunga backar och trunkar, dubbla uppsättningar kompositklubbor och fler skydd än man kan drömma om.
Alla lördagsmornar jag knappat in okända adresser på gps:en för att hitta till ishallar på andra sidan stan. Kvällarna då jag stått vid slipen och vässat skenor på femtusenkronorsgrillor, suttit på huk framför påbylsade småkillar och knutit dubbelknut på deras skridskor (och nogsamt gömt tåtarna under damaskerna så att de inte ska snubbla på de långa skosnörena).

Det här var vårt liv under många, många år. Därför är "Björnstad" en bok som kommer plågsamt nära.

Jag kan inte värja mig för beskrivningarna av spelarna, tränarna, klubbdirektörerna och de fanatiska föräldrarna. Backman fångar det med en skrämmande precision. Utsattheten, kärleken till sporten, hetsen, gliringarna, berömmet, lyckorusen, oron och konkurrensen.

Bland det bästa i romanen är att staden myllrar av liv och att vi får lära känna otaliga personer, men att de presenteras lite i förbigående. Om man just lärt sig vilka Hasse och Bettan är, var för sig, så får man som av en händelse veta att de är kusiner, eller har gått i samma klass, eller jobbar ihop, eller är grannar. En efter en läggs stadens invånare till och de bildar en karta över vänskap och släkter.

Den viktiga historien om det övergrepp som skakar hockeyklubben är gripande och tämligen osentimentalt beskrivet.

---

Men så har jag ju en invändning också.

Fredrik Backman är en lysande kåsör. Om man läser en spalt eller ett blogginlägg som inleds med  "Man har aldrig såna vänner igen, som man har när man är femton år" och sedan kommer till slutet som är "De vänner man har när man är femton, är såna man aldrig mer får", ja, då är det ett snyggt sätt att väva ihop en text. Men en hel bok där detta upprepas in absurdum?!

Gång på gång kommer Gud alias Berättarrösten alias Backman in och dånar sin livsvisdom i ansiktet på oss. Han säger sånt som att "de vet det inte än, men om tio minuter kommer deras liv att förändras för alltid" eller "hockey betyder ingenting, det är bara det viktigaste av allt".

När det händer i varje kapitel hela boken igenom så känner jag att jag stör mig på språket, det repetitiva. "Varför bryr hon sig om idrott? Det gör hon inte." varpå det följer en sida och sedan "Varför bryr han sig om idrott? För att hans liv kommer att bli tyst utan den." och en sida till innan det kommer ett "Varför man bryr sig om idrott? För att den berättar historier." För mig som reklamare är det här rena rama copywriterspråket.

Mitt foto: Förrådet är fortfarande fullt av benskydd, hjälmar, dyra skridskor och klubbor. Det här är en bit av mitt vuxna liv och en stor del av mina barns uppväxt.

Omdöme: Fantastiskt mycket bättre än den konstiga boken om den lillgamla flickan och hennes udda mormor och den ännu konstigare boken om dysfunktionella Britt-Marie och hennes fotbollslag. Underbart att hitta tillbaka till Ove-känslan och Café-blogginläggen som jag läste under lång tid innan Backman blev författare.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET och STORPOCKET