Nils Olsson och gamla gubbar

Om jag får säga det själv, så är jag rätt duktig på att känna igen omslagsformgivare. Det här inlägget kommer att handla om det och jag misstänker att det är så nördigt så ingen orkar läsa det, men jag skriver ändå.

Ja, jag är själv grafisk formgivare. Nej, jag har aldrig fått äran att designa ett bokomslag annat än till kunder inom näringslivet - exempelvis jubileumsskrifter, årsböcker och konstböcker. Och ja, jag skulle jättegärna vilja göra omslaget till några romaner, såklart.

Nils Olsson känner jag inte, men jag känner igen hans stil. Det hör väl till, att man intresserar sig för det som är inom ens eget gebit. Kanske är jag onödigt kritisk ibland till vissa omslag eller för den delen layouten på själva inlagan, men så funkar det säkert för en målarmästare som går hem till någon som själv kladdat billig färg på väggarna eller en kock som besöker en slafsig lunchrestaurang.

Nåväl, denne Nils Olsson har en stil som inte på något vis liknar min egen, men som jag ändå tycker är otroligt attraktiv. Varm, mustig, färgrik, med tonade skalor och handskriftsliknande typsnitt och punktbelysta motiv. 

Här är några exempel, för att ni ska förstå vad jag menar:

Fredrik Backmans bokomslag är bra exempel. De är konsekventa och lätta att känna igen: man ser genast att det är en ny Backman-roman. (Och att det är Nils Olssons stil, tycker jag.)

Rosie-böckerna av Graeme Simsion går i samma stil, de också.

Sara H. Olssons böcker är så totalt olika allt som jag själv gör, men jag kan inte låta bli att ryckas med i allt det här plottriga, överdrivna, handskrivna och kursiva, färgglada och collage-monterade. Man blir glad av omslagen, de är verkligen snygga tycker jag!

 Det finns en hel uppsjö böcker med liknande utseende, formgivna av just Nils Olsson, men jag kan ju inte visa varenda en. Här är i alla fall ytterligare två som liknar de ovanstående i både färg och form. De tilltalar mig fast jag egentligen tycker de är rätt utflippade och ihopplockade.

Men så kommer vi till boken jag just läst (och snart ska recensera). Den är skriven av Phaedra Patrick och heter "Arthur Peppers diskreta charm" - en idiotisk titel, men det kan jag återkomma till - och vars omslag jag föll pladask för. Såklart såg jag lång väg att det var en bok med Nils Olsson-prägel.

Den är så härlig med sin hysteriska blandning av olika typsnitt, bild av engelsk småstad med skruttig gubbe i (förmodligen Arthur Pepper) och nederst ett guldarmband på en intrikat bakgrund som inte framkommer på lågupplösta bilder från förlagen - det är någon sorts paisleymönster blandat med träplankor - och överallt är varma färgtoner och skuggor. Mycket tilltalande för en feelgoodbok!

Men ser ni vad han har gjort?! Och vad som föranledde hela det här inlägget? Han har plockat ut Ove och placerat honom i York. Jodå. Samma gubbe men brallorna har fixats till gråsvarta istället.

På pocketversionen syns ännu tydligare än på ovanstående inbundna version att Arthur Pepper går omkring i en prasslig blå kostym och egentligen är Ove!

Så otroligt störande. Och så manipulativt, på något vis. När man läser folks omdömen på nätet och de skriver sånt som "litegrann som Ove" så tänker jag att det är planterat i dem eftersom de sett omslaget. Arthur har inte många likheter med Ove, till sättet. Han är en äldre man, han är änkling, han har rigida vanor - men inte några av Oves egenheter överhuvudtaget.

Jag retar mig ofantligt på att svenske Ove har klippts ut och placerats i engelska York. I all synnerhet som han varken går klädd sådär - hans kläder beskrivs noggrant i boken! - och aldrig någonsin har käpp.

Det känns kuppartat. Någon på Forum har sagt "Hur ska vi marknadsföra den här feelgoodboken, ingen människa har ju hört talas om Phaedra Patrick?! Eller vänta.... Ska vi lägga in en Ove på omslaget kanske? Då fattar ju folk att det är en mysig bok om en farbror".