måndag 7 maj 2018
Språkcaféet
Jag skrev någon gång i vintras om att jag är med i ett språkcafé på bibblan här i förorten. Vi är på pappret många som engagerat oss men i praktiken är vi knappt tio som turas om att gå dit på tisdagskvällarna.
Grundtanken var att det skulle vara helt ideellt och att man inte skulle behöva binda sig. Det finns ju massor av liknande aktiviteter, men de drivs av Röda korset eller andra grupper som kräver en viss "volontärutbildning" (!) och som dessutom förutsätter att man har lust att boka upp sig för kanske tre timmar i veckan i ett halvår. Det är helt orimligt för oss som har arbete och familj!
Vi är en tämligen homogen grupp får man nog säga: vita svenska medelålders kvinnor med heltidsarbeten och stor vana av föreningsliv. En av kvinnorna har satt upp ett digitalt system där man anmäler sig för så många tisdagskvällar som man vill vara med på. Vi har sagt att vi ska vara tre svensktalande vid varje tillfälle. Man kan gå dit varenda tisdag eller en enda gång, det gör man som man vill.
Biblioteket har meröppet, som de så fint kallar det. Det innebär att det inte finns någon bemanning men vi som har meröppetkort kan ta oss in. Perfekt! Bibliotek är bra ställen att sitta och samtala på, när det inte är några andra där som man kan störa.
Våra gäster har huvudsakligen varit män - bara någon enstaka kvinna - och påtagligt ofta är de antingen unga afghanska killar eller medelålders familjefäder från Syrien eller länder därikring.
Besökarna är mycket ambitiösa. De frågar mycket, vill ibland ha hjälp med läxor, undrar ofta rent språkliga och grammatiska saker. De övar sig på att prata och tillrättavisar varandra om någon börjar prata arabiska (eller vilka språk de nu talar). De flesta verkar gå på SFI men dessutom besöka så många såna här grupper som möjligt, oavsett om det är kyrkan, kommunen eller frivilligorganisationer som arrangerar.
Någon gång hade vi en ung man där som förlorat hela sin familj på Medelhavet, en annan gång som jag nog aldrig någonsin kommer att glömma satt en utmärglad ung man intill mig och kämpade för att inte gråta när han försökte berätta att hans bebis spolats överbord under resan över havet men att hans hustru klarat sig och nu hade de just fått ett till barn (men han orkade inte ens le när han pratade om det nya barnet...).
Andra gånger har vi skrattat massor och inte ens närmat oss de hemskheter som gästerna varit med om. Vi har uttryckligen försökt se detta som en chans att träffa svenska grannar, inte gå i terapi eller tro att vi är en myndighet som hjälper till med blanketter. Vi bjuder på fika och försöker ha en helt vanlig, trevlig pratstund.
Jag frågade er om tips på vad man kan prata om när de nyanlända pratar så väldigt dålig svenska - och det här är vad jag kommit fram till fungerar:
1. Fotboll. Fotboll. Fotboll. Alla kan något om fotboll oavsett varifrån man kommer.
2. Andra konstiga sporter - som ishockey i Sverige och cricket i Pakistan.
3. Mat! Vi har pratat enormt mycket om mat. Det är också tacksamt att jämföra matvanor och ingredienser: hur mycket godare avocadon är i Syrien och hur fantastisk fisk man kan fånga i Sverige.
4. Boende: vad heter rummen och vad använder man dem till, hur möblerar man dem? Varför heter det vardagsrum och förråd, till exempel, och varför sover svenska barn i varsitt rum?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hjälp vad svårt men å vad bra! Det måste vara jätteknepigt att gå den där balansgången mellan jourhavande medmänniska, grammatiklärare och terapeut. Jag förstår att det inte är så många som törs/orkar försöka! Och särskilt om man med RK måste binda upp sig för så mycket - då blir det nog mest ett gäng pensionärer som kommer?
SvaraRaderaFörsta gångerna gjorde jag just det: balanserade. Sedan bestämde jag mig för att bara vara mig själv och att se språkcaféet som en paus från annan oro och skit som de här människorna har runt sig hela tiden - de skulle kunna fika, prata, skratta och lära sig något.
RaderaVi rotar inte i de där hemskheterna - ibland snuddar vi vid dem, men det är så svårt så svårt. Jag försökte lägga armen om en man som berättade en sorglig historia men hans vän (som pratade bättre svenska) sa att jag inte fick ta på honom eftersom jag inte var hans kvinna. Sånt är knepigt när jag är van vid att man gärna kramar och klappar till tröst. Vad finns det att säga till någon som varit med om värre fasor än man kan föreställa sig?
Alltså pratar vi fotboll!
Röda Korset och de andra superseriösa organisationerna har inte alls lika många svenskar på sina träffar som vi har, och det kan jag förstå. Vi i vår lilla frivilliggrupp här i området går till bibblan en ynka timme, de veckor vi känner att vi orkar.
Låter som behövligt o skönt att prata vardagliga saker. Men lite jobbigt när killens kompis sa år dig vad du fick göra o inte. Nytt land innebär nya regler. Viktigt. Kanske kan snudda lite vid kroppsspråk o dess innebörder i olika länder, när ni nu lärt känna varandra något o vet att ni vill varandra väl. Viktigt ämne. Ibland kan det, tycker jag, vara intressant att vända ett ämne helt om. Som tex. Skulle en grupp kvinnor i Afghanistan/Syrien undervisa svenska män i språk, om de av någon anledning varit tvungna att fly från Sverige o kommit som flyktingar dit? Om inte, Hur skulle en språkundervisning gå till istället? Det är lätt, för alla, att enbart utgå från sig själv. Om man vänder på en situation exakt är det lättare att få syn på vanor, rutiner, status, innebörder osv. Intressant startpunkt för en diskussion om kulturella vanor o värderingar. Förutsättningen för att våga prata vanor o status är väl ett varmt förtroende för varandra gissar jag.
SvaraRaderaJag tycker också att det vore roligt att ha den här sortens diskussioner som du beskriver! Problemet är egentligen helt och hållet nivån på svenska språket - de flesta talar väldigt dålig svenska och har svårt för nyanser. Det blir ytterst simpla samtal, men vi har åtminstone trevligt och alla är avslappnade och prestigelösa.
RaderaDet djupaste jag lyckats prata om har varit SFI (många är väldigt kritiska till undervisningen som inte är tillräckligt intensiv och sällan bedrivs av infödda svenskar) eller barnaga (där den man som tog upp detta förstod att det var olagligt i Sverige men menade att det är väldigt svårt att uppfostra barn utan att hota dem eller klippa till dem om de inte uppför sig). Det är intressant att prata om! Tyvärr tar det ofta stopp eftersom orden saknas.