En dag ska jag lämna allt det här

Bokens titel: En dag ska jag lämna allt det här
Författare: Katarina Bivald
Förlag: Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 445

Det är svårt att motstå en bok som redan på omslaget signalerar "Vi ska alla dö. Vissa redan i första kapitlet". Ett lite annorlunda upplägg, att låta berättaren vara död men ändå närvarande (som en ande) i nuet.

"Jag hoppas att du ska tycka om min Henny" skrev författaren till mig på bokens insida. Jo, det gör jag. Alla gillar nog Henny; hon är varm, rar och väldigt omtänksam. Jag betvivlar att någon skulle prata om mig så där alltigenom positivt om jag skulle bli krossad av en lastbil idag... Henny är helt enkelt snäppet godare än vad jag själv är och de flesta jag känner.

Bokens riktiga huvudperson är snarare MacKenzie, den tuffa tjejen som varit Hennys allra bästa vän ända sedan första klass. Det är hon som sörjer men inte vågar känna, det är hon som ska stanna kvar på motellet de driver tillsammans och försöka sköta det alldeles själv. Det är också MacKenzie som initierat de protester som splittrat den lilla staden förr om åren och även nu: hon är nämligen homosexuell i en stad där många anser att det är en perversitet som smittar, och hon tänker inte sluta kämpa för sina rättigheter.

Hennys pojkvän den stensamlande geologen Michael är en blek bekantskap, men han verkar trevlig. Likaså hennes buttre pappa som på äkta feelgoodmanér tinar upp under läsningens gång. Motellet ligger lite utanför staden, smått risigt och inte så lönsamt men det kommer att bli en samlingsplats för många udda människor. Till och med lastbilschauffören som körde ihjäl Henny kommer dit...

Jag hade tänkt skriva om Camila också, men det är lätt att trassla in sig. Hon är Camila nu, men innan hon blev vuxen var hon officiellt en pojke och hade ett annat namn. Det stör mig att författaren inte låter oss få se Camila som den pojken ("hon var inte så maskulin" står det någonstans i boken och det blir ju en underlig mening när "hon" vid den tidpunkten var en "han"). Eftersom den pojken flydde staden efter high school, åkte västerut mot mer toleranta delar av landet, blev den Camila han väl alltid varit inuti och återvände till hemstaden som kvinna så hade de där åren borta varit en logisk brytning även för läsaren. Men men.

Boken handlar om vänskap snarare än kärlek, om rätten att få vara sig själv och bli omtyckt för det; i en småstad där man har koll på alla och förväntar sig att samtliga anpassar sig till mönstret. Där ingen får sticka ut och vara annorlunda; där det avvikande motarbetas med namninsamlingar och protester.

Jag ser att en del andra läsare menar att temat kring våra olika sexualiteter (kan man ens säga så?) inte är det viktiga, men det håller jag inte med om. Mycket fokus ligger på de kristna som agerar mobb och vrålar ut sitt hat mot de homo- och transsexuella, utan att ens bry sig om att lära känna dem. Tillbakablickarna på en folkomröstning om HBTQ-personers rättigheter är en fundamental del av berättelsen - och av motellets historia.

Mitt omdöme: Överallt finns Henny med, hon som är kvar som en ande långt efter sin död och kan följa med sina vänner när de börjar sina liv utan henne. Det är inte det minsta sorgligt. I mitt tycke hade man kunnat korta ner sidantalet och jaga på det sega tempot för att få en lite tätare berättelse - men det ligger nog i genren att vara lite sävlig.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till författaren för det fina, långa, handskrivna brevet och förstås för boken!