Alltså, jag skrattar och läser upp särskilt dumma stycken högt och lite hånfullt för min familj - men faktum är att jag är helt fast i den här actionboken som är grabbigare än grabbigast: Red Coconut.
Vad ska man säga? Huvudpersonerna är polischefer, datasnubbar och hackers, rikspolischefer och partiledare, kommunalråd och rika Djursholmssnobbar.
De pissar och pinkar (aldrig kissar), de dricker mängder av sprit (som vi hela tiden får veta inte bara sorten på utan exakt vilket märke), de långbajsar (sitter länge på toa efter att ha glufsat massor av rött kött på krogen kvällen innan) och de har konstant bakfylla eftersom de aldrig sover ut och alltid fyller på med ännu en bärs.
De kör bilar där vi inte bara får läsa att de rattar en Volvo eller sjunker ner i baksätet på en BMW, utan exakt modell och tillverkningsår samt alla hästkrafter... För att inte tala om alla tekniska finesser och avslutningsvis prislappen på just den här Mercan.
De är så grabbiga så de blir parodier. Varenda en av dem snackar som Kjelle Bergkvist i någon roll som halvalkoholiserad, småkåt och gubbig polis skulle göra i en svensk tevefilm. Ni fattar!
Ingen jag känner använder sig av uttryck som att "det rycker i pain richen" (finns det NÅGON under femtio som ens vet att "pain riche" bisarrt nog är ett svenskt uttryck för baguette - och som känner till såna förlegade uttryck?!). Jag sitter och gapar.
Men ändå. Jag bara måste läsa hur det går för poliserna. Kommer de att lyckas förhindra ännu ett mord på något oskyldigt kommunalråd?
Rycker i pain richen - hahahaha! Det var måååånga år sedan man hörde den! Boken låter som nåt jag skulle hata från första stund, men jag tror att du har rätt inställning. Man måste nog skratta åt det hela. :)
SvaraRaderaHaha! Det låter... knasigt? smärtsamt? bisarrt? roligt? provocerande?
SvaraRaderaMen det är ju helt rätt! Man måste utmana sina egna läsgränser emellanåt, man kan ju få roligt på kuppen.