tisdag 16 juli 2019

Barnet från ingenstans


Bokens titel: Barnet från ingenstans
Författare: Kari Rosvall och Naomi Linehan
Originalets titel: Nowhere´s Child
Översättare: Kerstin Gårsjö
Förlag: Libris, 2016
Antal sidor: 229

Först måste jag bara säga, att jag naturligtvis begriper att det är många i den här sanna berättelsen som farit illa och lidit svårt. Det är inte så att jag saknar empati. Jag tycker att det är otroligt bra av Kari Rosvall att berätta vad som hänt henne och hennes biologiska mor.

Med det sagt, så är det här en uselt skriven bok. Hur jag än försökte så kunde jag inte bortse från den dåliga svenskan, de många anglicismerna och det torftiga sättet att förmedla en historia.

Boken är 229 sidor men hade kunnat vara hälften så lång. Var och varannan mening är nämligen en upprepning av den föregående.

"Barnet från ingenstans" är skriven av en ung radiojournalist, Naomi Linehan, och antingen är hon långt ifrån lämpad att skriva texter eller så är översättaren en klåpare (eller bådadera). Jag lutar åt att det är Linehan som försöker töja ut en mager berättelse till maxgränsen.

Kari föddes 1944 i Norge och levde sina första tre år på barnhem, innan hon blev adopterad av ett svenskt par i Malexander. Som medelålders flyttade hon till Irland med sin man och där bor hon än. Det var också där som hon på allvar lyckades nysta i sin biologiska familjs öden, hitta släktingar och förstå vad som drev hennes mamma att lämna bort henne. ("Ge henne upp för adoption" har jag god lust att skriva, för att visa lite hur olidligt svengelsk den här texten är. Det känns bakvänt att läsa en svensk text översatt från engelska, skriven av en irländska - när berättaren själv har svenska som modersmål.)

Karis mamma var en ung, blond, blåögd, frisk och vacker norska som valdes ut av nazisterna under ockupationen av Norge. Här skulle avlas ariska barn!

Tusentals små bebisar tillverkades utan kärlek, föddes i Norge och skeppades till Tyskland - utan mödrar, utan ammor, utan barnsköterskor. Dog de nyfödda på vägen så var de inte av rätta virket. Bara präktiga A-barn dög för Führern. Kari överlevde och hon tillbringade alltså sitt första levnadsår på ett isolerat gods i Tyskland inom ramen för Lebensborn-projektet.

Efter krigsslutet ville varken tyskar eller norrmän ha dessa barn. Ingen ville bli påmind om ambitionen att skapa perfekta barn av en överlägsen ras. Ungarna skeppades till Sverige, där de inte heller var önskvärda utan så fort som möjligt pytsades ut till adoptivföräldrar eller sattes på institution (!) för resten av livet.

Det är fruktansvärt.

Boken har dock hunnit över hundra sidor in - av de tvåhundra - innan man får veta något om den norska mamman och Lebensborn. Innan dess är det ett långt förhärligande av adoptivpappan under uppväxten samt ointressanta redogörelser för Karis förste man, ende son och en kärlekshistoria. Att den här boken har sålt i stora upplagor är knappast för att man vill läsa om hela Karis liv, utan för att folk fascineras av Lebensborn.

Läs en artikel eller faktabok i ämnet istället. Eller se en dokumentär! Kolla på Skavlan, där Kari blev berömd. Den här boken ger inte mycket kött på benen. Det är ett livsöde som i sig är intressant, men så ohyggligt taffligt skrivet att man kan bli vansinnig.

--

Övrigt: Har nyligen läst Schulmans "Bränn alla mina brev" och därför blev jag alldeles till mig över två ynka sidor i denna bok, nämligen där Kari berättar om hur hon som tonåring är hembiträde hos Sven Stolpe och hans hustru Karin och de fyra barnen. Hon är lika gammal som Lisette och blir även behandlad som en dotter i huset.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

6 kommentarer:

  1. Men vad synd på en så intressant berättelse! Där hade ju rätt person kunnat göra något storartat, tänker jag. Och kanske är det det som är problemet: förlaget gjorde kalkylen att boken skulle sälja trots det taffliga genomförandet och släppte igenom den snabbt hellre än att kräva redigering. Eller är jag cynisk nu?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt tråkigt. Kari är nog intressant att lyssna på och det var väl därför hon gjorde ett stort intryck på folk i sin medverkan i Skavlans teveprogram. Varför just den här unga journalisten från Irland fick uppdraget har jag ingen aning om. Den engelska titeln är för övrigt idiotisk: The inspiring story of how one woman survived Hitler's breeding camps and found an Irish home. Man ska komma ihåg att den där "one woman" inte ens var ett (1) år fyllda när hon togs från Tyskland till Sverige och att hon naturligtvis "survived" eftersom hela syftet med barnhemmet var att barnen skulle må bra. De blev otroligt väl omhändertagna där! Det tuffa var nog snarare det svenska barnhemmet - och uppväxten där hon inte kände att hon hörde hemma någonstans. Den engelska undertiteln är direkt missvisande, tycker jag. Man får ju intrycket att hon själv satt i Auschwitz och var gravid flera gånger om.

      Radera
  2. Vad synd att berättelsen sköttes så dåligt! Jag har funderat på att skaffa boken för att den låter så intressant men då skippar jag nog det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den har sålt i stora upplagor. Kollar man på hobbyrecensenter så haglar omdömen som "gripande" och "viktig". Jag måste framstå som en känslokall person, men det här är INTE gripande. Vi får veta på tok för lite om Åse, den unga norskan som utnyttjades för att föda ett ariskt barn och ingenting alls om den tyska man som gjorde henne gravid. Vi får på några få sidor läsa om barnhemmet i Tyskland och hur barnen fraktades dit.
      Resten av boken handlar om Karis underbare svenske adoptivfar, hennes underbare son och hans underbare far samt hennes helt underbare nye man. Och lite om Irland. Och lite om Sven Stolpe. Och lite om jobbet som sjukvårdsbiträde i Linköping. Jag var ute efter mer fakta och kunskap och jag blev väldigt besviken på både innehåll och utförande.

      Radera
  3. Den boken skall jag alltså undvika. Jag googlade för att försöka hitta andra böcker om Lebensborn (man skulle knappt tro att det är sant om man inte visste att det är det...) och såg att boken fått väldigt stor uppmärksamhet. Jag skall leta upp någon facklitterär bok om det istället, jag inser att jag inte vet så mycket om hur omfattande det här sjuka programmet var.

    Hoppas allt är bra med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det måste finnas andra böcker som berättar mer om projektet och ger mer fakta utan att för den skull vara tråkiga. Allt är bra med mig, jag jobbar och latar mig omväxlande.

      Radera