Jag har mycket att vara lycklig för.
Att jag lever! Det är minsann inte alla som gör det. Jag får ibland små rysningar av olust när jag tänker att jag fyllde 52 häromdagen. Hur kunde jag bli så gammal så fort? Samtidigt: vad underbart att jag faktiskt lever och är frisk. Att just jag helt oförtjänt fått lyckan att finnas till och finnas kvar.
Jag var med och vallade får i somras. Underbar upplevelse!
Framgång är ett kapitel för sig, eller en hel bok snarare. Vad som gör en till en "lyckad" människa. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det. Det är inte lätt att vara enmansföretagare, det kan jag säga. Åtminstone inte om man valt något så dumt som grafisk formgivning, fotografering, korrekturläsning och annat kreativt - allt sånt som är mitt yrke.
Jag slåss mot stora konkurrenter som slurpar i sig alla attraktiva uppdrag och vinner alla upphandlingar, jag slåss mot folk som jobbar snudd på gratis bara för att få in en fot på arbetsmarknaden, jag slåss mot den billiga arbetskraften i Indien som alla når med ett knapptryck nuförtiden.
Det är svårt att leva på att vara konstnärlig. Jag borde blivit elektriker eller geriatriker, då skulle jag inte behövt tänka de här tankarna. Varje dag hoppas jag kunna dra in nya uppdrag, göra ett bra jobb och ta betalt så jag får ihop till en vettig månadslön.
Vänner och släktingar som sitter på trygga anställningar med sex veckors semester, rätt att vabba, möjlighet att få sjukpenning och som kan gå hem från jobbet en fredag utan att behöva tänka på arbetsuppgifter förrän på måndag morgon igen - de har svårt att förstå den konstanta pressen.
Alltid vara presentabel, sitt bästa jag, tillgänglig, serviceinriktad, framåt.
Jag har drivit eget i 18 år nu och stortrivs på många vis. Jag får göra det jag älskar att göra! Men kampen om jobbet hårdnar och jag kan inte luta mig mot en deltidstjänst (som många gör) eller en partner (som många andra gör) eller ett långt uppdrag (gode gud kan någon ge mig ett tvåårskontrakt på ett magasin som jag får layouta?!)
Jag har tre stora intressen där jag kan vila ut, hämta kraft och bli inspirerad: läsning, friluftsliv och fotografering. Med läsningen kom den här bloggen och i våras startade jag Boktankens Instagram-konto. Det gick superbra, på fem månader hade jag fått 500 följare (några lämnade dock i någon sorts trots-anfall när de fick veta att jag hade nått upp till den magiska siffran).
Frågan är bara: levererar jag något? Nej. Varken här på bloggen eller på Instagram, för tillfället. Jag borde väl skriva något varenda dag, det gör ju jättemånga andra.
Vilka åtaganden har man som bokbloggare? Knappt några, skulle jag tro, förutom att inte ta emot recensions-ex om man inte tänker läsa dem.
Ändå känner jag ofta: jag borde skriva något. Bevisligen lyckas ju andra bokbloggare och "bookstagrammare" (visst är det så de kallar sig?) klämma ur sig stajlade foton av en nyligen utläst bok varannan dag. Hur bär de sig åt?! Jag hinner inte. Jag hinner varken läsa, ta fina bilder, skriva analyser eller hitta på roliga utmaningar.
Mitt enda fokus just nu är företaget. Det låter så förbannat krasst, kapitalistiskt och tråkigt - men så är det. Jag är medelålders och i mediavärlden är åldernojorna många och ungdomsfixeringen stor. Jag kan inte längre räkna med att det är huggsexa om mina kunskaper, utan jag måste hela tiden hålla mig framme.
Jag är i alla fall glad för de små meddelanden som emellanåt dyker upp från omtänksamma bloggare och de böcker som ibland skickas till mig av förhoppningsfulla förlag. Jag har inte gett upp! Jag kommer tillbaka! Jag ska bara få ordning på mitt liv först.
Äsch, att skriva och lägga upp i mängd när det inte finns något att säga är väl inget självändamål? Skriv när du har lust och ork och tycker det är kul, det är ju då det blir så bra! Man får faktiskt ta pauser eller sänka ribban emellanåt också. Och så bra att du påminner om hur det är att vara egenföretagare också, det är minsann inget glassigt och enkelt det!
SvaraRaderaTa hand om dig
/Sanna
Tack Sanna! Jag är inte så bra på att släppa det där duktig-flicka-syndromet och tycker att det känns jobbigt att dra igång något men sedan inte mäkta med att hålla uppe det på en hög nivå. Men, men. Nu får det bli så här! Jag har i alla fall hunnit dra igång flera samarbeten och jobbuppdrag sedan semestern tog slut. Tack för omtanken! /Mona
RaderaJag tycker att det där med att vara lyckad som människa har med så mycket mer än en lysande karriär att göra. Du jobbar med något du älskar, du vet vad du gillar och behöver på fritiden, du är tacksam för att du lever och mår bra - det tycker jag är tecken på en lyckad människa. Om man gör det man vill och tar till vara på den man är så måste man väl vara lyckad. Jag har ingen fantastisk karriär eller en massa pengar, men jag är rätt nöjd med hur jag är ändå. Jag är jag och det är bara jag som kan vara det. Jag fick en biljett till livet här på jorden för att jag ska vara här och så länge jag gör det bästa av det jag har är jag en lyckad människa. Det är nog inte alla med fantastiska karriärer som är lyckade som människor. Om de inte trivs, om de har blivit otrevliga och inte längre är sina bästa jag, då har de ju på något sätt misslyckats med att vara sig själva och det är inte så lyckat. Om man trivs med den man är och gör så gott man kan tycker jag att man är en lyckad människa. Och du är ju fantastisk på att vara du, så du behöver inte alls känna dig misslyckad. Hoppas att du fortsätter att klara dig på ditt jobb så att du inte behöver tumma på ditt lyckade jag. :)
SvaraRaderaÅ, tack, Gabriella! Vilket fantastiskt svar! För mig har "lyckad" varit en värdering och en åsikt andra har om en person, medan "lycklig" är något man själv känner.
RaderaJag tänker som du, att jag ska göra det bästa av min stund på jorden. Viktigare än karriär och pengar är ändå att vara en god medmänniska - och det försöker jag verkligen vara. Tack för dina fina ord!
bra skrivet, lyckad är man väl om man trivs med det man gör
SvaraRaderaTack, Hannele! Isåfall ÄR jag lyckad.
RaderaVilket intressant och tänkvärt inlägg! Jag hör till dem som är för feg för att våga försöka leva på någon egen verksamhet. Men så brinner jag inte tillräckligt för något som gör mig tillräckligt bra och motiverad heller. Så jag har ett rätt tryggt jobb istället som jag oftast trivs väldigt bra med (både uppgifter och kollegor mestadels).
SvaraRaderaOavsett om man är anställd eller egen måste det vara kul att jobba för att vara lycklig! Men jag gissar att det inte räcker med att vara nöjd med arbetsuppgifterna om oron för ekonomin tar över.
Jag har inte heller så stora krav på lyx runt mig. Har jag en soffa och en bra bok är jag jättenöjd långa stunder. Jag reser mycket hellre i böckerna än i verkliga livet (till min sons besvikelse). Sen kan jag ibland känna att jag inte hinner få till tiden att göra riktigt allt jag vill (egna små projekt). Men oftast handlar det ju om att planera sin tid vettigt.
Sen är det svårt det där med vad sociala medier återspeglar av det faktiska livet. Jag försöker koppla bort det och tänka att även jag visar min bästa sida där oavsett hur livet ser ut. Även om jag inte spammar nätet med bilder. Och så mycket hellre kvalitet än kvantitet när det gäller inlägg. Jag följer fortfarande många bloggar via Bloglovin och det är många inlägg som jag inte ens lockas att läsa just för att det handlar om att det är viktigare att få ut ett varje dag än att faktiskt ha något riktigt intressant att komma med.
Tack för ett väldigt fint svar, Cissi! Uppskattar det. Jag är nog en sån där person som inte kräver mycket alls för att vara nöjd. Vi har pratat en hel del om det här hemma; att jag inte är så intresserad av att köpa nytt, resa, spendera pengar, smaka på lyx.
RaderaJag är glad över sånt som en utflykt till svampskogen, att bli bortbjuden på middag, att få fin lakrits på min födelsedag förra veckan.
Det krävs inte så himla mycket för att göra mig nöjd. Däremot kan jag känna stressen flåsa mig i nacken hela tiden, för det här med försörjning och att PRESTERA.
Det har mindre med sociala medier att göra, än med alla verkliga möten med framgångsrika företagare och karriärmänniskor.
Har också funderat över det där med att vara lyckad. Kanske finns det inget som är att vara lyckad. Ofta är det ju kopplat till ekonomi, att man på något sätt blivit rik (ett annat begrepp som går att diskutera). Men pengar är ju bara en del av att vara människa så det måttet känns mindre välvalt. Andra kopplar det till att ha skapat en familj, stort umgänge, en fasad som signalerar ”här är vi lyckliga”. Men, om man som jag inte vill skaffa barn då - kan man inte bli lyckad då? Och den lyckade ytan - vad finns bakom den? Nej, jag tror inte på uttrycket att vara lyckad. Så länge man trivs med sitt liv på det stora hela är det som det ska. Lycklig kan ingen människa vara 24 timmar om dygnet livet ut. Det går och kommer. Att trivas och vara tillfreds tror jag mer på.
SvaraRaderaOch det här med alla uppdateringar. Jag förstår inte heller hur alla hinner eller orkar, men det är väl en fråga om prioritering förstås.
Tack Bloggbohemen, för fint svar! Jag tror att lyckad inte bara handlar om ekonomi, men visst spelar det stor roll. Social framgång är nog ännu viktigare i receptet för att bli lyckad. Eftertraktad!
RaderaJag har tre barn och jag är så lycklig över att jag har dem, men barnen gör mig inte till en lyckad person.
Det där att vara nöjd är i viss mån underskattat, tänker jag ofta. Att allt ska vara så tipp-topp, varje dag levas som om den var den sista - ibland är livet inte helt underbart, men jag kan ändå känna att det är underbart att ens leva. Man måste inte ha roligt jämt, måste inte vara lycklig dygnet runt - det är inte ens möjligt, tror jag! - men man kan vara lycklig över sitt liv och tillfreds med det man har. Lyckad är knepigt. Jag både vill ha det och inte...