De förlorade - Den sista illusionen

Bokens titel: De förlorade - Den sista illusionen.
Författare: Henrik Fexeus
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017
Antal sidor: 335

Lagom till förra sommaren kom ett recensions-ex i min brevlåda, utan att jag ens hintat att jag önskade läsa boken. Det var "De förlorade" av Henrik Fexeus, tillsammans med ett brev där han berättar hur han som barn "slukade allt som stod på den "konstiga" hyllan på det lokala biblioteket". Liksom att recensions-exet är en "skönlitterär bok för unga vuxna: fantasythrillern De förlorade".

Ledsen, men jag gillar inte fantasy och konstiga böcker. Och inte böcker som sägs vara för unga vuxna (eller ännu värre: young adults).
Och inte en roman vars huvudperson heter Ky, eftersom jag (av någon anledning som sannolikt borde sökas terapi för) gillar att begripa hur namnet ska uttalas och om det är en tjej eller kille.
Och absolut inte baksidestexter som avslutas med "Ky dras in i en kamp för att försöka rädda staden - och världen - från undergång".

Så boken hamnade i en dammig hög. Ett helt år blev den liggande, och sannolikt skulle jag aldrig någonsin läst den om det inte vore för den där bokbloggarfrukosten på Rabén & Sjögren under försommaren.

Då var Henrik Fexeus där och pratade så vansinnigt inlevelsefullt och tokengagerat om del två i serien, boken "De ihåliga". Jag tänkte att den måste jag ju läsa! Något om en hemlig gång under Riddarholmskyrkan och att Henrik själv kravlat omkring därnere på prov, tja, det lät ju jättespännande!

Nu har jag alltså läst den första delen och kan säga att jag tar tillbaka allt jag skrivit här ovan.

Handlingen inleds redan på första sidorna med ett moment som jag fullkomligt älskar - vanlig hiss fortsätter upp till ett våningsplan som inte finns, blommig tapet vattnas så rosorna får liv, stort klädskåp med malätna pälskappor rymmer en helt annan värld (tre av mina favoritböcker!) - och i det här fallet är det en tavla som bankas fast lite väl bryskt i gipsväggen, så att det blir ett stort hål som blottar ett hemligt utrymme...

Där var jag fast! Jag är barnsligt förtjust i sånt.

Huvudpersonen Ky är en mjuk-tuff tjej som bor med sin deprimerade alkisfarsa i en liten lägenhet. Hon är snitsig på att dyrka upp lås och hennes idol är Houdini. Det är också han som är motivet på den tavla hon tänker sätta upp i sitt rum, då hon råkar göra hål i väggen och hittar en smal gång där bakom. Såklart kryper hon in och utforskar de trånga, vindlande gångarna som leder till väldigt spännande äventyr under Stockholms gator. Ky får både goda vänner, möter kärleken och blir utsatt för en elak ledartyp.

Jag väljer att blunda för att "monstren" är löjliga och att det är lite svårt att begripa vad som egentligen är deras syfte. Världen under stan, med tunnlar och schakt, kulvertar och kloaker, är bra beskriven. Jag gillar det skarpt och nu måste jag försöka få tag på uppföljaren!

Extra bonus: till Henrik Fexeus för att inte trilla i en enda genusfälla. Tjejerna är smarta, starka, kompetenta, jävliga mot varann, griniga, kärlekstörstande och lättlurade samtidigt som de är kvicktänkta och logiska. Killarna är tuffa, känslokalla, hårda, gråtmilda, svaga, ömsinta, stukade och analytiska. Det är vanliga människor som skildras, just så komplexa som vi alla är. Pluspoäng på sånt!

Mitt omdöme: En handfull ungdomar på gränsen till vuxenlivet träffas när de är på flykt undan märkliga, intelligenta monster under storstaden. En bok som passar allt från läshungriga elvaåringar via fantasytokiga tonåringar och upp till sagoälskande mammor i 50-årsåldern.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.