Ganska nära sanningen

Bokens titel: Ganska nära sanningen

Författare: Anna Ahlund

Förlag: Rabén & Sjögren, 2020

Antal sidor: 215

En alldeles underbar, varm berättelse om några fina ungdomar på en påhittad gymnasieskola i Uppsala. Jag är så glad att jag fick det här recensions-exet för annars skulle jag aldrig ha läst boken. Orkar liksom inte en till bok om förstörda uppväxter, trassliga förhållanden och den obligatoriska olyckliga tonårsförälskelsen (gärna kryddad med någon som är homosexuell eller kanske en transperson). Trodde nog att Ahlunds böcker var just såna, men oj vad fel jag hade!

Det här är just en sån positiv bok som jag förut önskade sätta i händerna på mina egna tonåringar för att visa att framtiden är ljus, att livet som vuxen är roligt att leva och att vi alla har makt att forma våra liv. 

Sibylla allmänestetiska läroverk är en sån där kreativ, konstnärlig skola som vimlar av bohemiska ungdomar som vågar vara annorlunda. Skolan är lite osvensk i många bemärkelser, som ett Alma Mater sådär som man ser utomlands, där skolan har egna färger (lila!), egna hejaramsor, en cheerleadergrupp och ett inte så framgångsrikt lacrosse-lag. Redan första dagen hälsas vår huvudperson välkommen på skolan av en lärare som menar att "Byllis", skolans smeknamn, är litegrann som Hogwarts. 

Nico har bestämt sig för att bryta upp från sin skola i Vansbro. Hen trivdes aldrig där ändå, skolkade ofta. Mamma kan hen inte prata med, hon vill bara att allt ska vara bra. Pappa finns bara någonstans i periferin. Nico får flytta till pappans syster, en faster hen sällan har mött.

Faster Valenka bor i en perfekt lägenhet mitt i Uppsala och är även bildlärare på Nicos skola. Hur ska det fungera att bli inneboende hos en släkting som inte känner en? Och hur ska de nya klasskamraterna ta emot Nico?

Det första hen gör när hen kommer till Uppsala, ensam med tåget, är att gå till en frisör och klippa sig och färga håret rosa. Nu börjar Nicos nya liv!

Mitt omdöme: Det här var en oerhört positiv överraskning: en ungdomsbok som visar på hopp, tolerans, kamratskap. Det supersnygga omslaget - av Sara R. Acedo, såklart! - föreställer inte nagellack som jag trodde först, utan Nicos snygga hår. Ungdomarna är verkligen fina och schyssta mot varann, bra att visa upp sånt. Extra mycket tyckte jag om Nicos faster Valenka - en vettig vuxen.

-

Men det var en sak i slutet som jag inte fattade. Missade jag något i läsningen? Skriver i vitt här, så får ni väl "färga in" för att se vad det står om ni är nyfikna.

Nicos schackspel av lera förstörs i skolans brännugn, och hen ersätter sitt skolarbete med ett teparty. Jag tog för givet att hen skulle anspela på Alice i Underlandet. Schackpjäser. Kattöron. Tekoppar med blommönster. Känslan av att kastas in i en annan verklighet. Att man inte är den man tror - och att andra inte heller ser en som den man varit. Jag gillar idén med tepartyt i skolans färger - lila cupcakes, russinkakor - men var så övertygad om kopplingen till Underlandet så jag blev häpen när jag inte såg den. Eller missade jag något?!

Hur som helst: stort tack för boken. Nu har jag upptäckt ett nytt, läsvärt författarskap och en bok som jag varmt kan rekommendera till unga.