Nordiska myter

Vacker bok med bronstryck - och mina vackra bronssmycken intill. 

Replikor av gravfynd. Hängsmycket är en brakteat från Vadstena. 

Det treflikiga dräktspännet ska hålla ihop min mantel (när jag väl sytt klart den...)

Bokens titel. Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: Norse Mythology
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2019
Antal sidor: 238 + ordlista

Det är oerhört fascinerande med de gamla sagorna om asagudarna, tycker jag. Mytologin är överhuvudtaget intressant, med sina förklaringar kring hur världen uppstått och hur allting fungerar. Det är en spännande tanke, att människor suttit vid elden i ett vikingatida långhus och lyssnat på en god berättare som återgav historierna.

Neil Gaiman är jag väldigt förtjust i. Just den här boken är väl inte så utpräglat hans, för han var varit varsam med materialet och inte broderat ut särskilt mycket utan hållit sig till källorna.

Det som gör "Nordiska myter" så speciell, är Gaimans lättsamma sätt att berätta om de nordiska gudarnas äventyr; han använder inga ålderdomliga ord, han förklarar tydligt vem som är vem och hans gudar har ett modernt språk när de pratar med varann eller tänker för sig själva. Boken blir på så vis lättläst även för yngre, och jag kan tänka mig att den passar även barn som vanligen inte gillar att läsa.

Vi får veta hur världen skapades, hur gudarna och människorna kom till - och i slutet hur jorden går under och alla dör. (Nästan alla, åtminstone.) Där emellan bjuds vi på den ena historien efter den andra om den busige Loke som stjäl, förstör, intrigerar och ändå charmar så många. Den allvetande Oden, den ganska arge Tor som gärna slungar sin hammare, den vackre Balder som alla älskar.

Gudarna tävlar i vem som kan äta mest, dricka mest, slåss bäst. De har kapplöpningar och stora gillen, de fiskar stora fiskar och slaktar gigantiska oxar. De förälskar sig i frodiga jättinnor, de ger bort sina dyrgripar för att vinna en vacker gudinnas kärlek, de överlistar sluga dvärgar och elaka jättar.

De är fåfänga också, vill alltid vara ungdomliga och friska och vackra! Äter av gudinnan Iduns äpplen, tills dessa försvinner (tillsammans med henne) eftersom Loke lurat iväg henne ut i skogen...

De är på många vis mänskliga: rädda för sina föräldrar, saknar sina familjer, blir kära, är avundsjuka på den som har något finare, känner sig ensamma, längtar efter lediga dagar men sliter hårt när de arbetar. De skrattar åt den som gör bort sig och de gråter när de saknar någon. Det är lätt att tycka om asagudarna, för de är svaga och starka så som vi alla är.

Mitt omdöme: Jag har läst en hel del böcker om fornnordiska gudar och asatro. Det här är en av de bättre! Omfångsrik och detaljerad utan att vara det minsta svårtillgänglig. Underhållande. Inga illustrationer men lättläst, tydlig text som passar såväl barn som vuxna. Det är verkligen ingen utpräglad ungdomsbok - många hemskheter händer! - utan allmänbildande och givande läsning även för oss äldre.