Svärmodern (The mother-in-law)

Bokens titel: Svärmodern
Författare: Sally Hepworth
Uppläsare: Maria Lyckow
Originalets titel: The Mother-in-Law
Översättare: Christoffer Holst
Förlag: Printz Publishing, 2019
Antal minuter: 9 tim 3 min

Nu plagierar jag rakt av den text jag skrev på Instagram för några veckor sedan:

Jisses, vad hon gapar över mycket, Sally Hepworth! Tonårsgraviditeter, förbjudna förhållanden, hem för ogifta mödrar, otrohet.

Ofrivillig barnlöshet och alla potentiella lösningar på den. Aktiv dödshjälp och mord, dråp, hämnd och hat. 

Mammor som dör unga, mammor som överger. Svärmor vs ingift ung kvinna. Invandrare utan jobb. Ja, men vad tusan, jag slänger in flyktingkvinnor som föder barn på golvet också!

Det är en lysande idé hon har, författaren: att vi vet väldigt lite om varann även i våra närmaste relationer. Vi kan inte allt om varandras bakgrunder. Vi dömer varann utan att känna till allt. 

Handlingen, som utspelar sig i Australien, kretsar kring Lucy och hennes svärmor Diana. Vi får möta hela familjen: Lucys man och hans syster, som har samma mamma men olika fäder. Systerns vidrige man. Lucys små barn och pappa figurerar i bakgrunden, liksom hennes mor som dog ung. Åtskilliga affärskompanjoner och vänner. Diana får vi följa både i nutid och under hennes tonårstid, med och utan mannen som blev hennes make och barnens pappa. 

När Diana i bokens inledning hittas död, dras en polisutredning igång eftersom man inte vet om det hela är sjukdomsfall, mord eller självmord. Det visar sig att alla familjemedlemmarna har olika åsikter om den saken, och att de alla har pusselbitar till sanningen.

Mitt omdöme: Jag gillar idén, men tyvärr är det yxigt utfört. Lite för mycket om allt, lite för ytligt och oengagerande. Lucy lär vi aldrig riktigt känna, vilket är synd när boken hade sån potential.

En sån som du

Bokens titel: En sån som du

Författare: Gillian Flynn

Uppläsare: Mirja Turestedt

Originalets titel: The Grownup

Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Förlag: Bonniers Audio, 2015

Antal minuter: 1 tim 26 min

En Edgar Award för bästa novell år 2015 var ju att överdriva storheten hos den här lilla skräckhistorien. Den är underhållande, passade utmärkt att lyssna på under matlagning och disk, men inte märkvärdigare än så.

I en amerikansk stad finns en liten lokal dit man kan gå för att bli spådd av sierskor - eller smita in i det bakre rummet för att få vissa sexuella tjänster utförda. En av de prostituerade vikarierar som spådam och där får hon en dag besök av en kvinna som behöver hjälp att driva ut onda andar ur sitt hus. Eller en ond son, kanske? Eller är det maken hon vill åt? Det är alldeles oklart, för hon berättar ytterst lite utan insisterar istället på att spåkvinnan ska följa med henne hem.

I det fashionabla huset är ingenting som man kunnat tro. Vem ska man lita på: kvinnan eller hennes son? Och hur är det med hemsökelserna och spökena, blodet och...böckerna?

Mitt omdöme: Modern skräckhistoria med ett mycket traditionellt upplägg. Eller: traditionell skräckhistoria förlagd i en modern miljö, kanske man ska säga.

Because I´m not worth it?!

Självhjälpsmänniskor, terapeuter och alla dessa coacher (som det tycks gå tretton på dussinet av...) säger gärna att det inte finns något sånt som "ont om tid". Alla har vi 24 timmar om dygnet. Det gäller bara att prioritera. PRIORITERA RÄTT! Om du inte hinner allt du tänkt dig så har du planerat taskigt. 

En jävla käftsmäll, det är vad jag anser om sånt.

Vet du, coachen, jag har aldrig sett på Netflix i hela mitt liv, har ingen teve inkopplad, glor inte orimligt mycket på datorn om jag kan undvika det. Jag sover inte bort mitt liv och inte heller ägnar jag mig (längre) åt en massa städning. Jag slipper skjutsa ungarna till alla deras aktiviteter, för de är inte ungar längre utan klarar sig utmärkt själva. 

Men tiden räcker ändå inte. 

Jag måste ha prioriterat uselt. Givetvis. 

"Vi har bara ETT liv, klart du ska hänga med ut och gå på den här restaurangen, bion, teatern, resan, spa:et. Man måste unna sig!" Så kan man bara säga om man faktiskt KAN unna sig. 

Jag är övertygad om att det är många som skulle vilja jobba mindre och istället unna sig att umgås med vänner, resa med familjen, äta fin mat och gå på allehanda roliga aktiviteter. Men unna sig har knappast att göra med om man är förtjänt av det eller inte. Att unna sig är inget man gör bara för att man insett att livet är ändligt och därför måste utnyttjas till max i varje sekund, carpe diem! Det är något man gör för att man KAN.

Jag har garanterat sagt det själv. Okej, inte "fånga dagen", men antagligen något liknande: vi lever bara en gång och det gäller att ta vara på det.

Mitt liv nu och de senaste åren: Jobb. Jobb måndag till söndag, jobb i nattlinne på morgonen och finkläder på kvällen och vanliga kläder däremellan, jobb på lördagseftermiddagar och söndagsmornar eller på natten när onsdagen övergår till torsdag. Ingen semester en Corona-sommar. 

Inte för att jag är dum i huvudet. Inte för att jag är dålig på att planera eller prioritera. Inte för att jag är arbetsnarkoman. För att jag ska få ihop till något som kan försörja mig och min familj i den sits vi sitter i nu. 

Det är inte synd om mig. Jag unnar mig! Blåbärsplockning, långa vardagsvandringar med hunden, hårda cykelträningar runt skogen, bokläsning i trädgården, småprat med vänner i telefon, många koppar te och DN:s svåraste korsord för att briljera inför mig själv.

Jag tänker: jag var naiv som hade det gott ställt och trodde att jag på något vis FÖRTJÄNADE det. Because I´m worth it, liksom - men isåfall finns det ju andra som inte är värda det, inte förtjänar bättre, inte borde unna sig? Så idiotiskt! 

Bloggen lever med konstgjord andning, men så får det vara. Såklart går ingen in och läser detta. Såklart kommer inga förlag att skicka mig recensions-ex mer. Såklart kommer jag att tappa följare på Instagram (om jag inte börjar visa gulliga kattbilder!). Men så får det vara, för jag måste göra som jag inledde; med att prioritera. 

Det tar lite för mycket tid att läsa en 400-sidorsbok, skriva en vettig och genomtänkt recension, fotografera snyggt, och sedan lägga upp TVÅ versioner på nätet: en nedkortad som ska knappas in på mobilen och en lång här på bloggen.

Ni som har Instagram: kolla på Boktanken där. Ni som inte har: det är faktiskt otroligt mycket trevligare än jag trodde. Lätt sätt att kolla igenom massor av bokbloggar och författare. Alla ni andra lojala och underbara bloggarvänner som jag lärt känna: snälla häng kvar, för jag kommer tillbaka! 

Regnmannen

Bokens titel: Regnmannen: en trädgårdsberättelse
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 5 tim 58 min

Det är inte ofta en bok vinner på att bli uppläst, tycker jag. Den här gjorde det dock definitivt! Jonas Karlsson är otrolig som uppläsare. Här är han bättre än någonsin, i sina träffsäkra skildringar av hur folk faktiskt pratar. Inget teatraliskt eller styltigt alls.

"Regnmannen" är en vemodig berättelse om Ingmar som bor kvar i sin lantliga villa med prunkande trädgård flera år efter att hans älskade Inger dött. Saknaden är stor, men nu som pensionär och änkling har Ingmar upptäckt glädjen med att odla rosor och påta i trädgården.

Dottern Maria lever i Berlin och hör sällan av sig. Sonen Erik bor inte alltför långt ifrån, men är läkare och familjefar och hinner egentligen inte med sin egen pappa så mycket. Ingmars hus förfaller gradvis, disken är odiskad och trädgården full av bråte. Det bekymrar dock inte den gamle mannen, han klarar sig bra ändå. Men han tänker på sin hustru och saknaden efter henne är påtaglig.

Grannarna är inte så förtjusta i honom, de gillade mest Inger - och för övrigt har Ingmar inte särskilt gott rykte. I hela sitt liv har han verkat inom teatern som regissör på en lokal länsteater. Hans karriär fick dock ett snöpligt slut, som jag inte ska berätta om här, men som Ingmar inte till fullo förstår och helst inte vill tänka på. Ändå grubblar han nästan dagligen över jobbet. Och sitt onda knä, som varken Erik eller någon annan läkare bryr sig om att fixa fast han tydligt berättat hur ont han har.

Sommaren är stekande het och grannarna spionerar på varann för att se om någon bryter mot bevattningsförbudet. I hemlighet tassas det omkring med vattenkannor eller spolas i slangar i skydd av mörkret. Ingmar är orolig att hans rosenbuskar ska ta stryk av torkan. Men så minns han att det finns en gammal kran på baksidan av vedboden, en kran som de aldrig någonsin använt eftersom husets förre ägare lät trädgården växa igen där...

Ett tag går berättelsen på tomgång  - det är närmare slutet, när det händer väldigt mycket kring Ingmar men som jag upplever som segt berättat och för mycket av ett stickspår - men i övrigt har den här berättelsen många kvaliteter. Den är vemodig, sorglig och med en stor portion saknad efter en död människa som aldrig kommer åter och en karriär som betydde allt men som ändå blev så fel på slutet. Den förmedlar ändå att "det kommer att bli bra" och den är humoristisk.

Det är lite synd att den vuxne sonen Erik och hans pappa Ingmar inte får bre ut sig mer, på bekostnad av själva storyn (den är nämligen rätt trälig på sina ställen) och några av bifigurerna. Deras relation ändrades när mamman dog och nu är den på väg att ändras igen, när pappan börjar bli gammal och behövande.

Jonas Karlssons beskrivning av grannkvinnans evighetslånga monologer är fenomenala! Jag skrattade högt när jag hörde hans perfekta efterapning av såna där långrandiga människor som läxar upp andra förtäckt till någon sorts upplysningsiver eller välmening (och aldrig fattar de när det är nog, heller).

Det tar visserligen längre tid (sex timmar) att lyssna på boken än om jag hade läst den (243 sidor) men det är det för en gångs skull värt. Jag kan inte påminna mig att jag sett Karlsson som skådespelare (vilket inte betyder något annat än att jag aldrig kollar på teve!) men han är ju min nya idol när det gäller ljudböcker och en skicklig författare dessutom. Lite John Ajvide Lindqvist-absurd men utan blod och skräck. Lite människokännare à la Fredrik Backman, men utan de där repetitiva livsvisdomarna.

Nästa roman hoppas jag att han vågar dyka ner mer i sina påhittade människors öden, för det är hans stora styrka - hur folk pratar och interagerar - snarare än berättelsen som sådan.

Mitt omdöme: Fin, vemodig, lite absurd och sorgsen feelgoodbok, som stundtals är småtråkig efter första halvan men med en skön avslutning.

Spår i snön

Bokens titel: Spår i snön

Författare: Jonas Karlsson

Uppläsare: Jonas Karlsson

Förlag: Novellix, 2013

Antal minuter: 47 min

En alldeles lysande novell! Precis så här gillar jag dem; när författaren lyckas placera oss mitt i en händelse som känns spännande och sedan gradvis berättar mer om hur och varför huvudpersonerna hamnat i den situationen. 

Här är det en ungt par från Stockholm, kanske är de grönavågen-människor, kanske är de på flykt från något, hela bygden spekulerar i vad som rimligen kan ha fått dem att flytta dit. 

De är verkligen förälskade men med tiden smyger sig problem in i förhållandet. En av dem beter sig oförlåtligt illa, den andre kan aldrig riktigt förlåta. Hela tiden ligger den sviknes hat och sorg som ett svart moln över det lilla samhället och man är rädd att personen förr eller senare kommer att hämnas.

Och så är det Axel, sonen, som inte riktigt är som alla andra och aldrig lär bli det heller. Han ska gå raka vägen till skolan men det gör han inte alls. Det är vinter och han ser ett spår som han väljer att följa...

Mitt omdöme: En verkligt fin novell. Högsta betyg för såväl språk som förmåga att hålla lyssnaren på helspänn.

God jul

Bokens titel: God jul: en berättelse
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2014
Antal minuter: 3 tim 28 min

I ett stort kommunhus någonstans i Sverige - jag föreställer mig att det är lika fyrkantigt, fult och genomtråkigt som det vi har här i Sollentuna - sitter hela kommunens administration samlad, alla makthavare och deras tjänstemän.

Det här fotot tog jag av vårt kommunhus i februari i år. Nu ska det renoveras. 

Jag tycker nog snarare man skulle spränga det i tusen bitar...

Det är snart december och man bestämmer sig för att hitta på något festligt som livar upp orten, något som är nästan gratis (man har en nollvision för inköp) och som visar på handlingskraft och samarbetsvilja inom politiken samtidigt som invånarna får något att glädjas åt.

Ja! Vi placerar ut adventsljusstakar i fönstren så att de bildar orden GOD JUL! Vilken bra idé.

Men det är ju inte så lätt, eftersom det handlar om människor som är byråkrater, värnar sitt eget lilla område, är usla på just samarbete och dessutom konkurrerar hela tiden.

Jonas Karlsson är så himla bra på att berätta hur löjligt svårt det är att få till de där sex bokstäverna. Ineffektiva arbetssätt, taskig delegering, stelbenthet och kontrollbehov. Det visar sig vara en tidsödande apparat att ställa ut adventsljusstakar i rätt fönster (och undvika dem i andra...).

Huvudpersonen Frida är nyanställd som controller, vilket innebär att hon i stort sett inte gör någonting: hon är assistent till en gnällig sekreterare och får vara lite av en springflicka. Ingen ser hennes kvaliteter egentligen, men hon utnyttjas av nästan alla inblandade.

Den här korta romanen är fantastiskt pricksäker i sina beskrivningar av rangordning mellan personalen på ett kontor. Jag får rysningar av det! Känner igen alltför mycket: HR-flosklerna om olika personlighetstyper, managementterminologin om ledarskap, översitteriet, härskarteknikerna, hur alla bevakar och försvarar sina egna positioner, de nedlåtande klappningarna på axeln, de högljudda besserwissrarna och de nedtystande grå mössen som ingen bryr sig om.

Jonas Karlsson är en av de bästa uppläsare jag lyssnat på! Utan tvekan. För en gångs skull en människa som gör rätt betoningar, läser tydligt och med stor inlevelse. Jag skulle gärna lyssna mycket mer på honom.

En sån liten detalj som hur en fråga får till svar "Eeeeeh... nej?!" och det uttalas helt exakt så som folk faktiskt säger det: med ett öppet, frågande nej som går upp i slutet - sådär syrligt menat och på ett sätt som ofta amerikaner gör - det har jag inte hört någon annan lyckas med. Det är vardagssvenska och känns helt naturligt. Här finns inget stelt och konstlat utan replikerna är som om Karlsson tjuvlyssnat på en verklig konversation och bandat den.

Mitt omdöme: En kortroman som handlar mer om hierarkier, makt och människor än om jul. Mycket bra!

Det här är hjärtat

Bokens titel: Det här är hjärtat

Författare: Bodil Malmsten

Uppläsare: Bodil Malmsten

Förlag: Bonnier Audio, 2015

Antal minuter: 34 min

Den här boken har jag sett lovordas hur många gånger som helst, men har ännu inte tagit mig för att läsa den. Så hittade jag att författaren själv har talat in den som ljudbok. 

Jag säger bara det: Lyssna! Det är trettiofyra ynka minuter av ditt liv. En text (ska man verkligen kalla det dikt?) om det sår som en närståendes död orsakar. Om den bottenlösa sorgen, om ilskan, om att ingen fattar. Om att man vill följa med, för nu är livet inte värt mycket.

Det är inte mycket mer att tillägga. Bodil läser med enorm inlevelse, en lite raspig röst som darrar till i de svåraste passagerna. Boken blandar stycken med krassa fakta kring hjärtat, det anatomiska alltså, och vackra diktrader där sorgen manglas repetitivt - precis som den tenderar att göra i verkligheten. Om och om igen: kom tillbaka!

Var rädd om dig

Jag är rädd

Ingenting får hända dig

Nej, vad säger jag?
Allt måste hända dig!

Och det måste vara underbart

Kom tillbaks.

Jag ska inte göra en längre analys, för det här gick rakt in i mig och det är så lätt att leva sig in i om man någon gång mist en person man älskar.

Goda grannar

Bokens titel: Goda grannar

Författare: Mathias Edvardsson

Uppläsare: Lo Kauppi, Viktor Åkerblom och Magnus Roosmann

Förlag: Bokförlaget Forum, 2020

Antal minuter: 10 tim 34 min

Jag hade gärna läst boken, men nu var jag tvungen att lyssna på den - och det fungerade långt mycket bättre än jag hade trott. De tre berättarrösterna ger liv och fart åt inläsningen.

Magnus Roosman är huvudpersonen Micke, en idrottslärare som flyttat till lilla Köpinge i Skåne tillsammans med sin hustru Bianca och sina två små barn. De bor i en villaidyll där husen ligger kring en allmänning, och gatorna är uppkallade efter Astrid Lindgrens ljuva barndomsskildringar: Bullerbyn och Saltkråkan och allt vad det är.

Alla ser alla och vet det mesta om varandra när man bor så där tätt och exponerat. Inte bara i bostadsområdet utan även i skolan är det påtagligt att småstaden innebär andra utmaningar än storstaden: eleverna på skolan är barn till dem som nu håller samhället uppe: framgångsrika företagare, starka makthavare, som själva är barndomsvänner sedan sin tid på samma skola.

Köpinge är förstås en underbar plats för små barn att växa upp i och en trygg hamn för de vuxna. Men det är inte bara fördelar med att bo och leva så nära inpå sina grannar; påtagligt ofta missförstår man varann, tolkar in sånt som inte är sant, uppförstorar händelser och drar slutsatser som är helt felaktiga. 

Lo Kauppi är Jacqueline, en ensamstående mamma som bor granne med Micke och Bianca. Hon är före detta fotomodell, men nu hankar hon sig fram på ströjobb. Hennes tonårsson Fabian (strålande inläst av Viktor Åkerlund!) är en stökig unge som är smart men knepig på många vis; kanske har han en diagnos, kanske inte, men oavsett så har han svårt att få vänner och vet inte riktigt hur han ska bete sig med andra. 

Bianca gillar inte alls att hennes barn leker med Fabian, hon tycker att han är för gammal. Hennes magkänsla säger henne att allt inte står riktigt rätt till. Dessutom har hon hört rykten om Fabian, otrevliga saker som gör henne rädd.

Ärligt talat vill inte Bianca att familjen ska umgås med Fabians mamma heller - hon är för snygg och inställsam, lägger helt klart an på Micke. Eller är det Bianca som är överkänslig och inbillar sig? 

Boken inleds - nej, detta är ingen spoiler - med att Micke cyklar hem från skolan där han jobbar och möts av blåljus och sirener vid sin egen uppfart. På marken ligger hans älskade hustru, påkörd och allvarligt skadad. En olycka? Eller ett medvetet försök att skada henne?

Det "överraskande" slutet var inte överraskande alls, utan stod klart för mig väldigt tidigt. Däremot blev jag ständigt överraskad över hur många nya dörrar som öppnades in till de olika personerna: såväl Micke och Bianca som den skumme grannen Ola, det konservativa gamla paret, flirtiga Jacqueline och polisen hon dejtar och sonen Fabian som är ett konstant orosmoment.

Jag har sett att många bloggare skriver att de där grannarna skulle man minsann inte vilja ha, de verkar ju inte kloka - men jag måste säga att i mitt tycke är Micke och Bianca inkluderade i det hela. De är ju också en del av grannskapet! Man kan lugnt påstå att deras beteenden eldar på hatet och osämjan. 

Det är den stora styrkan med Edvardssons bok: även om man begriper de stora dragen väldigt tidigt, så är det ohyggligt spännande att läsa om vägen dit. Människor är långt mer komplexa än de kan verka vid första anblicken. Varken goda eller onda eller ens mittemellan, utan ofta visar sig olika sidor i olika situationer. Kombinera dålig kommunikation med en massa lösa antaganden, så kan vilken villaidyll som helst förvandlas till den här soppan!

Mitt omdöme: Han är otrolig på att skriva spännande böcker, Mattias Edvardsson! Det här är en lysande psykologisk thriller som jag knappt kunde släppa. 

Den oändliga familjen

Bokens titel: Den oändliga familjen

Författare: Cilla Naumann

Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018

Antal sidor: 255

Jag lockades att läsa den här boken av fel anledning. 

På baksidan står att den handlar om en amerikansk familj som flyttar in i ett höghus på Östermalm på 1970-talet. I huset mittemot bor en annan flicka som ser dem och fantiserar kring familjen. Det står "Tvärs över gatan, mitt emot deras nya hem: en liten flicka som för alltid kommer att förändras av den ofattbara katastrof familjen rör sig mot". 

Nja, så var det väl inte?

Flickan som spanar genom köksfönstret på familjen mittemot förekommer bara i en intetsägande och rörig passage i början av boken. Sedan växlar hela handlingen över till den amerikanska familjen och därmed försvann det som initialt dragit mig till boken: hur uppfattar man en katastrof när man står på utsidan och vad minns man som vuxen flera decennier senare? 

Det är en av de mest obehagliga böcker vi läst i vår bokklubb. Några av oss gillade den, andra inte, men vi tyckte allihop att den var fruktansvärd och hemsk. Snudd på att man mäktade med att läsa klart.

Jag, som valt boken, var ytterst besviken på att den svenska flickan som fantiserade kring grannfamiljen var så marginell. Men om vi fokuserar på resten av handlingen så var den just så välskriven som jag hade trott. 

Isabel är den som berättar det mesta för oss. Hon är den äldsta flickan i den nyinflyttade familjen. Pappa har fått ett hedersamt uppdrag som gästforskare på KTH, men varför är han då så ledsen och stressad? Lillasyster Bea finns mest som ett irritationsmoment i bakgrunden. Allt kretsar kring mamma, som till varje pris måste försöka lugnas ner. Mamma som är hemmafru men inte gör något alls. Mamma som är en darrande, förvirrad, blek kopia av sitt forna jag. Vad har hänt med Isabels föräldrar, vad är det de grubblar på, varför är inte livet så kärleksfullt och soligt som i Kalifornien?

Beskrivningarna av barnets ensamma vandring hem från skolan och simträningen är hemska. Hon går genom ett mörkt och gloppigt Stockholm där snömodden tränger in genom de kalla gummistövlarna och den fuktiga yllekappan, där gatlyktorna är enda ljuset i en mörk värld, där ingen hälsar och ingen bryr sig om vad hon tar sig för. Hon lägger pussel med de bitar hon uppfattar: mammans ångest, pappans desperation, hissen som inte fungerar, den konstige farbrorn, den svensktalande lärarinnan, den trånga lägenheten, containern med deras kläder som aldrig tycks komma. Hennes slutsatser är kanske sannare än mammans, kanske är de helt fel, men katastrofen är oundviklig - och den är fasansfull.

Mitt omdöme: Det här är det svartaste jag läst på år och dag.