Augustiresan

Bokens titel: Augustiresan
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2014
Antal sidor: 342

Jag hade nog skruvat upp förväntningarna alldeles på tok för högt. Det här är på många vis en tankeväckande bok, men inte alls lika underhållande som jag hade föreställt mig.

Jenny är i det närmaste ett vrak. Det enda hon har gjort det senaste året är att jobba - och inte har det varit särskilt roligt att gå till arbetet heller, för sedan hon blev mellanchef har hon hamnat i kylan. Inga arbetskamrater att fika med eller prata bort en stund med. Tvärtom är hon avskydd av hela avdelningen, baktalad och smutskastad. Chefen kan hon inte vända sig till. Den snälla arbetskamraten Niklas bjuder in till samtal och vänskap men blir bryskt undanskuffad av Jenny, som inte vill känna sig svag och inkompetent.

Till slut rasar hela hennes värld samman. Mannen i hennes liv är otrogen. Hennes väninnor - som egentligen inte kände varann innan de möttes genom Jenny - börjar umgås sinsemellan, utan henne, eftersom hon aldrig besvarar deras samtal eller sms.

Men när Jenny är allra längst nere på botten kommer de tre tjejkompisarna med förslaget att ta en sen cykelsemester på Österlen. Fem dagar, bara de fyra vännerna, avkoppling och glädje. Kruxet är bara att Jenny öppnar knappt munnen, hon släpper inte in väninnorna i sitt elände, svarar inte på deras frågor, isolerar sig (och verkar jäkligt trumpen och barnslig, om jag får säga min mening).

Om det var min kompis som betedde sig som Jenny så skulle jag lacka ur totalt. Det är okej att inte höra av sig, det är okej att inte alltid vräka ut sina känslor i alla lägen - men den här tjejen åker ju iväg på något som närmast ska ses som en helande retreat med sina välmenande och kärleksfulla tjejkompisar... och hon gör inte ett dyft för att tacka dem.

Alla har sina problem, det gäller såväl arbetskompisen Niklas som vännerna Anja, Martina och Petra. Men tror ni att Jenny lyssnar? Näe då. Hon tänker på sitt och tycker gruvligt synd om sig själv.

Bokens stora behållning är den lysande skildringen av hur Jenny förändras då hon blir mellanchef på företaget - men också hur hennes arbetskamrater genomgår en närmast bisarr förändring. Det är träffsäkert och skrämmande verklighetstroget med den arbetsplatsmobbning som hon utsätts för.

Däremot gäspade jag mig igenom skildringarna av cyklandet mellan en massa slumrande småstäder i södra Sverige, Jennys sätt att tiga som muren, Anja som bölar för minsta lilla (och har en hemlighet som man får veta först i slutet), Martina som är så klämkäck (och har en hemlighet som man får veta först i slutet...) och Petra som minsann aldrig skulle träffa Den Rätte och få barn (men är gravid).

Betyg: Schizofrent: toppenbra att se en arbetskonflikt ur chefens synvinkel, inte bara de anställdas - men segt att läsa om väninnors behov av att fläka ut sina kärleksrelationer för varann.

Rekommenderas till: kvinnor med väninnor. Jag kände inte att jag mådde bra av den här boken, men jag tror det var menat att jag skulle göra det ("En både varm och omskakande berättelse om vikten av att våga visa hela sitt jag för dem man älskar" har ju någon knåpat ihop på omslagets baksida...) Alltså får man nog anta att detta är en så kallad feelgood-roman.

Snackis: Ja, en bra bokcirkelsnackis - kanske kommer det fram några intressanta detaljer ur bokklubbens vänskaps- och kärleksliv om man har denna bok som läsning?

Länk till boken på Adlibris: POCKET