Wolf Hall

Bokens titel: Wolf Hall
Författare: Hilary Mantel
Originalets titel: Wolf Hall
Översättare: Jesper Högström
Förlag: Svante Weyler Bokförlag, 2013
Antal sidor: 648 (!)

Nu har ju spaltmeter redan skrivits om denna bok, så vad kan väl jag tillföra? Det får nog närmast bli några stolpar, för jag tror att allt redan har sagts.

Jesper Högströms översättning är fantastisk och jag har läst om hur noggrant han gick tillväga då han skulle återskapa ett 1500-talsspråk. Mycket skickligt gjort!

Hilary Mantel har lyckats få London i början av 1500-talet att framstå som levande och verkligt. Doft och stank, ljud och oljud, kläder och möbler, hus och trädgårdar, djur och mat. Det är som att teleportera sig till en annan tid och ett annat land - och ändå märkligt hemtamt.

Jag tycker att det här är en underbar bok! Tjock som få, men ingenting av det känns överflödigt.

Om man händelsevis har missat denna bok - hur nu det kan ha gått till?! - så får jag väl kort beskriva handlingen:

Engelska konungen Henrik den åttonde av Tudorsläkten är den ena huvudpersonen, men berättarjaget/den verklige huvudpersonen är Mäster Thomas Cromwell (som omväxlande beskrivs i första och tredje person singular) och hans omgivning.

Genialisk sammanfattning av Three Panel Book Review!

Konflikten mellan drottning Katarina av Aragonien och hennes efterträderska Anne Boleyn är själva kärnan i berättelsen. Hur ska Henrik kunna skilja sig från sin hustru, som bara fött honom en enda svag liten dotter och inga söner alls, för att äkta Anne som förhoppningsvis kan ge honom söner? Kan Cromwell förmå påven att annullera äktenskapet?

Det är en fascinerande värld av makt och intriger, kärlek och sorg, och en vansinnig massa taktiska drag för att uppnå det man önskar. Så extra märkvärdigt då, att detta är historia och faktiskt har skett!

Min enda invändning är dock en kraftig sådan. De första hundra sidorna - jag överdriver inte - höll jag på att bli tokig på Mantels sätt att skriva. Thomas Cromwell är en av tio (10!) viktiga personer i boken som heter just Thomas. Då kan man faktiskt kräva av författaren att underlätta för oss läsare genom att inte skriva som hon gör. Jag hade ett bra exempel, men har tappat bort det bland de 648 sidorna. Hon kan alltså inleda en mening med att referera till Thomas (utan att man begriper vem hon snackar om!) och sedan fortsätta med tre "han", varav det första "han" syftar på Thomas (som man fortfarande inte vilken av dem alla) och de övriga två "han" syftar på huvudpersonen Cromwell.

När man läser folks korta recensioner på nätet så inser man snabbt att många liksom jag tröttnade på att inte begripa vem som avses.

Nu har ju Mantel fått en miljon priser, utmärkelser och upphöjelser tack vare sin underbara bok så hon är väl immun mot all kritik. Ändå måste jag säga att jag tycker att det är rent ut sagt dåligt att skriva på det viset. Har hon alls försökt leva sig in i hur man uppfattar det utifrån, om man inte har figurerna i huvudet så som hon har medan hon skriver?

I samma stycke kan det stå "du" där författaren berättar om Thomas Cromwell som om han hörde henne - och några ord senare "han" som om Cromwell inte längre lyssnar.

En viktig person i berättelsen är Thomas Wolsey. Han beskrivs ömsom som Thomas (gode gud, ge mig styrka!), Wolsey, ärkebiskopen, Ärkebiskop Wolsey, kardinal Wolsey, Kardinalen, lordkanslern och diverse annat. Föreställ er att man gör liknande med alla andra män vid kungens hov - de hade ju mängder av adelstitlar och krångliga namn och därefter även titlar för arbetet - så begriper ni att man som läsare till slut bara låter allt strömma igenom en. Jag missförstod säkert vem som gjorde vad vid ett flertal tillfällen, men det var bara att kapitulera inför författarens oförmåga att skriva tydligt. Man får hoppas att man på det stora hela taget kan tillgodogöra sig berättelsen.

Betyg: Jag skulle gärna gå lös med rödpenna på varenda sida för att visa Mantel att SÅ HÄR SKRIVER MAN INTE (om man vill att folk ska hänga med i berättelsen), men samtidigt är det är så fantastisk skildring av en svunnen tid som växer fram, så jag kan inte annat än njuta av boken.

Rekommenderas till: oerhört historieintresserade individer som älskar maktintriger, halshuggningar, kärleksaffärer, pest och kolera (bokstavligt talat!) och kungahus. Och man bör vara en rätt driven läsare för att ta sig igenom sexhundra sidor av detta, ska tilläggas.

Snackis: En bra bokcirkelbok, i flera avseenden.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET