Jag brukar säga att mitt eget "annus horribilis" var 2009, då jag var tvungen att ta en dag i sänder för att överhuvudtaget orka mig igenom eländet.
Till skillnad från den sönderspelade filmen "Fyra bröllop och en begravning" fick vi i familjen ägna oss åt ett bröllop och tre begravningar. Ovanpå det en kraschad privatekonomi samt ett krävande husbygge som höll på att ge mig magsår, hjärtinfarkt och gråa hårstrån. Toppa det med att jag fick den beryktade svininfluensan, så fattar ni att epitetet horribel är rätt träffande.
Min svärmor dog och - för att göra en lång historia kort - så ville hennes många barn bara ta de finaste sakerna och därefter lämna resten av hennes livs samlingar åt mig att rensa, städa, skänka bort eller slänga på tippen. I gengäld kunde jag, min man och våra barn (mot ersättning, förstås...) få bo i svärmors lägenhet under tiden det mastodontkrångliga husbygget pågick.
Jag tömde svärmors lägenhet, gav bort allt jag kunde och slängde resten. Där försvann mina båda svärföräldrars liv i svarta sopsäckar på tippen. Ett nära 60-årigt äktenskaps kompletta hem, förpassat till en avfallsanläggning, önskat av ingen.
Prydnadsugglor, ryamattor, udda bestick, omoderna kläder med PUB-etikett i nacken, hushållsapparater med elkontakter som inte längre fungerar, en mangel som inte jämnat ut skrynklor på lakan det senaste decenniet, en diabildsprojektor för bilder som ingen tittar på, trasiga ramar med fula litografier, vackert vävda linnedukar med fula flottfläckar, plastbyttor utan matchande lock - ja, ni fattar.
Men utmärkande för mina svärföräldrar var också deras stora boksamling. Sedan min mans syskon tagit vad de ville ha, fick jag välja. Det blev Per Anders Fogelströms svit om Stockholm, några trevliga Maria Lang- och Stig Trenter-mysterier, glassiga coffeetableböcker om renässansens målare, och förstås kvinnohistoria à la Ulla Isaksson och Kerstin Thorvall. (Det räckte att säga "kvinnokamp" så gick svärmor igång och var omöjlig att tysta den närmaste halvtimmen...)
När jag hade valt vad jag ville ha, återstod flera rum med fyllda bokhyllor. Jag ringde runt till olika antikvariat i Stockholm men ingen ville ha något. Jag lade ut några böcker på Bokbörsen men fick dem inte sålda. Jag kontaktade välgörenhetsorganisationer som dock alltid tackade nej med frasen "Vi vill ha pocket, att sälja för tio kronor styck, inga stora inbundna böcker". Jag hade lust att skrika åt dem: "Fattar ni inte vad det här ska ha kostat? Fattar ni vad mycket detta var värt för mina svärföräldrar, borträknat det ekonomiska värdet? Att kunna ha rikedomen av så många tjocka, vackra, inbundna böcker."
"Vi slänger det, rubbet, alltihop, vi åker till tippen, jag vill bli av med det", konstaterade min man. Jag stretade emot. Man slänger inte böcker. Det gör man bara inte!
Det slutade med att eftersom ingen ville ha böckerna, hur många jag än frågade, så fick jag plocka ner dem i stora papperskassar och slänga dem. Sexton proppfulla COOP-kassar.
Jag fick åka flera omgångar med vår bil för att överhuvudtaget få med mig det mesta - och då hade jag inte ens tagit itu med svärmors landställe eller förrådet. Om ni bara visste hur många böcker som ryms i sexton papperskassar.
Det här hemska året grät jag en hel del. Den dagen då jag stod på soptippen med iskalla vårvindar blåsande i ansiktet började jag också gråta, för jag ville verkligen inte slänga böckerna. Man slänger helt enkelt inte böcker! Det gör man inte.
//Joelinda
Nej det är hemskt att slänga böcker. När jag flyttade var jag tvungen att rensa och det slutade med att jag annonserade ut boklådor. Bananlådor proppade med böcker för 100kr lådan. De gick åt som tur var. Bor på Åland och här vill folk gärna ha böcker ute i sina stugor så det gick åt som tur var.
SvaraRadera