Ryssar är såna som gillar björkar

Bokens titel: Ryssar är såna som gillar björkar
Författare: Olga Grjasnowa
Originalets titel: Der Russe ist einer, der Birken liebt
Översättare: Svante Weyler
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Svante Weyler Bokförlag, 2014
Antal sidor: 287

Vi i bokklubben valde att läsa denna roman eftersom ingen av oss egentligen läst någon nyare rysk skönlitteratur. Allt vi kände till var de stora klassikerna eller nya (ofta skrämmande) dokumentära skildringar om kommunist-Sovjet och sönderfallet i de forna sovjetstaterna. Men om man läser "Ryssar är såna som gillar björkar" med just den intentionen - att lära sig något nytt om Ryssland av idag och att prova modern rysk roman - så blir man gruvligt besviken. Det här handlar inte om Ryssland överhuvudtaget.

Någon rysk roman skriven av en ryska (som man skulle kunna tro) är det inte heller. Olga Grjasnowa må ha ett ryskt namn, men hon är född i Baku i Azerbajdzjan och flyttade som 12-åring till Tyskland. Familjen är judisk och Olga har bott och studerat i Israel. På många vis har hon vävt in sig själv, sina erfarenheter och sin familjs historia i romanen - åtminstone om man jämför vad huvudpersonen råkar ut för och vad det går att läsa om Olga på nätet.

Det här är inte en bok man ska läsa baksidestexten på, för den är under all kritik. Skulle man gå efter den så är det här en chic-lit av lätt modell.

"Hon är tolk men förstår inte världen. Hennes bästa vän gillar bara killar, den hon vill ha vill ha en annan. Hennes mamma vill bara att hon äter ordentligt." Nästan så jag blir förbannad, så dåligt sammanfattat är det!

För det första: måste man förstå världen för att man är tolk? Är tolkar rent av bättre än alla oss andra på att förstå världen?

För det andra: hennes ena kompis är bög, men det är av klart underordnad roll i boken. "Den hon vill ha, vill ha en annan" - nja, så var det väl inte? Ska vi vara ärliga här och säga att den hon vill ha faktiskt går och dör?!

Att hennes mamma bara vill att hon äter ordentligt stämmer inte heller, även om det är den mest sanna av dessa fåniga meningar.

Det här är en bok om djup sorg, ensamhet och rotlöshet som är förfärande. Huvudpersonen Masja - från Azerbajdzjan, numera boende i Tyskland - mister sin kärlek Elias i en sjukdom och tappar alldeles fotfästet. Varken hennes egen eller Elias familj finns där för att backa upp, trösta, lindra eller hjälpa. Vänner har hon få och hon utnyttjar dem på ett sätt som jag inte alls tycker om. Hon lämnar ut sin kropp, hon slutar äta, hon gräver ner sig i depressionen, hon kan inte fatta rationella beslut, hon flyr till kusinerna i Israel, hon är totalt gränslös i sitt kontaktsökande med både män och kvinnor.

Den enorma förlusten av kärleken blandas med fruktansvärda tillbakablickar på barndomens armod och förföljelser, inbördeskriget och våldsdåden, flykten från hemlandet.

Masja är inte alldeles sympatisk men jag känner starkt med henne, för hon är en ung kvinna i stort behov av trygghet, kärlek, omtanke och antagligen terapi. Det här är inte alls någon "utvandrarroman, invandrarroman, samtidsroman" som någon smartskalle på förlaget har kläckt ur sig. Det här är en jobbig och gripande bok om kärlek, liv, sorg och utplånande död.

Pocketboken har ett snyggt omslag som känns fyndigt med björkstammar där titeln ristats in.

Den inbundna boken däremot... Formgivaren tyckte tydligen att det var lämpligt med Klagomuren i Jerusalem - så inte nog med att titeln är missvisande, där är även omslagsbilden fullständigt felaktig.

Betyg: Så långt från feelgood som man kan komma.

Rekommenderas till: de som vill läsa om sorg? unga människor? araber mot judar? bögiga killar och lesbiska tjejer och allt däremellan? dumma föräldrar? hänsynslösa lärare? livet i en tidigare sovjetstat eller en isrealisk storstad? nervvrak? Jag kan inte sammanfatta den här boken.

Snackis: En bra snackis som vi för en gångs skull dessutom hade rätt skiftande åsikter om, i vår bokklubb.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.