Den vidunderliga kärlekens historia

Bokens titel: Den vidunderliga kärlekens historia
Författare: Carl-Johan Vallgren
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers förlag, 2003
Antal sidor: 341

I min privata läsutmaning att plöja samtliga Augustpristagare innan 2015 är slut, har jag nu hunnit till "Den vidunderliga kärlekens historia" - och det var sannerligen på tiden!

På omslagets insida ser jag att jag skrivit en hälsning till min man - "Grattis på födelsedagen 2003". Det är exakt tolv år sedan. Han läste boken, men det gjorde inte jag. Visserligen intygade födelsedagsbarnet att det var en fantastisk berättelse, men jag kom mig inte för. På omslaget deklareras högst upp "Vinnare av Augustpriset som bästa svenska roman 2002", men inte ens det fick mig att läsa den.

Jag har alltid trott att titeln anspelar på en himlastormande ljuv kärlekshistoria - men "vidunderlig" avser nog huvudpersonen Hercule, en människa som snarast är ett vidunder. Ett missfoster som man inte trodde skulle överleva de första dagarna i livet.

Boken är som en mäktig, storslagen saga för vuxna! Den påminner mig en hel del om Umberto Ecos "I rosens namn" - med våldsamma munkar och hemliga sällskap - kombinerad med "Midnattsbarnen" av Salman Rushie - med sina myllrande berättelser om de indiska barnen som föds med sällsynta gåvor som tankeläsning. I grund och botten tycks det hela vara en variant på Skönheten och Odjuret, men mina tankar går som sagt till andra romaner.

Hercule Barfuss och Henriette Vogel föds av prostituerade unga kvinnor på samma bordell under samma stormande vinternatt, 1813 i Königsberg i Tyskland. Hercule är en svårt missbildad pojke, Henriette är en frisk och vacker flicka. De blir en sorts tvillingar genom omständigheterna kring födelsen.

De lever tillsammans i total symbios på bordellen, som ett syskonpar man omöjligt kan skilja åt. Henriette växer upp till en underskön ung kvinna, medan Hercule är så vanskapt att han inte kan visa sig öppet: han är dvärg, han saknar näsa och har en deformerad mun och tunga, han är hårig som en apa, saknar armar och har konstiga bulor och utväxter på sin lilla kropp. Som om det inte vore nog så är han döv också. De två är bokstavligt talat Skönheten och Odjuret.

Henriette och Hercule skiljs åt - helt ofrivilligt, förstås! - när de är barn på väg in i tonåren. Vi får följa pojken på hans väg genom Europa - och livet - där han ständigt utsätts för förföljelser, hat, missdåd, mordförsök, inkvisitioner och en fasansfull massa våld. Hans sällskap tycks alltid bestå av bordellmammor, munkar, cirkusartister, galningar och brottslingar.

Det är mer hat och hämnd än kärlek, bokens titel till trots. Huvudpersonen utvecklar talanger och förmågor som kompensation för att han inte kan höra eller prata - han kan läsa andras tankar och han kan prata med hjälp av telepati...

Carl-Johan Vallgren har jag inte läst något av tidigare, men hans språk är rikt och beskrivande, ganska gammaldags på ett sätt som passar perfekt till en skröna som utspelar sig under 1800-talets början.

Omslaget: Otroligt trist - det här hade ju kunnat göras hundra gånger roligare! Okej, det är en samtida målning (Caspar David Friedrich 1774-1840) som är tysk - mycket passande men också mycket tråkigt. Med en så sanslös handling hade man ju kunnat göra något inbjudande av omslaget...

Betyg: Snubblande nära att läggas i Favoriter-högen! Precis som en riktig saga är denna spännande bok full av motpoler: rika mot fattiga, män mot kvinnor, gudstrogna mot avfällingar, "normala" människor mot vanskapta, hat mot kärlek. Det onda mot det goda.

Rekommenderas till: Alla som gillade "Midnattsbarnen" och uppskattar en våldsam saga.

Snackis: Jag tror inte det. Detta är till för att avnjutas snarare än analyseras.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.