En syster i mitt hus

Bokens titel: En syster i mitt hus
Författare: Linda Olsson
Förlag: Brombergs, 2016
Antal sidor: 209

Jag har inte tidigare läst något av Linda Olsson, men nappade på Kulturkollos förslag att ingå i en bokcirkel för att diskutera. Det är alltid roligt att bolla tankar och idéer med andra!

Maria närmar sig 50-årsstrecket. Hon bor alldeles ensam i ett hyrt hus någonstans i Spanien och där sitter hon och tycker synd om sig själv efter en tragisk kärlekshistoria. Hennes sex år yngre syster Emma kommer på besök under en vecka. Det kan ju låta helt normalt, men faktum är att systrarna knappt har umgåtts på decennier och senast de sågs var på moderns begravning flera år tidigare.

Maria flyttade hemifrån när Emma var i mellanstadieåldern och under livets lopp har de i stort sett träffats på ett fåtal julaftnar och födelsedagar där man kunnat upprätthålla en ytlig fasad. Maria kommer på sig själv med att hon inte vet hur Emma luktar (!), vad hon har för intressen eller känslor eller åsikter.

Bådar inte gott... Jag ser framför mig hur de två medelålders döttrarna ska göra upp i ilska och förtvivlan, sannolikt om den nu döda mamman och vem hon egentligen älskade mest. En liten gnutta rätt hade jag, för hela boken handlar om att bli älskad eller inte.

I övrigt hade jag väldigt fel. De här två kvinnorna sitter på en terrass i skymningen och dricker vitt vin och stirrar ut på det karga katalanska landskapet samtidigt som de sakta och resonerande öppnar sig för varandra och med mycket väl valda ord beskriver hur de upplevt alla möjliga jobbiga händelser i sina liv.

Så otroligt osannolikt! Inget "Vilket sovrum vill du ha? Går det bra med bara te eller är du hungrig? Tänk, vad du är lik mormor! Hur är det med dina barn, vad gör de nuförtiden? Har du varit i Spanien förut?" så där lite trevande, socialt småprat.

De är lite stela det första dygnet, men på ett sätt som jag ändå tycker är märkligt välformulerat. Pratar man sådär med varann?

Systrarna promenerar förbi en katedral. "Jag brukar sätta mig därinne och låta stillheten ta över, sa jag till sist. Det känns som om jag kan lägga bort mig själv en stund. Slippa bära på allting som är jag. Samtidigt som jag på något sätt kan återknyta till någonting ursprungligt." Ja, det var ju fint, Maria. Jag fattar hur du menar, det gör jag verkligen, men är det något man brukar bubbla ur sig sådär?!

De går hem och fikar, Emma frågar en massa som Maria hela tiden ser som minerad mark och fallgropar. Emma försöker verkligen komma nära sin storasyster men det är som att stånga huvudet i en betongvägg (vilket är precis Marias intention, för hon vill inte alls lära känna sin lillasyster eller öppna upp sig inför henne). "Var du verkligen där, Maria? Var du någonsin närvarande i våra liv? Jag minns hur jag längtade efter dig när du flyttat. (---) " säger Emma anklagande.

Äntligen lite action, äntligen river hon tag i något, även om hon pratar stelt som en Dramatenskådespelerska. Det är starkt att blotta sig genom att säga att man längtat efter någon. Och helt orealistiskt eftersom den där storasystern varit frånvarande i åratal och dessutom visar sig vara en människa som enbart tänker på sig själv. Inte säger man till en sån person att man längtat efter henne?

"En syster i mitt hus" är vackert skriven men jag begriper tämligen omgående hur alla bitar ska falla på plats. Eftersom det i stort sett inte händer något alls i hela boken mer än att de sitter på en terrass och pimplar vin och gråter, vräker ur sig allt de inte tänkte säga, så skulle romanen med fördel kunna göras om till teater. Jag kan riktigt se hur stolar skjuts ut över scengolvet och faller ner med ett brak, hur röster höjs anklagande och hur de väser så spottet fräser ur munnarna på dem. I en bok blir det dock lite väl blekt och livlöst.

Bokhyllan är inte nådig i sin recension av två vinpimplande, egocentriska medelålders kvinnor.
Just här, just nu verkade initialt inte överförtjust men tyckte romanen växer i efterhand.
Beas bokhylla anser sig få en överdos av klyschor och tycker att systrarnas ältande är plågsamt.
Som en sandkorn... tycker däremot att boken är fin och att den fångar systrarnas helt olika sätt att tackla livet.
Enligt O gillar karaktärerna och uppskattar att man får komma nära dem utan att klampa på.

Stort tack till Brombergs för recensions-exet!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN