torsdag 1 september 2016

Egenutgivning är per definition värdelös?


I morgontidningen (DN Kultur torsdag 1 september) läser jag en liten text av Kristina Lindqvist, "Hembakta böcker hamnar i skåpet". Så här lyder den:

"En gång, på en annan tidning, var det jag som tog emot och packade upp bokleveranserna. Ibland kändes det som ett practical joke - en aldrig sinande flod som dränkte redaktionen. Vissa veckor var minst hälften av böckerna egenutgivna, och hamnade utan undantag direkt i de jäsande skåpen med utrensade titlar.

I en ny artikelserie i tidningen Skriva dissekeras det här fenomenet: Hur gör man? Och - hur når man ut? Ja, uppenbarligen inte genom att skicka böcker till undertecknad.

Då och då diskuteras om inte tidningarna borde sluta vara så tröga i relation till egenutgivningen, och ja - det är fullt möjligt att ett enstaka guldkorn går under radarn. Men den som på allvar menar att kulturredaktionerna ska agera försteläsare av drivor av hemredigerade manuskript - hen är faktiskt ute på orimlig mark."

Mycket intressant, tycker jag.

Efter att ha läst en hel del egenutgivna böcker har jag sett att det finns massor av begåvade författare som inte annars skulle fått chansen. Och massor av författare som borde få chansen men som i viss mån sjabblar bort den med dålig korrekturläsning, fula omslag och för snällt redigerad text eftersom de inte har uppbackningen av ett stort förlag. Samt en klick med bedrövliga böcker som bara fyller funktionen att vara sin författares förverkligade dröm, förstås...

Det verkar ju som att var och varannan människa vill skriva en bok. Många försöker också. Några envisa lyckas. En bråkdel av dem kan försörja sig på det. Jag vill gärna själv ge ut en bok - eller många! - men fattar inte hur jag ska lyckas ha råd att skriva på heltid. Hela mitt liv har jag skrivit, skrivit, skrivit. Något borde komma ut av allt det, men då måste jag finansiera det på ett sätt som jag just nu inte klurat ut...

Kristina Lindqvists lilla text i DN var ytterligare en sån där smäll som får mig att tänka att hela idén med att ge ut en egen bok är idiotisk.

Mitt foto: Bilden har ingenting med någonting att göra, utan tjänar bara som blickfång.

4 kommentarer:

  1. Ja, visst känns det motigt. Jag har också funderat mycket starkt på att ge ut böcker via Type&Tell, men undrar naturligtvis om det bara är slöseri med pengar :(

    SvaraRadera
  2. Å andra sidan har tidningarna skurit ner mycket kraftigt på recensioner. Det är dyrt att ha någon som lägger flera dagar med arbetstid på att sitta och läsa en bok. Till slut är det nog ändå bara de stora elefanterna som recenseras i någon tidning. Jag tror att bokbloggarna kommer att bli allt viktigare. Varför skulle annars förlagen skicka ut recex till bloggare?

    SvaraRadera
  3. Jag hade drömmar om att ge ut böcker när jag var yngre. Men de har som försvunnit efter vägen. Kanske är det tur, det verkar absolut inte lätt att komma fram bland alla som också vill förverkliga den drömmen.

    SvaraRadera
  4. Min sambo är en av dem som kämpar. Han har skrivit tre böcker hittills men tror själv bara på den sista som han precis skrivit om. Den första versionen av den tredje boken fick positiv respons hos några förlag men dock utan att bli utgiven och sen blev den liggandes några år (vi köpte hus, fick barn...). Han skickade tillslut boken på korrekturläsning och skrev sen om den utifrån den input han fick. Nu är han i stadiet där han måste bestämma sig om han ska skicka in den igen till x antal förlag eller trycka upp den själv. Men då är det just det där med att marknadsföra boken...
    Just nu har han mer än fullt upp på jobbet så beslutet får vänta till det lugnat ner sig.

    SvaraRadera